Valet, pt 2

Ja, vad ska man säga? Verkligen inte så som man hade önskat, men ändå inte fullt så illa som man hade befarat. Min man la upp en bild på sin Instagram där man kan se att i vårt valdistrikt är det drygt 25 % som röstar på Sverigedemokraterna. Det tyckte han var deppigt, och det tycker självklart jag också. Fast det betyder ju ändå att nästan 75 % röstar MOT. Det är väl så man måste tänka, tänker jag. Att så länge det är fler som är mot än för så är inte allt hopp ute.

Inför valet 2014 så tyckte jag så här, och det gäller fortfarande. Fattar inte att någon ens låtsas gå på att SD inte är ett rasistiskt parti? Eller hur någon på fullt allvar kan ta Jimmie Åkesson på allvar när han förnekar att de rasister och nästan i samma andetag säger att invandrarna (denna homogena grupp, obs ironi) inte får några jobb eftersom de inte passar in i "vårt svenska samhälle". Men hur är det ens möjligt att vara så djävla korkad?

Lyssnade på Karlavagnen igår när jag körde hem från stallet igår och där var det någon som menade på att om folket har röstat på SD så är det odemokratiskt om de andra partierna vägrar att samarbeta med dom, SD då alltså.
FAST ÄR DET VERKLIGEN DET? Är det verkligen en självklarhet att samarbeta med rasister som de tar den lättaste vägen av alla och bygger sin politik och sina vallöften på folks missnöje, ska man inte lära någonting av historien? Tänk om, jag upprepar, TÄNK OM andra partier hade vägrat samarbeta med NSDAP* på 30-talet?
Med facit i hand hade det kanske inte varit så djävla dumt, kan jag ju tycka.

Gör om, gör rätt den här gången. Innan det är för sent.



* Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet, eller som de säger i Tyskland: Nationalsocialistische Deutsche Arbeiterpartei. Nassarna helt enkelt, för att tala klarspråk.

Jag sa i alla fall inte HVAD LAVER DU, DIN LORT?

Åt lunch med en dansk och råkade säga: Men Hans-Peder, du kan inte prata danska med mat i munnen för då förstår jag verkligen inte vad du säger.

Det var ju helt sant och något som fler danskar borde ta i beaktande om ni frågar mig. Kom dock på, efter att ha sett de blickar som utväxlades mellan övriga deltagare runt bordet, att det kanske inte är helt korrekt att tala som till ett barn till den som är chef över ens egen VD. Jahapp, men någon ska väl ändå vara den första?

Lusbrev!

Säga vad man vill om de som sätter kvällstidningsrubrikerna, men deras förmåga att sätta ihop nya ord är ändå lite imponerande. Nu har socialdemokraterna delat ut ett flygblad som ska föreställa en lapp från skolan, och så är det i själva verket reklam för den utökade föräldraförsäkringen som är en del av valfläsket från sagda parti, vilket också framgår om man vänder på lappen. Detta har kvällstidningsrubrikmakarna döpt till LUSBREV (eftersom det står ett sånt där "PS Det går löss"-tillägg längst ner på lappen), och nu är det förstås föräldrar som inte fattat att "lusbrevet" var valpropaganda och nu "rasar" de i massmedia. Rasar måste vara det vanligaste ordet i svensk kvällstidningsjournalistik. Folket verkar ju rasa över exakt ALLT på ett sätt som man inte riktigt kan relatera till i sin verklighet. Men det är väl sånt som säljer, antar jag.

Tillbaka till valet och de här lättkränkta som rasar för allt. Tror man kanske då att de rasar över att sossar lägger lappar i brevlådorna? Nej, inte vad som framgår i Aftonbladet i alla fall, utan orsaken till ilskan är att de fått ta av sin oerhört dyrbara tid för att kolla upp huruvida detta var sant eller ej.

– Det finns så många andra sätt. Min fru fick lägga tid på att dubbelkolla med skolan om den är stängd på fredag eller inte. Det är ett fult sätt att göra reklam för sin sak. Man är redan torsk på tid i veckorna när man ska få skiten att gå ihop måndag till fredag, säger han. Detta citat kommer från Mattias Åkesson, 37, i skånska Billesholm*, ett uttalande som genast väcker en och annan fundering. Till exempel, varför är det han som går till pressen när det är hans fru som har lagt tid, och exakt hur lång tid kan detta dubbelkollande ta? Och vad gör Mattias Åkesson i övrigt i sitt liv när han är så "torsk på tid" att han uppenbarligen inte hinner läsa en lapp från början till slut? Så upptagen med att få "skiten att gå ihop" är han uppenbarligen så att han inte reflekterar över att skolan knappast lär skicka ut meddelanden om friluftsdagar och utflykter via Post Nord. Sist jag kollade så skickade man fortfarande lappar med information hem med barnen, nuförtiden gissar jag att man använder mail också. Tror i alla fall ej att det finns utrymme för porto för informationsspridning i skolbudgetarna, men rätta mig gärna om jag har fel.  Det kanske finns ett antal tusenlappar för att frankera lusbrev.

För övrigt vill jag tipsa alla om den vansinnigt roliga Dagens Lokaltidningsbesvikelse, där denna artikel självklart hör hemma.





* Här tänker jag spontant ATT MAN ALLTID SKA FÅ SKÄMMAS. Ibland känns det som att skåningar är världsmästare i att ge dumheten ett ansikte i media. Nu räknar jag mig i och för sig inte till skåning eftersom jag är inflyttad, men ändå. Minns ni programmet Grannfejden på TV3, där Robert Aschberg fick gå in och medla i villakvarteren där folk ondgjorde sig över allt från oklippta häckar till härjande barn och skällande hundar. Tror minst åtta av tio av dessa program utspelade sig i Skåne.

Valet

Tycker sociala media just nu är fullt av ställningstagande mot Sverigedemokraterna och det känns ju ändå hoppingivande, tänkte jag, för det här valet känns ju extremt ödesmättat och deppigt*. Tills jag kom på att de jag följer och är vän med gissningsvis har ungefär samma politiska agenda som jag själv. Därför får jag såklart aldrig upp något nynazistiskt dravel i mitt flöde (det senaste jag såg var väl en som ondgjorde sig över Jimmy Durmaz i fotbolls-VM och då åkte den "vännen" ut med badvattnet). Så det jag ser är sannolikt inte så representativt för folk i allmänhet som jag ville ha det till. DEPP.

*Ja, jag har röstat och nej, jag har såklart, självklart, givetvis inte röstat brunt. Jag tycker alla kan göra som jag.

Sommaren, syster

Har läst Sommaren, syster av Jerker Virdborg. Om den stod det så här:

Två syskon i Sverige. En underskön sommar. Men något är fel. Vägarna är avspärrade och beväpnade miliser kontrollerar landet. Anna tvingas fly till fots med sin lillebror Erik. Hon är handlingskraftig och säker, han tafatt och vilsen. 

I Sommaren, syster har mardrömmarna blivit verklighet och Erik och Anna tvingas betala ett högt pris för att överleva. Jerker Virdborg har skrivit en gastkramande roman om syskonkärlek i en utsatt tid, ett helt nytt kapitel i hans författarskap.

Lät ju ändå rätt okej, tyckte jag och tog mig an denna drygt 400 sidor långa berättelse. Fast det tycker jag inte längre. Den påminde lite om Vägen av Cormac McCarthy och antingen gillar man den eller så gör man inte det. Jag gör alltså inte det. Anna och Erik (kuriosa: så heter jag och min bror) är på väg genom ett postapokalyptiskt Sverige (precis som den där pappan och hans son i Vägen, fast i USA då), på flykt från något och man vet inte riktigt vad som har hänt eller vart de är på väg och allting är så djävla deppigt och hopplöst och nattsvart att man får lust att ta ett gevär och gå ut i skogen och skjuta sig. Alltså, jag fattar ju att dystopier inte kan vara festliga, men de behöver ju inte få en att nästan tappa livslusten heller. Tycker jag dårå. Den här boken får en cyanidkapsel av fem möjliga.

Jämmerdal (uppdatering)

Resultat från tandläkarbesök: INGA HÅL! Och tanden jag rotfyllde för ett par år sedan och som jag sedan dess ändå känt av till och från (vilket borde vara omöjligt med tanke på att den är rotfylld och därmed död, men det kanske är någon form av fantomsmärtor) var det inget fel på alls och jag hade bara pyttelite tandsten och ja, allting var BRA. Ingen ombesiktning behövdes.

Kom hem och i brevlådan låg ett kuvert innehållande resultat från mammografi som gjordes för ett par veckor sen och allting var bra där också. S-K-Ö-N-T. Det där med att få en tvåa gällde tydligen bara det materiella och den smällen kan man ju faktiskt ta när man är i min ålder och har om inte en fet så åtminstone en lön med någorlunda kraftig benstomme.

Har nu varit på verkstan och bokat tid för fixning av det som måste fixas samt bokat tid för ombesiktning. Nu känner jag att livet leker igen. Haha, skoja. Jag har ju fortfarande en mansförkylning på lut som jag inte vet om den kommer att dra sig tillbaka med svansen mellan benen (ej troligt, men HOPPAS) eller bryta ut med full kraft nu lagom till helgen när man kan tillåta sig att slappna av (mest sannolikt).

Jämmerdal

Igår var jag och besiktigade min bil. Fick EN TVÅA p g a att det var flera lampor som var ur funktion. Positionsljus som var trasiga, dimljus som var felinställda och fan vet. När jag hade min gamla Volvo 740 så tändes en lampa på instrumentbrädan när någon glödlampa hade slocknat och så kunde man byta den lite flinkt, men nu har man ju ingen aning om vilka lampor som lyser och vilka som inte gör det om det inte är väldigt uppenbart, som till exempel när man svänger upp mot en vägg, och sedan måste man ju i princip montera bort halva motorblocket för att byta en sketen glödlampa. Ja, men det var väl ändå inget att kräva ombesiktning på, kan jag ju tycka, men det är som det är.

Idag ska jag till tandläkaren. Har nu en illavarslande känsla av att jag kommer att få en tvåa även där. Det var typ hundra år sedan jag hade hål i tänderna, men nu kanske det är dags? Plus att jag alltid måste ta bort tandsten, och det är så djävla obehagligt. Utöver det känner jag att jag har en mansförkylning på gång (min man har legat utslagen med feber och hosta hela veckan, så det är väl bara en tidsfråga som besvarades i natt när jag vaknade med ett omisskänneligt kill i halsen som bara kan gå på ett håll) plus att det känns som att jag har haft pms i åttahundra år, runda slängar.
Jodåsåatteh, man är inte direkt på topp just nu.  Hade bara velat åka hem och bädda ner mig, men nähä, jag skulle visst hålla hundkurs ikväll. Får väl tycka synd om mig en annan dag dårå.