With sword and pistol by my side

Är lite sleten idag, som alla tisdagar när jag kommit hem sent från stallet. Har tagit till mig det förnämliga tipset om en värmedyna, nu har jag förvisso ingen som värmer upp hela sängen utan bara en i storleksordningen A4-papper, men den hjälpte ändå. Att hålla värmen i alla fall, sen att den inte hjälpte mig att somna är väl en annan sak, men jag slapp i alla fall att frysa. Att inte kunna somna när man tycker man behöver det är trist, att inte kunna somna när man tycker man behöver det plus att  samtidigt frysa är rätt så mycket tristare om ni frågar mig. Trodde det fanns ett samband, men uppenbarligen inte. Satte på någon låtlista på Spotify som hette SLEEP, som enligt beskrivningen skulle vara Gentle ambient piano to help you fall asleep men det var så djävla mycket borduntoner eller vad det nu heter, såna där dova toner som liksom bara pågår forever and ever, och det orkar jag inte med i längden. Valde låtlistan HEALING istället, den brukar jag använda ibland när jag tränar pilates och då är det peaceful sounds that melt away distractions and evoke feelings of centered calm och det funkade väl hyfsat men sen vaknade jag av att hörlurarna tryckte mot örat så det gjorde ont (är uppenbarligen en väldigt klen typ) och så var det med det centrerade lugnet. 

Idag ska det i alla fall bli plusgrader! I alla fall enligt SMHI:s app och den bevakar jag tjugo gånger om dagen som en himla bonde, i hopp om att prognosen för det väder som för tillfället missgynnar mig (för kallt och/eller regnigt vintertid, för varmt och/eller torrt och/eller kallt och/eller blött sommartid) ska ha ändrats. Hoppas idag att komma från jobbet i tid samt hinna med promenad och pilatesträning innan det är dags att bege sig till veterinären för vaccination av Tage. Ska i och för sig inom Willys och handla också på hemvägen, så kanske det blir tight. Men har å andra sidan inget speciellt för mig efter det, så det är ju inte som att det är ett stort och jobbigt LIVSPUSSEL som ska fås ihop här. Har en enda hållpunkt efter veterinärbesöket och det är kvällens handbollsmatch mot Krotatien men den är inte förrän 20.30. Sverige är ju vidare till huvudrundan i och med segern mot Senegal, men om Sverige förlorar mot Kroatien ikväll kommer de tvåa i gruppen och spelar då första matchen i huvudrundan klockan 18.00 på torsdag och då är jag i stallet. Min handbollskärlek är förvisso stor, men min hästkärlek är större. Vinner Sverige över Kroatien ikväll så vinner de också gruppen och spelar match 20.30 istället (om jag har tolkat matchschemat rätt) och då kanske jag har hunnit hem från stallet. Hoppas kan man alltså av flera olika skäl, som även inkluderar ett rätt så grundmurat ogillande mot "de rutiga" eftersom de har en historia av att ha en så fruktansvärt osportslig publik, i alla fall på herrsidan. Har sett ett rätt stort antal matcher där Kroatiens såkallade fans buar ut motståndarlagets nationalsånger, visslar och vrålar och brölar i varje anfall (från motståndarna dårå), kastar ner grejer på planen och på det hela taget beter sig som svin. Plus att en hel del av spelarna, åtminstone på herrsidan, är rätt så dryga. Eller "verkar vara" ska jag väl säga, är ju inte som att jag känner dom personligen. En gång, det måste ha varit i samband med VM 2011, så var jag på en utbildning som hölls på samma hotell där det kroatiska herrhandbollslandslaget bodde och i pausen (från utbildningen) så bevittnade jag hela gänget med storstjärnan Ivano Balic i spetsen när de släntrade ut genom foajén för att ta sig en välförtjänt rökpaus. Inte precis värdigt elitidrottsmän om ni frågar mig. Där stod de och huttrade i den svenska januarikylan och såg mest ut att vilja vara någon annanstans än i ett kallt och vindpinat Malmö. Hamnade sedan i samma hiss som två av dom och det var som att vara inklämd mellan ett par mytologiska jättar, fast det hade väl varit samma sak oavsett vilken nation de representerade tänker jag. Det är väl det närmaste jag har kommit ett handbollslandslag om man inte räknar någon träningslandskamp när jag och en kompis fick jättebra platser precis bakom bänken där Bengan Johansson (RIP) stod och gormade på sin oefterhärmliga halländska. Det var tider det. 

Igår kollade jag på ett avsnitt av "Peters baby" på Öppet Arkiv. Kommer mycket vagt ihåg den från när jag var liten (jag var cirka 10 år när den gick på tv och har diffusa minnesbilder av tuffa ungdomar i tajta jeans som drack mellanöl och åkte moped), men jag har såklart läst boken/böckerna massor av gånger. Älskar Gun Jacobssons tonårsböcker och äger de flesta, dock inte Peters baby. Har uppföljarna (Tjejer, Peter och Peter och Lena) men första delen i denna socialrealistiska trilogi och tidsmarkör verkar vara som uppslukad av jorden på jordens alla loppisar och motsvarande guldgruvor för att återskapa sin litterära barndomsupplevelser, i alla fall till ett någorlunda rimligt pris. Hela trilogin finns på Bokbörsen men där lär den få stanna för säljaren begär NIOHUNDRAFYRTIOFEM kronor plus frakt och det är den faktiskt inte värd. I pocket dessutom, inte någon extravagant förstautgåva med guldbokstäver i helfranska band (hade i och för sig varit jätteroligt om den hade funnits i en sån utgåva). På Tradera finns Peters Baby som "Köp nu" för trehundrafemtio spänn och det är den inte heller värd, så jag får väl fortsätta att kika runt. 

TV-serien var inte heller så bra om jag ska vara helt ärlig. Otroligt lågt tempo och tafflig dialog. Ungdomarna Peter och Marianne har en tillfällig historia som återberättas i minst sagt bristfälliga flashbacks (om man inte som jag har läst boken dårå och har lite mer kött på benen), hon blir gravid och föder barnet, Peter erkänner faderskapet men ingen är intresserad av att ha någon kontakt med den andra. Sen hux flux ska Marianne och hennes föräldrar flytta till Stockholm, vilket Peter får veta när han av en slump träffar Mariannes lillebror på en av sina otaliga cigg- och mellanölspauser från jobbet som varubud i det lokala snabbköpet (också helt rimligt att Peter stoppar på sig en mellanöl snudd på varje gång han passerar lagret samt bälgar i sig denna på arbetstid och ingen verkar reagera över att en  minderårig anställd, inte ens hans egen mor som jobbar i kassan, luktar alkohol dagligen och stundligen, men det ska kanske fungera som någon slags markör för hur tuff och cool Peter är?), han ringer och säger nåt i stil med "det kunde va kul å få se'na innan du åker" och de gör upp om att träffas och gör så och Marianne bara helt plötsligt yppar att "jag kan inte ta me'na" och dumpar ungen hos den 16-åriga mopedåkande mellanölskonsumerande fadern med handfasta tips om att han ska höra av sig till soc för att få barnbidraget. Vad tyckte till exempel hennes föräldrar om detta tilltag? För att inte tala om soc? Man kanske inte kan begära att Marianne, 16 år, ska ha någon större ansvarskänsla för hon är ju i princip bara ett barn, men de vuxna? Får nog ta och titta på fortsättningen i alla fall för att se hur de reder upp det, fastän jag redan vet hur det slutar eftersom jag ju har läst böckerna, men om inte annat kan man ju se en ung Thorsten Flinck spela tuff kille (Palle) och bara det kan ju vara värt den sega handlingen och stolpiga dialogen. Det ska väl böjas i tid, osv.  

Till stallet istället, v 49 2023, pt 1

Igår stod det markarbete på schemat. Vi red en övning som först var: trava över en bomserie i lätt sits över ena kvartslinjen, övergång till skritt, skritta 2-3 steg, igång i trav igen, sitt ner över en markbom, övergång till skritt, skritta 2-3 steg, igång i trav igen och så över nästa bomserie i lätt sits, sedan rida som en serpentin över bommar som låg i sicksack på andra långsidan. Det var en övning utan transportsträckor, bara full fokus hela tiden. Sen flyttade ridlärare A ihop de två bomserierna så att de låg ihop så att det blev som tre galoppbommar på kvartslinjen och sen skulle vi galoppera rakt över bommarna i sicksack. Det var en nyttig övning för Köttbullen som ju alltid behöver jobba med galoppen och liksom bara rulla på i framåtläge. Hon var faktiskt jätteduktig och kom nästan aldrig fel på galoppbommarna, så jag var jättenöjd med henne. Annars brukar galoppbommar vara knepiga för avstånden stämmer aldrig riktigt för henne, och det är liksom inte så att hon har ett jättestort register att jobba med där hon kortar och länger sig efter behov, utan det är mer att om hon känner att det inte stämmer så PANG BOM blir det slängtrav istället. Men det hände bara ett par gånger igår, annars gick det finfint. 

Sen var det en annan häst (Tvåan) som blev lite väl yster, det var ju såkallat knäpphästväder igår, så ett tu tre så var alla fyra hovarna i luften åt olika håll samtidigt som hon vände och sköt fart. Inte ens Rebecka kunde sitta kvar under såna omständigheter, hon är annars väldigt bra på det, men det var en hyfsat kontrollerad avtrillning ändå. Alla vi andra gjorde halt från galopp och det tog nog inte två sekunder förrän alla stod stilla utom Tvåan då som röjde runt. Men hon tröttnade snart på det och lät sig fångas in och så var det inte mer med det. Älskar min grupp och att vi är så synkade att ingen ens behöver säga nåt, alla vet ändå vad som ska göras när något händer. Nu är det en som har sagt upp sin plats till nästa termin, eller ska ha en paus, och vi andra bara nää, tänk om det kommer någon störig typ som inte passar in? Inte för att risken kanske är jättestor, men man vet ju aldrig. 

Nu är det bara nästa vecka kvar på terminen, men jag hörde ett rykte om att vårterminen startar redan vecka 1 så det blir inte så lång paus. Undrar vem vi ska ha då, vi har ju "egentligen" ridlärare L, men så fick vi ridlärare A eftersom L varit föräldraledig delar av den här terminen och det är lite oklart (för oss oinvigda dårå) hur länge hon ska vara det. Jag gillar verkligen ridlärare L, men måste säga att A har vuxit som instruktör och vi har haft väldigt roliga lektioner så egentligen spelar det nog inte så jättestor roll vem vi får, det blir nog bra vilket som. 

Lite rehab ska väl en karl tåla, som vi golfare brukar säga

Förra veckan påbörjade jag mitt rehab-program för min djävla armbåge, som ju alltså har gjort ont sedan i början av augusti. På programmet stod det att det var för "medial epikondylit" som fysioterapeuten viftade bort med ett Ja, det är ju inte det du har, men det är samma övning du ska göra. Nyfiken som man är så var jag ju tvungen att googla vad "medial epikondylit" var för något för det lät ju spännande, och då visade det sig vara detsamma som golfarmbåge. Jamenvadfan, GOLFARMBÅGE? Jag har väl aldrig satt min fot på en golfbana förutom när jag genar över den*. Tycker golf kanske är den töntigaste sport man skulle kunna ägna sig åt, möjligen slagen på målsnöret av padel. Googlade vidare och då kallades samma sak även för "padelarmbåge". Det här blir värre och värre. Nu var det ju förvisso "inte det jag hade", men vad spelar det för roll när man ändå ska bli behandlad som någon himla Annika Sörenstam-wannabe? Eller ännu värre, en som fördriver tiden med att spela padel (gör någon ens det längre förresten?). Vad ska folk tro, jag har ju ändå ett rykte att tänka på (inbillar jag mig).  

Googlade "vedarmbåge", för det bör ju vara min korrekta diagnos, men Menade du vad armbåge? undrade ett oförstående Google. Kände det lite som att alla är emot mig. Med "alla" avses här uppenbarligen min fysiska lekamen samt Google. 

Men nu ska jag rehabilitera mig tillbaks till normaltillstånd igen! Är inne på vecka 2 av att göra en övning som går ut på att jag ska  sitta med underarmen vilande på ett bord och lyfta en vikt med hjälp av handleden enligt ett visst antal repetitioner. Frågade fysioterapeuten vad för slags vikt det skulle vara och han bara Ta en hink med vatten, om du känner att det blir för lätt så är det enkelt att bara slå i någon liter till, svarade han helt obekymrat och visade hur själva rörelsen skulle göras, fast utan nämnda vattenhink. Vet inte om detta var någon form av practical joke eller om jag bara är osedvanligt trög, för jag har haft skitsvårt att få till att sitta med handen utanför en bordskant och samtidigt lyfta en stor djävla hink med vatten utan att den antingen slog i bordsbenen eller att jag var tvungen att halvligga utsträckt över bordet i en ställning som varken var bekväm eller värdig. Nu tror jag att jag har hittat en teknik, men då har jag rationaliserat bort bordet och använder istället skrivbordsstolens armstöd. Nästa vecka ska jag börja med maxvikt. Maxvikt enligt fysioterapeuten är att "om man gör 15 repetitioner så ska det vara så tungt att man inte kan göra en sextonde. Det där tycker jag är en mycket svår avvägning, men jag får väl helt enkelt prova mig fram. Har en 10-litershink så jag hoppas att jag inte orkar mer än så. Har i alla fall kommit på det enligt mig mycket smarta LIFE HACKET att lägga flaskor med vatten i hinken istället för att hälla i från kranen. Tänker att det är lättare att hålla koll på hur tungt det blir utan att man behöver stå och mäta upp varenda gång, samt och framför allt att det inte blir en massa spill och slabb.  

Detta ska följas upp om ett par veckor, men fysioterapeuten säger att man, jag alltså, kan räkna med "minst 12 veckor innan man ser någon förändring". Och allt detta AV ATT BÄRA LITE VED? Eller ja, det var ju förvisso rätt mycket ved, men ändå. Man är helt uppenbart rätt så klen. Har ju haft liknande krämpa en gång tidigare, då bar jag några böcker till biblioteket och sedan ett paket hem från affären så att säga i ett och samma svep. Den gången gick det dock över av sig självt, men man är ju helt uppenbart inte bara klen utan ett djävla RAS. Orkar inte googla "bokarmbåge", men skulle inte tro att det är en vanlig diagnos heller va?

* Obs, jag VET att man kan få tennisarmbåde utan att ha varit i närheten av ett tennisracket, och att motsvarande gäller för krämpor som har sina namn kopplade till andra sporter, det här är ett såkallat raljerande. 

Förinta världen ikväll

Har läst Förinta världen ikväll av Stina Jackson. Tidigare har jag läst Silvervägen, som jag tyckte var lite seg inledningsvis men som tog sig på slutet, och  Ödesmark, som jag gillade mycket, så förväntningarna var rätt höga. Detta är handlingen: 

I Skellefteå vaknar Ewa och öppnar rastlöst apparna. På andra sidan jorden i västra USA vandrar hennes hjärta, dottern Matilda, dit fötterna tar henne. Dagarna kommer och går, kickarna och relationerna avlöser varandra. Äventyret väntar i nästa möte, i nästa flaska vin, och bakom sig har hon lämnat det trygga livet hemma i Västerbotten. Lämnat Ewa. När Matilda slutar svara i telefon driver den nya ensamheten Ewa ut i sommarnatten, där hon blir en annan, någon som vågar.

I skuggan av Klippiga bergen börjar Tyler ännu ett skift på det nedgångna motell som blivit hans värld. Varje kväll är densamma, tills han möter henne - Matilda. Tillsammans ger de sig ut på vägarna, mot Los Angeles, drömmarnas stad. Det blir en resa som ekar hela vägen över Atlanten och till den bleka svenska sommaren där Ewa befinner sig.

Jag tycker Stina Jackson skriver väldigt väl, det är ett otroligt vackert och målande språk och det var gripande och sorgset, som ett ständigt pågående mollackord. Men sen vet jag inte, det var som att berättelsen liksom fastnade i sig själv, det där mollackordet hakade upp sig och det kändes mest som att allting upprepade sig. Tyckte också att karaktärerna kändes märkligt opersonliga, det gick liksom inte att få något grepp om vilka de var och varför de var som de var, för de var ju rätt så konstiga allihop på ett eller annat sätt och ingen kändes heller det minsta sympatisk. Såatteh, NJA? Den här boken får två flaskor vin av fem möjliga. 

PS: Sen tyckte jag också det var konstigt att Ewa, som var så himla rädd för allting och aldrig skulle våga göra något eller resa någonstans ändå hade ett pass? Samt att Matilda och Tyler som drev omkring vind för våg hur som helst och levde ur hand i mun utan någon ordning och reda med någonting ändå alltid hade fulladdade mobiltelefoner? 

Let's dance for a while

Ibland känner man (jag) ju sig mer än lovligt TRÖG. Som såhär: Som traditionen bjuder så hade jag ju, dock med viss möda, införskaffat julkalendrar och tanken var att jag skulle åka till min dotter och överlämna dessa efter ridningen i torsdags. Men så blev det ju snökaos så vi sköt på det till fredagen. Eftersom en av chokladkalendrarna hade hamnat hos romen som sitter utanför Willys så slank jag snabbt inom Ö&B för att köpa en ny efter jobbet i fredags. Då var det halva priset på alla julkalendrar och (här kommer den tröga delen:) då tänkte jag att jamen vad konstigt för det är ju inte första advent förrän på söndag? Hade tydligen förträngt det faktum att man börjar lucköppningen den 1 december utan tänkte uppenbarligen att man började första advent? Aja, nu fick alla STORA, men pga halva priset inte särskilt dyra, chokladkalendrar istället. Det fanns massor med chokladkalendrar kvar, undrar vad som händer med dom nu? 

Jaha, sen var det stallet och sen hem och titta på handboll och lite hoppning från SIHS (Sweden International Horse Show) och sen var det läggdags. 

På lördagen trotsade jag snön och gav mig ut på en promenad med hundarna. Gick en runda som är 12 km som jag kallar för "golfbanerundan" eftersom den delvis går runt en golfbana. Där var det ju folktomt nu, men till min glädje så var den lilla vägen (som i princip bara är två hjulspår) runt golfbanan fan ta mig plogad, gissningsvis av någon understimulerad golfbanevaktmästare som hade mycket överskottsenergi och inte så mycket annat att göra. Det var ju behagligt och på vissa ställen gick det också att gå i hjulspår från, kanske, gissar jag nu, skogvaktarens bil. Vet inte så noga om det finns skogvaktare längre, men skogen där ägs av ett slott så det känns väl inte helt uteslutet att de skulle kunna hålla sig med något så pampigt och anrikt som en skogvaktare? Hur som helst, någon hade kört med bil på timmervägarna och där gick det bra att gå i hjulspåren, men resten av vägen fick man pulsa fram i lössnön. Dock fungerar det utmärkt att gå i barfotaskor (fast med strumpor) i denna snön, höll mig hyfsat torr om fötterna åtminstone större delen av rundan och frös inte alls fastän det var fem-sex minusgrader och en decimeter snö. 

Sen var det hem, tända i kaminen och titta på sändningarna från SIHS. I år är det ju TV4 som har tagit över sändningarna och det har klagats enormt mycket i diverse hästrelaterade Facebookgrupper och JA, jag tycker också det är störigt med reklam men jag tycker också det är kul att man har fått se så mycket. När SVT haft rättigheterna så har man ju i princip bara fått se sammandrag av allt, men här fick man till exempel se både välkomsthoppningen och finalen i Prins Carl Philips Cup, och när det sändes på SVT så fick man på sin höjd får se de tre bästa ekipagen i finalen om ens det. Och så fanns det någonting som hette "fjordkampen" (jag har aldrig varit på SIHS "live" men det lät som att det var något återkommande?) där det var två lag som tävlade mot varandra i dressyr, hoppning och körning på fjordingar, vilket ju var ASROLIGT att titta på. Om man trodde man hade sett allt så kunde man nu till exempel få se Rolf-Göran Bengtsson rida dressyr på en fjordhäst (vilket han såklart gjorde superbra, men det var inte riktigt så man är van att se honom). 

Så jag tycker nog på det hela taget att det har blivit till det bättre, men bäst hade det såklart varit om SVT sände hela klabbet UTAN reklam. Men det är väl att hoppas för mycket på vad skattepengar ska användas till. 

Igår när jag vaknade så hade det ta mig fan snöat IGEN. Så det var bara att pulsa sin promenad och sedan fram med snöskyffeln och få undan skiten. IGEN. Så här års känns det inte som att det finns någon mer meningslös syssla än att skotta snö.  

Sedan var det väl mest TV för hela slanten. Först var det SIHS, sen var det världscupen i hoppning från La Coruna som gick nästan samtidigt som handbollen, så där fick jag ligga med SVT Play-appen igång och ett öga på hoppningen och det andra ögat på handbollen, men fokus var nog ändå mest på handbollen måste jag säga. Noterade dock att det var två svenskar med till omhoppning, men sen blev det sådär trist som det kan bli ibland att det knappt var några felfria i omhoppningen och till slut så lönar det sig mer att safe:a och vara nolla (fattar ju att/varför dom gör så, hade absolut gjort likadant själv, men det är ju inte lika kul att titta på) än att satsa järnet. 

Ja, det var väl helgen det. Känns som att jag BARA har legat i soffan och tittat på tv, men har i alla fall snittat 20 000 steg per dag så lite aktiv har jag väl ändå hunnit vara. Nu väntar en vecka med lite småpyssel hit och dit. Tage ska vaccineras imorgon, jag ska till Laserkvinnan på onsdag och bilen ska ha service på fredag. Väderprognosen säger att det ska bli mildare (tack för det, i morse var det tolv minus), men också att det kan komma mer snö, alternativt regn för det ska vara runt nollan. Min förhoppning är att all snö smälter bort och att det sedan antingen blir plusgrader resten av vintern eller att det blir kallt men barmark. JAMEN SKA VI SÄGA SÅ DÅ? 

Hurra, Sverige-Senegal 26-18

Jag (och gissningsvis många med mig) trodde att kvällens match mot Senegal skulle bli tämligen enkel. Många senegalesiskor (heter det så?) såg stora och tunga ut och jag (och gissningsvis många med mig) tänkte att dom orkar ju aldrig hänga med i Sveriges tempo i längden. Men de bet sig fast obehagligt länge, de fick också helt onaturligt långa anfall, det kändes nästan som att domarna hade glömt det där med passivitetsvarning?, och även om Sverige ledde hela matchen så dröjde det nästan 50 minuter innan det skilde mer än 2-3 mål, och alla vet ju att 2-3 mål är ingenting i handboll, så det var rätt så nervöst faktiskt. Men till slut sinade den senegalesiska orken och Sverige kunde dra ifrån och vinna. Puh. Nu väntar Kroatien, som jag (och gissningsvis många med mig) gissar blir en betydligt knivigare nöt att knäcka.   

Till stallet istället, v 48 2023, pt 2

Igår var jag på igenridning. Förr var det himla viktigt att rida igen sina missade tillfällen, men det tog också mycket tid och resurser för instruktörerna som skulle administrera det hela. Det har varit lite olika varianter, från att man bara hoppade in i någon likvärdig grupp till någon form av uppsamlingsheat. Så är det nu och igår var det alltså dags. Fick Köttbullen, hurra! Vet inte om hon hurrade lika mycket dock, hehe. Lektionen var väl lite sådär, vi red någon övning med volter i varje hörn och sen skulle man stå i lätt sits på långsidorna, varav det senare kändes ganska poänglöst, men det var väl tänkt som någon slags balansträning. Köttbullen blev rätt fin, men jag störde mig på en karl som var med och som absolut inte kunde hålla igång sin häst och inte heller hade vett att styra innanför spåret så han var ju i vägen exakt överallt och hela tiden, kändes det som. Han blev tillsagd ett antal gånger men det var som att han inte fattade att han var i vägen. Vi var tio stycken så det var inte bara att vända över hur som helst för det kändes som att det var folk överallt. Aja, det var vad det var. Nu väntar markarbete på måndag.