Förlorad

Har läst Förlorad av Maria Ahlqvist Ruokolahti, en bok som enligt omslaget var "en intensiv psykologisk spänningsroman". Detta är handlingen:

De har varit vänner sedan grundskolan - Karin och Linda - och de har delat det mesta: arbetsplats, män och en ödesdiger hemlighet. Men vänskapen har surnat. Linda har under flera år låtit sig utpressas av Karin och hon börjar få nog.
Under en promenad i skogen går de båda väninnorna vilse och får tillbringa natten i skydd av en utskjutande klippavsats. När morgonen gryr har allting förändrats. De befinner sig vid Änkestupet - den branta klippan där änklingar sägs ta sina liv för att förenas med sina älskade - och när Karin halkar tvingas Linda ta ett snabbt beslut. Ska hon hjälpa sin vän upp, eller ska hon låta henne falla?

Det var ju ett lovande upplägg, men jag tappade rätt snart lusten för den här boken, det kändes mest plottrigt och rörigt, alla karaktärer utom möjligtvis hunden var jobbiga och svåra att tycka om. Plus att vildsvin faktiskt inte är blodtörstiga rovdjur så som de framställdes i den här berättelsen, som att man nästintill riskerade livet om man så bara tog ett steg utanför knuten obeväpnad. HALLÅ? Den här boken får två hållhakar av fem möjliga. 

Cry no more tears

Igår när jag slog upp min jobbkalender så var den i princip helt tom, bara våra dagliga morgonmöten (som varar max 15 minuter) och ett möte med Projektgruppen på torsdag. Blockerade snabbt som ögat hela veckan med tid för Projektet som jag ligger rätt så mycket back med och deadline för Q3 är typ 10 oktober, så nu gäller det att ligga i. Det hindrade såklart inte min chef från att ringa och ge mig ett nytt projekt att jobba med, ett av hans egna som han slet ikke hade tid til. Vi hann också lite snabbt diskutera en vision jag har, som det visade sig att vi delade så det ska vi jobba vidare med när vi får tid. När det nu blir. 

Efter jobbet åkte jag till Granngården och köpte hönsmat, sedan hem och ut med hundarna. Solen stekte och jag ångrade att jag en tunn fleecejacka ovanför min långärmade tröja, men tio minuter senare öppnade himlen sina portar och släppte ut en rejäl regnskur så när jag kom hem igen fick jag hänga exakt vartenda klädesplagg på tork. Mår du dåligt? undrade min man när han kom hem för jag hade dragit på mig ett par pyjamasbyxor och en fodrad flanellskjorta och det associerade han tydligen till någon form av sjukdomsbild. 

Tränade det där passet med kettlebell och hantlar som jag skulle ha tränat förra veckan. Det gick rätt bra, hade min nya 10-kilos kettlebell och det var ju lite skillnad att svinga den jämfört med 6 kilo, så när jag tränade yinyoga efteråt så droppade svetten ner i mattan på ett sätt som man kanske inte vanligtvis förknippar med YIN. Passet inleddes med malasana som jag FAN inte klarar av, kan inte sitta på huk pga  att jag inte kan böja knäna så mycket utan det blir som bäst nån slags variant av jägarvila som inte alls är möjlig att slappna av i. Sen var den en annan position som hette JAPANEN, som jag inte heller kunde göra eftersom jag inte kan sitta på knä och jag inte heller kan lägga så mycket tyngd på tårna. Ska väl inte säga att passet var bortkastat för jag gjorde nån annan övning istället, men det tar lite på mig mentalt att känna mig så djävla begränsad. 

Åkte sedan till bibblan för att lämna böcker. Hade fyra reserverade böcker att hämta ut, ALLA på 14-dagarslån och tjocka var de med. Här gäller det att lägga upp en strikt läsplan och hålla sig till den och inte bli sittandes och dumscrolla på telefonen. 

Åkte till stallet för teori, det var foderlära igen vilket ju kändes lite sådär eftersom det i princip var samma som i tisdags, men det är klart att hela teoriplanen kan ju inte anpassas för att jag rider två gånger i veckan. Och foderlära är ju en hel vetenskap så där finns väl mycket kvar att lära. Förr slängde man bara åt hästarna ett fång hö och en skopa havre och så var det bra med det, inte en tanke på torrsubstanshalt och smältbart råprotein och underhållsbehov. Oklart om allt var bättre förr? för jag tycker att nuförtiden hör man bara om hästar som har magsår och problem med tänderna och låsningar både här och där, men det var kanske lika vanligt förr och bara att man inte begrep bättre. Eller så är det också en effekt av samtiden?

