Those lunatic eyes, that hungry kitchen knife

Idag beslöt jag mig för att jogga till gymmet, träna och sedan ta bussen hem. Det lär dröja innan jag gör om det, för det var riktigt pinsamt att sitta på bussen och svettas i träningskläder. Det kändes som om det signalerade lathet istället för tvärtom, som om jag var en riktig mes som kroknade och tog bussen så fort pulsen steg tre slag över vilopuls. Jag vill faktiskt inte att folk ska tro det om mig. Lättja är en dödssynd och jag har inte lust att brinna i helvetets eldar bara för att djävulens utsända spioner missförstår situationen.

Dessutom var jag så taskigt färgkoordinerad att det var pinsamt. Jag äger en aprikosfärgad tröja som jag inte riktigt vill kännas vid, så den använder jag bara när jag tränar, medan jag värmer upp. Som under min joggingtur till gymmet. När jag satt på bussen och liksom exponerades för allas blickar insåg jag att aprikos skär sig något fruktansvärt mot neongul reflexväst. Hela bussen var dessutom upplyst som en operationssal och jag inbillade mig att folk nog inte bara trodde jag kom direkt från tv-serien En annan del av Köping, jag var dessutom en riktig slöde, som vi säger här i trakten.

Busschauffören var i alla fall snäll och väntade in en trött tonåring som flåsade ikapp bussen i sista sekunden vid järnvägsstationen. Sedan stod han, tonåringen alltså, inte busschauffören, och letade efter sin plånbok i cirka ett och ett halvt år, och innan han hade lyckats fumla fram biljettpengarna hade ett tåg kommit in på stationen och en hel skvadron resenärer skenade mot den tålmodigt väntande busschauffören, som då förstås inte kunde slå igen dörrarna mitt framför näsan på horden. Det tog tusen år innan alla hade gått på och den stackars busschauffören ångrade nog sin snällhet mer än en gång.
Bussen var proppfull, människor stod upp i mittgången och samtidigt satt en kille med skägg och glasögon som var stor som ett hus och fläkte ut sig med sin väska över två säten. Och med "stor som ett hus" menar jag inte att han var groteskt tjock och behövde två säten, han var lång och bred och tyckte att hans väska var värd en sittplats mer än vad hans medmänniskor var värda. 
Sådant är bland det värsta jag vet, jag förstår verkligen inte hur folk har mage att ta upp någon annans sittplats när människor står som packade sillar. Det är ett beteende som jag tycker det borde vara landsförvisning på. 

Killen såg för övrigt ut och uppförde sig som en fullblodsidiot. Han hade en slags märklig tomhet i blicken som stavades galenskap, som om han hade en vriden sexuell läggning och hade hela källarförrådet fullt av skändade porslinsdockor. Hela tiden pratade han i sin bluetoothklump, drygt och självupptaget, om hur busy han var och hur bråttom han hade. I handen höll han ett exemplar av Jens Lapidus' Snabba cash. Det var så man önskade att Mrado Slovovic skulle materialiseras ur sidorna och bjuda honom på en saftig serbisk knogmacka. Banka skiten ur honom helt enkelt. Jag skulle aldrig våga, så jag får sätta mitt hopp till Mrado. 

Kom igen nu, Mrado, för helvete. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.