Sven Wernström, RIP

Sven Wernström gick och dog häromveckan. Det var ju inte direkt något som trumpetades ut i media, eller i alla fall gick det mig rätt så obemärkt förbi tills jag läste det i DN i helgen. Eftersom han blev 93 år så kom väl hans död inte som en direkt chock, men ändå deppigt. Sven Wernström var en av mina favoritförfattare när jag växte upp. Tycker serien om Trälarna nästan borde ingå som obligatorisk litteratur i grundskolan, och De hemligas ö är ju snudd på Sveriges svar på Flugornas herre. Andra böcker jag läst och gillat är Den underbara resan, Resa på okänd planet och Mordet: En rövarhistoria. Nu blir det inga fler böcker av Sven Wernström och det tycker jag är tråkigt. Men nu får jag i alla fall en anledning att läsa-om Trälarna.  

Till stallet istället, v37

Hade ju teori förra måndagen, så det blev bara ett ridtillfälle med Pojken förra veckan. Det gick väl...sådär. På plussidan får man ju ändå säga att det har hänt mycket med honom på den dryga månad som jag har ridit honom regelbundet. För några veckor sedan kunde vi inte ens rida en serpentin över medellinjen för han var så himla vinglig att det nästan kändes som att han skulle ramla omkull så fort vi lämnade fyrkantsspåret. I fredags gick det till exempel jättebra att rida serpentiner. MEN så fick han helt plötsligt för sig att det var omöjligt att fatta höger galopp, han bara sköt ut vänsterbogen och sprang i sidled och höll på. Vi var åtta stycken som red, fyra på varje volt, och där blev jag stressad och kände att jag var i vägen och det kunde jag ju ha gett fan i att bli för det gör ju bara saken värre. Men man vet ju själv hur det är när ska rida och någon är I VÄGEN, rätt störigt. Skyller på att förr, på den gamla dåliga tiden, var det ju verkligen en DÖDSSYND att vara i vägen på ridbanan och var det kommenderat galopp så skulle alla fan i mig galoppera i exakt samma sekund. Nu låter det kanske som att jag har varit med i kavalleriet, men det var faktiskt så det gick till på ridskolorna, åtminstone dom jag har gått på. Men jag får väl jobba mer med den biten med mig själv, för nu är det mer "ta den tid du behöver, andra får anpassa sig" som gäller.
Aja, när vi sen, efter typ åttahundra försök, fick till en högergalopp så blev den i alla fall riktigt bra. Tycker nog att Pojkens flås börjar bli lite bättre också, han faller liksom inte isär så fort han får långa tyglar även om man fortfarande får vara väldigt aktiv för att han inte ska ta tillfället i akt och passa på och vila sig. Nu gäller det att hitta en metod för att komma över hans bekvämlighetströskel, för jag känner tydligt att han jobbar på bra kanske drygt halva lektionen, sedan segar han till sig och nu behöver han en push för att ta sig ur det beteendet.
Nu går vi i måndagsgruppen in i ett hoppblock, så nu blir det markarbete och såna grejer. GULP.

PS: Jag vet nu hur man gör när orkanen Florence drabbar ryttar-VM: man ställer in. Hade verkligen sett fram emot att ligga på soffan och götta mig i sändningarna från Grand Prix Kür med TRE DELTAGANDE SVENSKAR, men det blev ju ingenting med det. Och lördagens sändningar från terrängritten i fälttävlan var ju bara sådär, så himla fragmentarisk. Okej, jag fattar ju kanske att man inte kan följa en ryttare från start till mål i direktsändning men samtidigt: måste man flacka mellan HUNDRA OLIKA delar av banan? Dock: kul hinder, det tog nog mer än halva sändningen innan min man kunde övertygas om att "moonshiners"-figurerna med grått jätteskägg och snickarbyxor som satt vid hindret som var utformat som en stor hembränningsapparat var dockor och inte publik. Hahaha.

Monster

Har läst Monster av Jörgen Jaeger. Om den stod det så här:

 

Anne lever under skyddad identitet på hemlig adress. Hon är lycklig med sin nya kärlek och dessutom höggravid, men har svårt att släppa rädslan för sin våldsamma ex-man Ragnvald.
En eftermiddag kommer dottern Thea hem vettskrämd från skolan, men vill inte säga vad som har hänt. Strax därefter hittas Annes nya man misshandlad. Och så doftar lakanen som Ragnvalds rakvatten.
Anne är säker på att han lyckats hitta dem, men polisen Ole Vik och hans kollega Cecilie Hopen kommer snart att upptäcka att historien är betydligt mer komplex än så.

 

Lät ju spännande, eller hur? Och det var en helt klart en helt okej nordisk polisdeckare av vilka det går tretton på dussinet, men det behöver ju inte vara dåligt för det. Dock störde jag mig på beskrivningen av poliskaraktärerna, det pytsades ut detaljer om ditt och datt som om man liksom borde känna till dom redan? Det var i alla fall känslan jag fick när jag läste. Alltså, det var inget av det som man behövde veta för att hänga med i själva berättelsen, men samtidigt kändes det lite som när folk man känner pratar om gemensamma bekanta som man själv inte känner. Lite störigt. Letade på omslaget men hittade inte någon uppgift om att "det här är åttonde boken om de norska poliserna Ole Vik och Cecilie Hopen", men det var exakt just vad det var, även om det här av någon anledning var den första som getts ut på svenska. Hade jag vetat det så hade jag nog aldrig ens tänkt tanken på att läsa den här boken, just för att även om berättelserna är fristående så förekommer det ändå en massa referenser som blir rätt obegripliga om man inte läst de tidigare böckerna. Nu funkade det ju som sagt ändå, men var lite irriterande. Själva berättelsen som sådan var okej, men precis som i boken En vacker dag lämnar jag honom som jag läste häromdagen så saknar jag beskrivningar av den charmerande och duperande och manipulerande sidan av Ragnvald, den som gör att folk faller för honom och så småningom hamnar i hans våld. Jag VET hur lätt det är att bli duperad och manipulerad av sociopater/psykopater, men när man bara får beskrivningar av ett vedertaget as så är det ju inte utan att man undrar vad folk ser hos dom och varför de överhuvudtaget ens skulle ägna fem sekunder av sitt liv åt att så mycket som fundera på att ha en relation med honom. Men i övrigt: helt okej, rätt spännande fast väldigt mycket dialog emellanåt. Den bär boken får tre kalla Ringnes av fem möjliga.  

En vacker dag lämnar jag honom

Har läst En vacker dag lämnar jag honom av Maria Blomqvist, en bok som enligt baksidestexten ska handla om "hur det är att leva i en kraftfull, livsfarlig passion där kasten mellan kärlek, åtrå, hopp och djup förtvivlan gjorde att jag tappade greppet om mig själv". En självupplevd berättelse om ett destruktivt förhållande, based on  a true story.
Jag tyckte den här boken bara var sådär. Jag förstår absolut behovet och nyttan av att skriva av sig och älta ett pissigt förhållande (och det här var i sanning piss i kubik). Men jag är inte övertygad om att man måste ge ut det i bokform. Vad jag tycker skulle kunna vara intressant är att försöka skildra hur en sociopat/psykopat är möstare på att dupera, vad som gör att beteenden normaliseras så att det som en gång var otänkbart plötsligt är en del av ens vardag, varför man (som kvinna, oftast) stannar kvar (och för den delen, varför vill HAN, för det är ju oftast en man, stanna kvar hos en kvinna som han uppenbarligen hatar så mycket att han måste spöa skiten ur henne?) i såna förhållanden? Den aspekten hade varit intressant att fördjupa sig i, men här är det bara sida upp och sida ner om hur elak Erik är mot Maria och nästan ingenting om hur Maria resonerar kring det hela. Därför blir det också rätt obegripligt att hon hela tiden väljer att gå tillbaks till och fortsätta umgås med honom. Alltså, jag fattar ju att det är komplext och inte alls så enkelt att bara lämna, MEN det känns inte som man får hela bilden. Den här boken får två besöksförbud av fem möjliga.

Florence is deaf, but there's no need to shout

Så trist att svenska dressyrlaget blev utan medalj när alla gjorde så himla fina prestationer! Eller ja, om man bortser från Tinnes Anton som var lite väl överladdad så det blev ett par missar där, men ändå. Vilka ritter, man får ju gåshud och lipfeeling om vartannat. Två personbästa under ett VM! LAGET! Lilla Sverige! Bo Jenå med sina gula jättevantar! Mmm...VM. Mmm...Dressyr.





Förbundskapten med stil!
 

Undrar hur det kommer att gå nu när orkanen FLORENCE är på väg? Och obs, jag fattar mycket väl att det är väldigt och såklart allra mest problematiskt för dom som de facto BOR i North Carolina med omnejd, att det här bara är en tävling och den kan man flytta fram, ställa in, ha någon annanstans. Men jag undrar ändå. HUR SKA DET GÅ?

Jomen

Var och besiktigade om bilen igår efter att ha haft den på verkstad för tillfixning och den gick igenom. Detta kostade mig i runda slängar 1700 kr bara för att några glödlampor var trasiga och dimstrålkastare jag inte ens visste om att jag hade var felriktade. Lämnade ändå på en verkstad som ståtar med att kunna "släcka 2:or", men såhär går det till på Saltkråkan: då måste någon från verkstan åka iväg till Bilprovningen och få den kontrollerad och godkänd efteråt. Och Bilprovningen ligger i stan och verkstan på landet, alltså är det inte något som görs medan man väntar utan då får man lämna in bilen så de får ha den en hel dag och då medför det andra logistiska bekymmer som man inte vill ha. Nu var visserligen att byta några lampor och rikta om dimstrålkastare inte HELLER något som lät sig göras medan man väntade, eller det tog i alla fall extremt lång tid för den som väntade, men i teorin skulle det bara ta en timme. Att utöver det åka fram och tillbaka till stan tar ytterligare en timme, så det kände jag att jag lika gärna kunde göra själv på väg till eller från jobbet. Så det fixade jag igår och det tog inte ens fem minuter. Gött. Kände flytet återvända och åkte sedan hem och kollade på sändningarna från ryttar-VM och fick se många fina ritter och en del mindre fina, bland annat för belgiska Isabel Cool vars häst blev livrädd för något utanför banan, tvärvände och sedan helt enkelt vägrade gå åt det hållet igen. Vilken mardröm, det är ju sånt som man annars tänker sig kanske händer i ponnyallsvenskan division 2, men inte på ett VM.
Generellt när man hör dressyrryttare uttala sig så är de alltid så himla ödmjuka: de lovordar sina hästar, de fel som görs tar de själva på sig, man hör aldrig någon uttala ett ont ord om någon konkurrent (i alla fall inte öppet) och de tycker att alla tävlingar är så otroligt trevliga och välorganiserade och det är en fantastisk känsla att rida in på en sån här bana. Oavsett var tävlingen är eller hur det har gått så haglar superlativen. NÅGOT FÖR ÖVRIGA IDROTTER ATT TA EFTER, kan jag ju tycka. Hör och lär. Nu får vi hålla tummarna för svenska laget, som i detta nu ligger på en andraplats.

Till stallet istället v 36 + teori v 37

Oj, har visst glömt bort att blogga om fredagens drop in-ridning. Hade Pojken som vanligt, men istället för den vanliga drop in-ridläraren så var det min "gamla" ridlärare som hade lektionen. Henne har jag inte ridit för sedan träningslägret, som ju också var första gången jag red Pojken överhuvudtaget. Och ja, det har ju hänt lite sedan dess! Både hon och jag var nöjda, fast jag var sur på mig själv för att jag fick hjärnsläpp när vi skulle rida bågar utmed långsidorna i kombination med skänkelvikning under lättridning och jag hela tiden hamnade på fel nedsittningsben för att jag liksom tänkte ett varv extra på något sätt som jag inte kan redogöra för. Störigt. Men Pojken gick bra och formen var fin (den här gången frågade jag) och vi red utomhus och allt var härligt.

Fick dock lite tråkiga nyheter om Bulldozern. Hon är undersökt av veterinär efter sin skada och haltar inte på rakt spår efter böjprov, däremot visar hon en engradig hälta på böjt spår. Så nu är det bestämt att hon bara ska gå på nybörjarlektioner och funkisridning och sånt som inte är ansträngande för henne. Synd, för jag tänkte ju så småningom att jag skulle kunna få växla mellan att rida henne och Pojken i framtiden, men så blir det alltså inte.

I måndags hade vi teori och då var det föreläsning om ryttarens sits och balans som var jättenyttig och pedagogisk med många tips om vad man kan göra för att förbättra både till häst och avsuttet. Nu råkar jag tydligen ha en rätt så bra lodrät sits (enligt uppgift, själv tycker jag alltid att jag ser ut som en padda till häst), men händerna lämnar en del övrigt att önska. Håller dom för lågt och när jag kommer på att de vara burna så lägger jag istället omkull dom. DU SER JU UT SOM OM DU KÖRDE BARNVAGN, skrek en ridlärare åt mig en gång och det var ju lite förnedrande. Uppenbarligen dock inte så förnedrande att jag lärde mig en läxa en gång för alla. Men man blir ju aldrig fullärd som det så vackert heter.

Tog sedan ett PRIVAT samtal med min nya ridlärare om det här med att jag tycker det är lite läskigt att hoppa. Har luskat ut att hon är hoppryttare och med dom vet man aldrig, de kanske tycker det är rimligt att alla ska kunna hoppa minst 1.10 på lektion om man går i en "bra" grupp, som jag ju gör. Men jag behövde inte vara orolig, hon var så förstående och tyckte att det var bra att jag sa till. Sedan kom en annan och sa att hennes 13-åriga dotter hade hoppat Pojken och det hade gått jättebra, så det där samtalet var visst inte så privat som jag hade önskat. Skojar bara, jag bryr mig inte om att folk tycker jag är mesig i det avseendet. Jag kan tycka det är lite lite kul att hoppa när fokus ligger på att hitta bra vägar och linjer, men hindren behöver verkligen inte vara högre än låt oss säga 40 cm om ni frågar mig. Så nu vet alla det.