Som nitroglycerin

Har läst Som nitroglycerin av Frida Moisto, en bok som min mamma tipsade om för jättelängesen eftersom den utspelar sig i Jönköping med omnejd, vilket är detsamma som mina gamla hoods. Sånt är ju alltid kul. Antar att biblioteken i dessa hoods har fått någon slags förhandsexemplar (det var i alla fall teorin som min bibbla hade), för jag har fått vänta rätt så länge innan den ens köptes in här.

Handlingen:

När stjärnadvokaten Niklas Bromander påträffas död i ett garage i centrala Jönköping får kriminalkommissarie Lisa Engström fallet på sitt bord. Utredningen väcker starka känslor då Bromander några år tidigare fått en polismördare frikänd. Lisa, ökänd på polishuset för sitt heta temperament, är den enda som uttalar högt vad alla egentligen känner - att Niklas Bromander bara fått vad han förtjänat.Kort därefter försvinner Bromanders äldsta dotter spårlöst och polisen börjar ana att allt inte står rätt till i familjen. När bilder på dottern, fastbunden och naken, dyker upp drar en intensiv polisjakt igång. Spåren leder till en samtalsgrupp för utsatta kvinnor. Är det någon där som bestämt sig för att hämnas? Eller finns hotet närmare än så?
Samtidigt brottas Lisa med sitt eget mörka förflutna. Någon vill henne illa. Att hon inte ska passa in. Aldrig känna sig hemma. Vreden växer inom henne. Och den vill ut.

Alltså, det fanns så mycket som jag INTE gillade med den här boken. För det första ser jag som extremt osannolikt att en person som överhuvudtaget inte har något som helst impulskontroll och typ börjar slåss för minsta lilla provokation, ens skulle klara intagningsproven till polishögskolan, ännu mindre göra någon form av karriär inom poliskåren. Okej okej, jag vet att detta inte är en dokumentär, och jag vet också att till exempel Saga Norén (länskrim, Malmö) inte heller är speciellt sannolik som polis. Men två fel gör inte ett rätt. Dessutom tycker jag det är inte så lite tröttsamt med alla dessa poliskaraktärer med ett extremt mörkt förflutet som de till varje pris absolut inte ska låtsas om eller förhålla sig till på annat sätt än att begrava sig i arbete och alkohol. För det andra så tycker jag inte direkt att det ligger nära till hands att en person som har ett så nattsvart förflutet som Lisa hux flux skulle bli handlöst förälskad/attraherad av någon, och det jag tycker inte heller det känns sannolikt att en person som blir avfärdad och avsnäst i den omfattning som Jonas blir skulle fortsätta vara så satans intresserad av en så genuint otrevlig person som Lisa. För det tredje så blir det nästan lite löjligt när exakt ALLA karaktärer (okej, något litet undantag finns väl) antingen har varit utsatta för misshandel, våldtäkt eller andra former av övergrepp i barndomen eller i nuet, eller så är de veritabla as på ett eller annat sätt. Eller båda delarna. Det finns liksom ingen som är normal utom möjligtvis Johansson, men han är ju helt osannolik han också eftersom alla omkring honom är så djävla knäppa i huvudet och han aldrig blir förbannad på någon. Känns ju inte speciellt troligt. Och för det fjärde så är det OMÖJLIGT att hålla på och dyka och springa för livet och slåss och hålla på om man både har hjärnskakning och brutna revben och Gud vet vad för mer skador (det blir också väldigt löjligt och tröttsamt när Lisa beter sig som en liten unge och absolut inte ska ta emot någon vård eller hjälp eller så, om hon nu är så djävla bra på att "dölja sitt mörka förflutna" så kan hon väl för fan BITA IHOP även om hon inte gillar sjukhus?).
Såatteh, NEJ. Den här berättelsen tilltalade mig inte alls. Osannolika karaktärer och intrigen kändes som en skrivbordskonstruktion, och det var inte ens någon speciell igenkänningsfaktor av mina gamla hoods (att bara rabbla en massa stadsdelar ger i alla fall inte den känslan hos mig, jag saknar miljöbeskrivningar). Den här boken får en bristfälligt utförd polisutredning av fem möjliga.       

Till stallet istället, v18, pt1

Förra veckan blev det bara ett ridpass för när fredagen kom var jag slut som artist efter en megastressig vecka, plus att det var SKITVARMT och jag hade faktiskt noll lust. Då är det ju bra med drop in där det bara är att inte dyka upp när man känner på det sättet. Fast jag ångrade mig såklart lite. Vet ju att om jag bara tar mig i kragen och ger mig iväg så blir det bra 99,9 % av gångerna jag tycker det känns motigt. Men men. Nu åkte jag hem och städade i hönshuset istället. Det var också trevligt.