Idag är det en ny dag. Inledde dagen med att städa ur A1:s rum på jobbet. Hon tog i princip bara med sig sina personliga tillhörigheter och lät resten vara, och det har verkligen inte rått direkt pedantisk ordning därinne om man säger så. På gränsen till äckligt skulle jag vilja säga, så idag tog jag mig samman och skurade av det värsta. Så att man i alla fall kan gå förbi den öppna dörren (A1 hade alltid dörren stängd så på den tiden slapp man se eländet) utan att känna att det snudd på är en sanitär olägenhet. 

Idag ska jag jobba, sedan springa, sedan rida. Däremellan äta och läsa, antar jag om jag ska hinna med mitt tighta lässchema. Over & out. 

Innan du hittade mig död

Har läst Innan du hittade mig död av Jaqueline Bublitz, och det kan du också göra. Detta är handlingen:

När Alice Lee kom till New York på sin artonårsdag med bara en stulen kamera och 600 dollar på fickan önskade hon sig ett nytt liv. Nu, bara en månad senare, riskerar hon i stället att bli bortglömd som ännu ett oidentifierat mordoffer i mängden.
Ruby Jones försöker bygga upp en ny tillvaro i New York efter att ha lämnat Melbourne och en olycklig kärlekshistoria bakom sig. När hon under en löprunda hittar en död kvinna vid Hudsonfloden ställs hennes nya liv på ända. Ruby vet inte vem den döda kvinnan är, men hon kan inte släppa tanken på att ge henne upprättelse.
Även Alice känner det band som uppstår mellan dem, den levande och den döda. Och medan polisen tar sikte på att hitta mördaren tycks Ruby vara den enda som på allvar ställer sig en annan, viktigare fråga: Vem var Alice Lee, innan hennes liv tog slut vid flodstranden den där tidiga morgonen - innan Ruby hittade henne död?

Jag tyckte mycket om den här boken, tyckte att stilen påminde lite om Alice Hoffman och Kate Atkinson,  två av mina favoritförfattare. I början tyckte jag det var lite rörigt med vem som var Ruby och vem som var Alice, men det gav sig. Kan också tycka att Noah var lite för bra för att vara sann? men i övrigt så tyckte jag den här boken var så fint skriven. Den får fyra kameravinklar av fem möjliga, schas iväg till bibblan! 

When the world was young

Då var det måndag igen, sista i september och sedan är det fan i mig OKTOBER och huuur gick det till? Igår när jag och min man satt och snicksnackade så sa jag att jag inte tycker att 2025 faktiskt har varit sådär jättesnällt mot mig. Först Tumören, som min man refererade till som "när du var sjuk", men där protesterade jag, för sjuk var jag ju absolut inte. Men det var mycket oro och ångest som tickade under ytan även om det känns avlägset nu och allt gick ju bra. Men sen kom Dråpslaget om jobbet, även om det ju inte drabbar mig personligen, i alla fall inte nu. Men det känns ju som att man sitter betydligt lösare nu än tidigare, det där med att vara oumbärlig på jobbet fungerar ju bara så länge jobbet finns kvar. Så nu gäller det väl att göra sig oumbärlig på andra sätt. I fredags skrev jag en rapport med ett antal hänvisningar till norsk lagstiftning som jag i princip inte kan något om, Microsoft Copilot gjorde grovjobbet men det behöver man ju inte låtsas om. 

Sedan var det H-E-L-G! Gick lite tidigare, stack iväg och sprang närmare 9 kilometer intervaller, vilket kändes toppenbra. Åkte sedan och handlade, sedan hem, gick en promenad med hundarna, gjorde fotrehab, tränade ett pass yinyoga och landade sedan i soffan med te och smörgås och några avsnitt av Varuhuset. Jätterockenroll fredagskväll, hehe. 

I lördags vaknade jag tidigt, tog med hundarna på långpromenad, kom hem och körde ett lättare benpass med Vibes. Sen blev det en bok i soffan resten av dagen, i alla fall tills det var dags att laga middag. Sen lite mer av alla de öden och äventyr som utspelade sig på Öhmans varuhus och så tidigt i säng. 

Igår vaknade jag också rätt tidigt. Det var lite kallt i luften, faktiskt så att jag frös lite i början av min promenad men det gick över efter att ha avverkat min vanliga kuperade söndagsrunda i raskt tempo. Sen städade jag i hönshuset och sen blev det soffan och en bok tills min man kom hem och var uppfylld av sin Köpenhamnshelg. Lagade sedan middag som vi åt och kollade på Reservatet, jag gillar den men min man tycker den är stressframkallande. 

Ja, det var väl hela helgen. Känner att jag har fått vila och komma ner i varv, vilket varit välbehövligt. Tyvärr har jag svinont i axlar och nacke som inte riktigt har gett med sig trots 100 % sinnesfrid, tror det är all stress som varit som slagit rot där. Nacken är ju lite min akilleshäl och det var också jättelängesen jag var på massage. Har gett upp Laserkvinnan även om hon är jätteduktig, men det är för djävla långt att köra dit och framför allt hem (20 minuter dit om jag utgår från jobbet men 45 minuter när jag ska hem därifrån). Plus att det varit och är fortfarande vägarbete med köer och omledningar och grejer som gör att det tar ännu längre tid, så henne har jag lagt ner. Försökte boka en tid på sjukgymnastikstället där jag går som barn i huset för att få det lite mer professionellt (ska jag vara ärlig så har Laserkvinnan också lite väl mycket änglar och kristaller och tingeltangel för att jag ska tycka det känns helt hundra), men så tänkte jag att jag skulle dubbelkolla med min jobbkalender först innan jag bokade en tid så det inte var något möte eller sånt som inte gick att flytta, och när jag gjort det hade någon annan bokat de tider som fanns i närtid. Tänkte att då tar jag väl en thaimassage då, men den jag brukar gå till och där det är  relativt lätt att få tid snabbt hade plötsligt inga tider alls på flera veckor. DET VILL SIG INTE FÖR MIG! Nu fick jag ta en för mig helt okänd thaimassagesalong och har bokat en tid på onsdag. Hoppas det blir bra, för det vet man ju aldrig. Från början gick jag ju till Stålnypan och sedan till hennes efterträdare (det är henne jag numera referear till som "den jag brukar gå till" även om jag inte går dit särskilt ofta längre eftersom hon känns...lite lam? oengagerad?), men jag har nog provat de flesta ställen utan att känna att det blivit en  riktig fullträff. Den bästa efter Stålnypan åkte till Thailand på semester och så blev det pandemi så hon kom inte därifrån. Den sämsta var ett ställe där jag förväntade mig en mild och vänlig thailändska med starka nävar men istället fick en butter svensk karl som inte sa ett ord och inte ens gav mig en handduk att skyla mig med. Fick en allmänt skum känsla av hela stället, och ett par år senare visade det sig att den salongen också var en bordell där det förekommit både ett och annat. Den delen av verksamheten märkte jag dock inget av, ska väl tilläggas. Var glad att jag betalade för min massage med kort, för enligt lokaltidningen fanns det en "Swishlista" som polisen gick igenom och även om mitt samvete är rent som snö i det avseendet så vill man ju helst inte förekomma på samma lista som en massa äckliga torskar. 

I övrigt ser veckan relativt lugn ut, åtminstone på pappret. Inte jättemånga möten och jag har bokat in tid för Projektet som just nu är sorgligt eftersatt. Idag ska jag köra det där kettlebellspasset som jag egentligen hade tänkt köra förra veckan men som jag inte riktigt tyckte mig hinna den dagen. Sen är det teori i stallet, så kanske att man kommer hem i vettig tid? Ja, sen rullar det väl på som vanligt.  

     

The Dance Club

Sitter här och nu är det fredag, målbilden efter vad som känns som en evig räcka av långa och strävsamma dagar och flängande hit och dit. Nu ska jag bara beta av den här arbetsdagen också, sen väntar 48 timmar med egentid och utan jobb. Hoppas jag i alla fall. 

Igår var det träff i CLUB ROMIF, den här gången gav vi oss själva dispens från regeln att gå på den film som visas i salong 4  klockan 18 som var The life of Chuck, som jag i och för sig mycket väl kunde tänka mig att se även om man ju blivit besviken på filmer som baserats på Stephen Kings berättelser fler gånger än man blivit hänförd, men så har jag och min dotter en gemensam guilty pleasure och det är  en viss typ av svenska filmer, och då menar jag inte precis verk av Ingmar Bergman och Ruben Östlund, utan den lite lättsammare typen i stil med Änglagård och Tomten är far till alla barnen. Så därför gick vi till salong 2 istället för att se The Dance Club. Det var vi HELT ensamma om att göra. Jag tyckte väl helt ärligt inte att beskrivningen av filmen lät sådär jättekul, men den var faktiskt oväntat bra. Kanske lite väl långsökt och samtidigt förutsägbar ibland, och själva dansen tog väl också lite väl mycket plats om ni frågar mig. Men man blev ändå lite glad av den. Det piggade upp. Det behövs. 

Idag är det jobb, sen intervallträning, sen handla och så hem och så tre-två-ett: påbörja helgen. Som väl lär vara försvunnen i en grisblinkning, men det är ju så det funkar. 

That's all I'm wishing to be owning

 Herregud vad jag är trött. Det är min första tanke när klockan ringer, sen behöver man kanske inte alltid lyssna på den, tanken alltså, utan man knogar sig lik förbannat upp och stångar igång dagen. Men vissa morgnar tar det verkligen emot, och i morse var en sån dag. Tror inte det enbart berodde på att jag var på lokal igår, för jag var ändå hemma vid 21.30-ish och hade bara druckit två glas vin. Och när man menar ett glas vin på lokal är det väl som ett halvt glas hemma, jag fattar liksom inte grejen med att ha jättestora glas och så får man ändå bara som vad som känns som en deciliter som ligger som en liten slatt i botten, men det är ju en annan historia. 

Trött är jag i alla fall, ser mycket fram mot helgen och stundande återhämtning, för det känns som att allting har gått i ett i flera veckor nu snarare än att det skulle vara konsekvenserna av att ha varit ute och rullat hatt en kväll. Men det var vi alltså igår, vi som har befunnit oss närmast i kretsen kring A1 för när det var som värst sa vi att vi skulle fan i mig fira med vin OM vi blev av med henne. Det blev en trevlig kväll, jag hade trott att vi kanske skulle sitta och älta jättemycket om A1 och det som hänt kring henne, men hon nämndes överhuvudtaget inte. Vilket var skönt, för vi är alla rätt trötta på hela den där historien.

Efter jobbet igår åkte jag till Biltema och köpte en ny kettlebell. Hade tänkt köpa en som vägde 12 kg men den nådde jag inte ens runt handtaget på med mina små löjliga tjejhänder. Tydligen måste man ha nävar som dasslock för att lyfta tyngre än 8 kilo enligt Biltema. 10 kg var på gränsen till att jag fick grepp, men det fick bli den i alla fall. Åkte sedan hem, gick en runda, mötte ovanligt mycket folk men det var också väldigt fint brittsommarväder så det var kanske därför folk gick som man ur huse för att åtnjuta de sista soliga dagarna innan höstmörkrets järngrepp ska fånga en fram till slutet av februari. Hem igen för att träna med ovan nämnda kettlebell, men då var jag lite i tidsnöd och det programmet som jag hittat och lagt in i kalendern på Vibes var 35 minuter långt. Beslöt snabbt att istället träna ett helkroppspass utan vikter på 20 minuter, det passade bättre in i tidsplanen. Sedan kom min man hem och vi fixade så jag kunde låna hans busskort i appen. Sen bussen till stan, AW som sagt, trevlig kväll, kom i säng vid 22-ish.  

Idag är det jobb, sen hem och städa och ikväll är det bio med Club Romif. Sen är det bara fredagen kvar att ta sig igenom, och sen ska jag sträva efter att inte göra ett smack på hela helgen. I alla fall inget som inkluderar att åka någonstans och umgänge med andra människor. Jag och hundarna i soffan med en bok och kanske en påse Polly. Det är målbilden. 

Running free, yeah

Igår blev jag färdig med ett sånt där mission impossible som inkluderar myndigheter och lagar och regler och som alltid verkar hamna på mitt bord som är så djävla SVÅRT. För jag är ingen jurist, rätt ofta känns det som att jag bara är en panikgoogling bort från exakt allt jag sysslar med. Eller rätt ofta var kanske att ta i, men ibland. Den här gången handlade det om inventering av förorenad mark där man ska kartlägga och riskbedöma den egna fastighetens gamla synder enligt en specifik metodik som Naturvårdsverket tagit fram. Det har vi gjort en gång för några år sedan, men nu skulle den inventeringen uppdateras med eventuell förekomst av PFAS-ämnen. Som ju för i helvete finns eller har funnits i det mesta, känns det som, och hur är det tänkt att man ska veta vad som hänt historiskt? Är ju inte som att allt som hänt under åren har dokumenterats, speciellt som PFAS-ämnena inte har blivit en issue förrän ungefär samtidigt som man kom på att allt man slänger i sjöar och hav och i naturen i största allmänhet inte alls försvinner för gott. Vad som hänt och gjorts innan man kände till begrepp som persistens och bioackumulerbarhet får man ju bara gissa sig till. Och det har jag svårt för, vill ju att allt ska vara transparent och faktabaserat, i alla fall om det ska stå mitt namn under. 
Den här uppgiften skulle jag göra ihop med vår VD men han förlitar sig till 100 % på att jag har koll, så där är inte mycket hjälp att hämta om man ska vara ärlig. Här får man försöka leva upp till sitt rykte, tänka hur svårt kan det vara? och kan nästan alla män killgissa sig fram i livet och rätt så framgångsrikt komma undan med det så borde jag väl också åtminstone kunna anta en del saker som jag inte har full täckning för. Eftersom jag faktiskt inte har jobbat här sedan 60-talet när byggnaderna uppfördes. 

Den här uppgiften har hängt som ett djävla Damoklessvärd över mig sedan jag kom tillbaks från semestern. Deadline är i och för sig inte förrän i slutet av oktober, men man vill ju ändå vara ute i god tid. Plus att det just nu finns ett helt gäng såna svärd som hänger och dinglar runt mig, så det är inte som att det går att sitta och rulla tummarna och tänka att det är gott om tid med allt. Så igår färdigställde jag allt material och skickade in det. G-Ö-T-T. Ja, sen är det ju inte säkert att det blir godkänt för det, men man får ju ta ett helvete i taget. 

Efter jobbet sprang jag en runda. Blev en hel runda, inga intervaller. Solen stekte såklart från en klarblå himmel, men det var bara cirka 15 grader i luften så även om det var jobbigt så var det ändå uthärdligt. Otroligt skönt att få lite bekräftelse på att det faktiskt är värmen som gör att jag presterat så dåligt hela sommaren istället för att jag ska känna mig som en sopa. Har ju flera gånger tänkt att men hur dålig kondition kan man egentligen ha?, ska det aldrig bli bättre än så här? ska man inte ens kunna springa 500 meter utan att det känns som att man ska dö? osv. Det är inte kul att känna så, inte heller att ens såkallade pannben blivit någon slags trögflytande massa som plötsligt bara ger efter. Igår sprang jag närmare 6 kilometer,  såklart inte utan ansträngning för jag är verkligen inte i mitt livs toppform just nu, men i alla fall utan en överhängande känsla av att inte orka springa en meter till och en total kollaps av samtliga inre organ är mycket nära förestående. Det var kul. Det var också kul att känna att det gick att kriga på lite till. 

Åkte hem, gick en liten runda med hundarna, tränade sedan ett pass pilates och lite yinyoga på det. Sen var klockan ändå inte mer än 16-ish. Låg i soffan, åt kvällsmat, läste bok. Min man kom hem vid 17 men han var trött och gick och lade sig för en powernap, så där fick jag inte mycket sällskap. Åkte till stallet vid 18.30 för teori om foderlära. Intressant. Åkte sedan hem och gick och lade mig. Somnade i god tid, vaknade vid 00.30 och BING! så började hjärnan mala på om allt möjligt stressrelaterat samtidigt som nattskiftet på Snarkfabriken AB bredvid mig gick för fullt. Flydde fältet in till mitt Flickrum™, försökte göra som Carro säger i Vibes-appen och använda andningen som ett verktyg för att ta tillbaks tankarna när de svävar iväg. Vete fan hur det gick, men plötsligt vaknade jag av att klockan ringde så jag måste ju i alla fall ha somnat någon gång. 

Det var bara 1 grad ute när jag gick ut i morse och på bilrutan var det frost. Är väl ändå liiiite i tidigaste laget, speciellt med tanke på att det var 25 grader varmt i helgen som gick. Någon djävla ordning får det väl ändå vara på vädret? September är det nu, inte december. 

Idag är det jobb, sen hem och ut med hundar, träna och så tillbaks till stan för lite AW med oss som jobbar på labbet. Som vi säger att det är, fast egentligen ska vi fira det faktum att vi slipper dras med A1 resten av hösten. Det är kanske lite okollegialt att säga så, men vad gör det om hundra år.