Idag har jag tillbringat dagen på en dressyrtävling. Så här års är det nästan ett öde värre än döden, för det finns något outforskat fysikaliskt fenomen som gör att temperaturen i ett ridhus går mot absoluta nollpunkten. Man skulle nästan svettas om man gick i bikini på Antarktis, jämfört med några timmar i ett ridhus på vintern. Man får gå upp extra tidigt för att hinna klä på sig femdubbla lager av allt och ändå fryser man i timmar efteråt, och man måste kontinuerligt tillföra kroppen kaffe och mackor och kexchoklad för att bekämpa kölden med kalorier.
Min uppgift är att sitta i speakarbåset och låta min ljuva stämma dåna över nejden. I båset sitter man helt isolerad från omvärlden och kan dessutom inte gå därifrån utan får kommunicera med sina medmänniskor i walkie-talkie som en annan hemlig agent. Fast mina rop i etern handlar mest om att medmänniskorna ska komma och förse mig med kaffe och mackor och kexchoklad. Jag gillar denna förnämliga maktposition som kommer sig av att folk i allmänhet verkar vara dödsrädda för att prata i mikrofon och därför kan förmås göra ungefär vad som helst för att slippa bli min avbytare. Till exempel hämta kaffe och mackor och kexchoklad åt mig.
Det händer inte så mycket på en dressyrtävling. När man sitter i båset så tvingas man titta på allas ritter, vilket blir ganska enahanda när man sett sådär 25 ryttare rida sina identiska program och när man vet att det är 15 till som ska göra exakt samma saker. För att inte tråkas ihjäl måste man påfallande ofta be andra gå och hämta kaffe och mackor och kexchoklad åt en.
En gång när Barbie och jag satt i båset så kom det in några livade laxar på vår walkie-talkie-frekvens. De sjöng oanständiga visor och skanderade könsord genom etern och man riktigt föreställde sig vilka mängder alkohol som genererat detta testosteronstinna brölande. Klockan var strax efter nio på morgonen, så det måste ha varit en lång natt. Det var nära att vi bjöd in oss själva på efterfest, men så kom vi på att vi nog inte kunde lämna båset åt sitt öde. Vi är så ansvarskännande.
Idag var det ändå en rätt händelserik dressyrtävling. Jag fick beskåda både avtrillning, hoppning över dressyrstaket, häst som tappade en sko och en ryttare som glömde programmet. För det mesta händer det ingenting alls, så det var mycket på en gång. Det var knappt jag hann med att dricka kaffe och äta mackor och kexchoklad...Nej, nu skojar jag förstås. Det här var utspritt på ganska många timmar.
Nu dröjer det nog en månad tills nästa gång jag ska sitta i båset. Förhoppningsvis kommer min kropp att både tina upp samt hinna avgiftas från allt kaffe, alla mackor och all kexchoklad till dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar