Ikväll går filmen Finding Neverland på ettan. Den ska jag absolut inte se. Jag tycker Peter Pan är en riktigt, riktigt obehaglig figur, och allt som har med honom att göra måste vara av ondo.
Jag tycker det är osunt med personer som vägrar bli vuxna. Ännu värre är det förstås med riktiga, ej fiktiva personer i ens relativa närhet som tjatar om sitt djävla barnasinne och att de vill ha krumelurpiller av Pippi Långstrump, som om det per automatik skulle göra dem till bättre och lite lustigare människor än vi andra, vanliga dödliga. I själva verket är det bara pinsamt. Väx upp för fan, vill jag säga till dem och även till Peter Pan. Det är det som är själva poängen.
Som barn var det ju det enda man strävade efter, att få bli stor och bestämma allt, göra precis vad man ville, slippa äta äcklig mat och få vara uppe hur länge som helst. Den där Peter Pan kunde ju inte vara riktigt klok som inte ville uppnå detta, tänkte jag då, och med facit i hand framstår Peter Pan och hans anhängare som i det närmaste förståndssvaga.
Och även om vuxenlivets magiska skimmer mattats av rätt avsevärt i skuggan av räkningar och självdeklarationer och besök på Svensk Bilprovning så överväger fördelarna lätt.
Dessutom kommer barndomen tillbaks den dagen man blir en senil åldring och det finns ingen anledning att liera sig med Peter Jävla Pan innan dess. Sådär, nu är det sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar