Allt som är farligt

Har läst Allt som är farligt av Stacy Willingham, och det kan du också göra. Detta är handlingen:

För ett år sedan förändrades Isabelle Drakes liv för alltid. Det var då hennes son Mason - 18 månader gammal - togs från sin spjälsäng mitt i natten, medan hon och hennes make sov i rummet bredvid. I avsaknad av bevis och med få ledtrådar för polisen att gå på blev det snart till ett kallt fall.
Men Isabelle kommer inte att få någon vila, bokstavligen, förrän hon har fått tillbaka Mason. Förutom någon kortare tupplur, eller de blackouter där hon tillfälligt tappar greppet om tiden, har hon knappt sovit det senaste året.
I en desperat förhoppning om att få fram något nytt vittne eller någon begravd ledtråd går hon med på att intervjuas av en true crime-podd. Men mannens närgångna frågor om Isabelles förflutna gör henne nervös. De envisa frågorna, i kombination med hennes grava sömnproblem, öppnar en dammlucka för obekväma minnen från hennes barndom.
Isabelle börjar ifrågasätta inte bara sina minnen från natten då Mason försvann, utan också vem hon kan lita på - inklusive sig själv. Men oavsett vart det leder tänker hon inte ge upp förrän hon grävt fram sanningen.

Jag gillade den här boken, den var rätt välskriven och spännande och med några twister både hit och dit som jag inte riktigt såg komma. Kanske att det var lite väl enkelt angående hur "dammluckan för obekväma minnen från hennes barndom" levererades, men i övrigt tyckte jag det var med beröm godkänt. Den här boken får fyra spjälsängar av fem möjliga, marsch till bibblan. 

A new dawn

Igår vaknade jag med lite huvudvärk, som i takt med dagens lopp utvecklades till rätt mycket huvudvärk, ni vet sån där som dunkar i varje pulsslag på ett väldigt oskönt sätt. Inte precis vad man behöver dagen innan en helvetesrevision när man känner att man inte riktigt har rott allt i hamn, men det var ju bara att kriga på. Någon gång mitt på dagen började jag rota i mina skrivbordslådor efter något starkare än  Ipren, har för mig att det skulle ligga en liten Citodon för nödsituationer där. Det gjorde det inte och istället för att bara bita ihop och gå vidare med livet så började jag göra något så irrationellt som att städa skrivbordslådorna. Satt nog i tio goda minuter och sorterade pennor (ni vill inte veta hur många icke-fungerande pennor de lådorna innehöll) innan jag tog mig samman och insåg att det här var någon variant av att sitta uppe på nätterna och kolla på Kvinnofängelset istället för att plugga till en tenta. Inte för att jag någonsin gjorde det, satt uppe på nätterna och kollade på Kvinnofängelset alltså, men man hörde ju om andra som konsekvent gjorde det och som måste ha minst 120 poäng i evighetsseriekunskap parallellt med sin högskoleutbildning. 

Efter jobbet tog jag mig hem, gick ut med hundarna, pratade i telefon med min bror, gjorde fotrehab och sen var det handboll på tv, landskamp, herrar, Sverige mot Norge, vilket visade sig bli en otroligt fartfylld och rolig match där Sverige inledde rätt svagt framför allt försvarsmässigt och första halvlek var jämn men där Norge hade övertaget, men sedan ryckte de blågula upp sig och drog ifrån och vann komfortabelt med nio mål till slut. Kul! Sen var det läggdags. Somnade som en stock, sov rätt bra hela natten och nu djävlar så ska verksamheten i allmänhet och mitt jobb i synnerhet granskas i dagarna två. Då kör vi.  

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 13: Annikas ridskola

Boken börjar med att ANNIKA (15, på det sextonde) har tagit ett sabbatsår från den skola hon ändå verkar ägna minimalt med tid åt med tanke på sin internationella hoppkarriär, och tillsammans med HARRY övertagit ridskolan i Östervik av LÖJTNANT STARKE som tröttnat på den. Han, Starke, säljer förstås av de bästa hästarna och kvar blir fem rätt skraltiga hästar att börja med, plus FILUR som BETTINA generöst lånar ut. Harry är i vanlig ordning i Norge och jobbar och låter Annika och Bettina (fortfarande åtta år) sköta hela alltet själva (alltså, vilken djävla partner? Man hade ju varit pissförbannad på Harry om han funnits på riktigt). 

Det behövs fler hästar till ridskolan, den svårridna TURK som i princip bara Annika klarar av, går förstås inte att använda, det är ju sen gammalt. Pengar är det ju såklart lite skralt med såhär i uppstarten. En dag får Bettina syn på en annons i tidningen om ett sjuårigt fuxsto, JULIA, som Bettina köper osedd över telefon och är det någon som blir förvånad över detta så är det i så fall Annika som såklart vill att de ska vänta tills Harry kommer hem, men Julias ägare verkar inte tycka det är det ringaste konstigt att sälja en häst till en åttaåring utan att ens kräva betalning i förskott (alltså!) så en dag kommer Julia bara (ja, i en lastbil, det var inte som att hon själv kom intravades till Österviks ridskola).

Alla blir förtjusta i Julia (fast Annika ängslas över vad Harry ska tänka om Bettinas tilltag även om de köpt henne för sina sparpengar och alltså inte belastat verksamheten med utgifter), det enda problemet med henne, Julia alltså, är att hon är "lite tjock" och Annika ska se till att Julia sätts på diet men då kommer Harry och med en enda blick kan han avgöra att Julia inte är tjock utan dräktig. Sen nedkommer Julia med inte bara en utan TVÅ föl som alla givetvis blir helförtjusta i men som Harry den allsmäktige surmulen avfärdar som ynkliga krakar som det aldrig kommer att bli något med. 

Som av en händelse får en reklamperson nys om tvillingfölen KNOLL och TOTT (hatar den typen av namngivning, i vårt stall köptes det till exempel in två ponnyer som döptes till Kalle Stropp och Grodan Boll och hur kul är det att några år senare ha en ponny som heter Grodan Boll när inte Kalle Stropp längre finns kvar?) och inser att här finns det stålar att tjäna. Han använder fölen i en reklamkampanj för ett tillväxtfoder och pengar strömmar in till ridskolan till Annikas glädje och Harrys förtret (inte pga pengarna utan primärt för att han tycker att den här reklammannen är mer än lovligt fjantig plus att det har blivit ett djävla spring i stallet p g a fölen och säga vad man vill om Harry men han kan tydligen inte se att ibland får man ta det onda med det goda) och så blir TV intresserade och vill göra en film om Bettina och fölen och Annika skrattar kanske inte hela vägen till banken, men något ditåt.

(En liten parentes: Harry kommer med den strålande idén att låta bygga en rasthage till fölen bakom stallet, och här får vi en liten inblick i hur det kunde vara på ridskolor förr, där hästarna stod uppbundna i sina spiltor dag som natt och väl på sin höjd fick gå på bete några veckor på sommaren. Det var inga konstigheter, men allt var alltså inte bättre förr).

 

I stallet finns Bettinas antagonist STINA som figurerat lite till och från i tidigare böcker, kanske mest för att ge svartsjukan över den eviga åttaåringen Bettinas onaturliga skicklighet med hästar i allmänhet, och ridning av Filur i synnerhet, ett ansikte. Såklart blir Stina både avundsjuk och missunnsam när Bettina får sola sig i stjärnglans och hon själv får höra "du där, lilla tjockis, flytta dig ur bild" av fotografen (helt rimlig sägning på 60-70-talet ändå). 

Då gör Stina något förfärligt, hon släpper i hemlighet ut fölen ur deras (nybyggda) inhägnad och de rymmer (såklart när TV-teamet är på ingång och i startgroparna för filminspelningen). Panik uppstår när detta uppdagas (fast med tanke på att en häst blir stulen eller rymmer eller försvinner på något annat sätt i princip i varenda bok så borde ju gänget kring Annika vara extremt luttrade över förlupna hästar), alla är ute och letar men såklart är det Bettina som upptäcker att fölen har rutschat ner i en ravin och där hamnar hon själv också och det är omöjligt att ta sig upp, men Harry lyckas förstås inte bara hitta henne utan också med hjälp av TEDDE att fira ner ett rep och fiska upp alla tre välbehållna. Alla är lyckliga igen utom Harry som tycker att fölen mest är till besvär (och inte är blyg för att lägga sordin på stämningen och säga det när alla andra är överlyckliga att allt slutat väl), och så Stina förstås, som tyngs under ett enormt ok av dåligt samvete. Hon biktar sig för Annika och Annika visar upp en storsinthet som skulle få alla katolska präster i hela världen att avundas och säger att det här ska vara hennes och Stinas hemlighet.  

En dag får Bettina ett brev från BITTE, som äger LUCKY BOY, a k a Skräcken i Annika möter Skräcken. Det visar sig att hon numera rider och tävlar med Turks bror PILO och tycker att det skulle vara spännande att få möta Turk och Annika på en tävling. Alla blir förstås eld och lågor och gänget från Östervik åker på nämnda tävling och efter en spännande omhoppning blir det till slut ett delat förstapris mellan Turk och Pilo eftersom de ju delar DNA och därför per definition är exakt lika bra. Slutet gott allting gott, osv. THE END.

When the valley's hushed and white with snow

Igår var en dag då jag hade planerat att jobba, springa intervaller, träna pilates, rida. Igår var en dag när jag istället jobbade tio timmar och gick en liten promenad med hundarna innan det var dags att åka till stallet. Det var surt, men idag känns det som att det var värt att stanna kvar lite extra och jobba undan istället för att mötas av KAOZ. 

Hade samtal med person A och B igår, det gick väl sådär. Jag tycker ju att person A i egenskap av ålder och position skulle kunna tänka mer på att vara the bigger person istället för att tjafsa om hur hen hade upplevt en viss situation. Ingen kunde ju med att säga öppet att de retar sig på den andre, men fick i alla fall förmedlat att de båda får tänka på hur de talar till varandra när de nu vet att de reagerar som de gör, åt båda håll. Person A svarade då att hen tyckte det var löjligt att man ens skulle behöva ha ett möte om sånt här, varpå jag svarade att om man INTE redde ut sånt här när det var småsaker så är det enligt min erfarenhet någonting som tenderar att ligga och gro och en vacker dag exploderar det och då kanske bara på grund av något så banalt att någon råkat gå före i kön till kaffeautomaten. Jaja, vi får väl se hur det hela fortlöper. 

Jobbade som sagt länge, åkte hem, trälade ut en runda med hundarna, gav hönsen mat, upptäckte att ytterligare en av Cream Legbarhönorna börjat värpa, såvida inte den första börjat lägga två ägg om dagen.  De går in i hönshuset för att värpa men inte i redena utan på golvet och nu har Bielefelderhönan Elizabeth börjat ta efter. Jaja, hellre det än att behöva springa omkring och leta ägg överallt. Nu väntar en jättelång arbetsdag och imorgon börjar helvetesrevisionen, over & out. 

Till stallet istället, v 11 2025, pt 2

Igår var det dressyr och Köttbullen och det gick SVINBRA! Vet inte om det beror på a. att hon bytt grovfoder från ensilage till hö, b. fått en ny sadel (eller "ny" är ett starkt ord här, "en annan" stämmer bättre) som kanske ligger lite bättre på hennes rygg? Jag känner i alla fall skillnad, den gamla (eller ja, den här är ju också gammal, men gamla-gamla då) var otroligt obekväm att sitta i och det är väl inte helt otänkbart att det påverkar även henne?, eller c. att hon har vårkänslor? Kanske också d. att jag verkligen, VERKLIGEN försöker jobba med henne och inte mot henne. Vilket inte är det lättaste när hon tjurar ihop och biter tag om bettet och hela högersidan är som en betongvägg. Men jag försöker som sagt. Och som sagt, det gick OTROLIGT bra igår. I galoppen kände jag att hon började söka sig framåt-nedåt nästan självmant, inte många steg men ändå. Allt som inte är att klunsa fram i fyrtakt med höjt huvud och sänkt rygg är en seger. Själva övningen handlade om att vända snett igenom i mellantrav och Köttbullen är ju en gång för alla ingen gångartsponny, men hon försökte och för att vara henne var det otroligt bra, det blev en rejäl skillnad när jag släppte ut henne i mellantraven utan att det för den sakens skull blev springigt och obalanserat. Sen skulle vi göra motsvarande i galopp och då tänkte jag att det går ju aldrig för hon har ju liksom bara en galopp och inget register att tala om alls, det blir vad det blir. Men jag klämde till och vips svarade hon med att öka! Blev så chockad att jag inte kom mig för att samla ihop henne så avslutningen lämnade väl en del övrigt att önska, men det var ju inte hennes fel. Tänkte att det nog var en engångsföreteelse, men när vi gjorde det en gång till fick jag samma svar (och blev lika chockad så inte heller den här avslutningen var mycket att skriva hem om). Sen var tyvärr lektionen slut. Men så kul det var! Så stolt över Köttbullen! Är nu extremt sugen på att rida för tränare för att få ytterligare feedback och verktyg, men tyvärr är det väl inga såna aktiviteter inplanerade i det närmaste vad jag vet. 

Kan du inte byta ut ditt liv så byt kanal

Igår ringde veterinären och var nöjd med Tages provsvar. Han har inte Addisons sjukdom, ingen annan sjukdom heller som man kunde se utan veterinären trodde att hans avvikande värden helt enkelt berodde på att kroppen var i stress p g a infektion, "vi ser det hela tiden". Så han ska bara fortsätta med skonkost och probiotika ett bra tag till, en månad kanske, för att kroppen ska få chans att återhämta sig fullt ut. Och han är ju pigg och glad och, peppar peppar, har inte kräkts sedan i fredags eller lördags. 

Jobbade, åkte hem, gick ut med hundarna, slappade i soffan, åkte till stallet för möte, hade sedan uppsutten teori, hem, dusch, i säng och nu är det en ny dag. Idag ska jag ha möte med person A och B angående den här...ja, vad ska man kalla det, konflikten, kommunikationsbristen, inte fan vet jag. Tror det bottnar i deras olikheter, att A tycker att B är sur och avvisande när B bara är koncentrerad och fokuserad, och B tycker att A är aggressiv och "på" när A bara är angelägen om att få fram vad hen vill ha, och så skär det sig.  Plus att jag personligen tycker att A rent generellt är rätt dålig på att läsa av rummet, men det är ju sånt som kanske är svårare att hantera. Jamen det blir ju en spännande övning att reda i. Eller kanske inte. Ska belöna mig med intervallträning efteråt. Sen hem, träna pilates, rida. Men först: jobbajobbajobba. 

Till stallet istället, v 11 2025, pt 1

Igår var det teori och då skulle vi ha "coachning". Det innebär på vår ridskola att man delas in i grupper om två och två och så rider den ena i skritt, och den andre ska ge konstruktiv kritik kring sits och utförande, och sen byter man roller. Det är både kul och svårt. Nu skulle vi dessutom få sitta på "sånt ni i vanliga fall inte sitter på", vilket i mitt fall blev att jag fick rida stallets nyaste häst som är en PRE (Pura Raza Espanol, det som förr kallades andalusier) som är 1.72 i mankhöjd, jättesnäll men grön som ridskolehäst, han gick sin första lektion förra veckan. Det var ju en upplevelse, måste jag säga. Har ju alltid svårt första gången jag sitter på en ny häst att veta hur mycket man kan trycka på och hur mycket man kan ta i dom, det tar några gånger att liksom kalibrera ihop sig. Och den här hästen var då inte lik någon annan jag suttit på, väldigt känslig för både skänkel och säte och vikthjälper, samt svår i munnen, antingen slog han med huvudet eller krullade ihop sig och gick bakom lod fastän jag knappt rörde tyglarna. Väldigt skönt steg och bekväm att sitta på. Två av mina ridkompisar fick testa Köttbullen, så det var ju kul för mig att se någon annan sitta på henne. Har ju nästan bara sett henne på nybörjar- och funkislektioner och där lunkar hon fram i sakta mak och ser lite ut som en ko som är på väg till kvällsmjölkningen. Spännande erfarenhet att testa Spanjoren, men jag blev inte sugen på att byta bort Köttbullen. Hehe.