Men igår var det alltså dags för vanliga gruppen och jag hade Pojken som vanligt. Men han kändes inte som vanligt. Han var jätteseg och det kändes som att jag hade hundra kilo i varje hand plus att han kändes lite flåsig. Seg kan han visst vara, men han brukar inte flåsa, det gjorde han inte ens när han var ny och verkligen inte hade någon ork. Hoppas att det inte är något fel på honom.
I alla fall: Vi red en övning med bommar, för nu är vi inne i nästa hoppblock. Övningen var: först bomserie, sedan trava enstaka bommar med lite svåra vägar dit, lite som att rida en bana fast med bommar istället för hinder. Det gick väl rätt så bra, men Pojken har svårt att se det där med banor. Han gör en sak och sedan tror han att han är klar, och när man är klar får man ju vila, det är sen gammalt. Så det gäller ett jobba för att hålla igång honom för minsta tendens till att inte driva aktivt tar han som ett tecken på att det är okej att stanna, och det kan gå rätt så tvärt. Haha.
Nöjdast är jag dock med framridningen och högergaloppen som han bara flöt in i och sedan satt jag bara där och galopperade varv efter varv på en volt och han gick i riktigt fin form och utan tendens att vilja bryta av (och inte heller tendenser till att vilja bocka och sticka, tack så mycket). Vänstergaloppen var lite tjafsigare, men det är ju hans jobbiga varv så det är ju vad vi har att jobba med. To be continued med andra ord. Efter ridningen skulle hästarna få gå ute i hagen över natten, och naturligtvis skulle ponnyerna gå i den hagen som är längst bort från stallet, så jag och en till fick en rejäl promenad efter ett rätt så svettigt ridpass. Vi kom överens om att nästa gång ska vi rida barbacka ner till hagen. MYSIGT! Mvh ponnytjej_68:a 

It's raining men, närå, VATTEN

Vaknade i lördags morse av detta ljuvliga ljud: regndroppar som smattrar mot fönsterblecket. Minns inte när det regnade senast, men det känns som månader sedan. Och vad man verkligen, verkligen inte vill ha är ju ytterligare en sån där varm och regnfattig sommar som 2018, och med en så ovanligt varm och ovanligt torr vår som 2019 så är det ju inte utan att man blir orolig. Men helgen levererade verkligen med regn från snudd på arla till särla! Kände mig utomordentligt nöjd med sakernas tillstånd, trots att jag tillbringade 6 ofrivilliga timmar utomhus igår i sagda regn och var dyngsur och genomfrusen när jag kom hem (fast då har man ju sina förnämliga kaminer att elda i så jag var inte ett dugg ledsen egentligen).

Och i lördags fick jag åtminstone delar av potatisen i jorden. Förra året var jag av olika skäl typ sist i Sverige med att sätta potatis. Det blev såklart skörd av det ändå, men inte direkt så att man kunde stoltsera med några himla primörer. Åkte också till en plantskola och brände pengar. Vi har bestämt oss för att ta bort ett gammalt plommonträd som står bredvid uteplatsen, eftersom det kommer cirka 4 plommon på det per år plus att det skjuter tio miljoner rotskott som företrädesvis letar sig upp i fogarna mellan plattorna. Men det är ju alltid trevligt att ha ett träd som skuggar en när man sitter och avnjuter ett glas vin och en deckare under varma dagar på semestern, så vi bestämde oss för att plantera ett valnötsträd som ersättare. På den plantskolan jag var på så kostade ett valnötsträd 895 kronor och då fick man en 120 cm lång spikrak pinne med noll sidogrenar. Det kändes inte riktigt som att man fick valuta för pengarna där så jag ska sondera marknaden, alternativt tänka om.  Köpte istället hallonbuskar och kryddväxter för ungefär lika mycket som en valnötspinne kostade och kände mig nästan som ett fall för Lyxfällan, men eftersom jag fick ut hela mars' månads cirka 70 timmars övertidsersättning nu på aprillönen så kände jag mig berättigad att slösa. Har ni förresten tänkt på att man aldrig ser att folk som är med i Lyxfällan har bokhyllor med böcker i sina hem? De verkar mer gilla inredningsstilen med bokstäver med CARPE DIEM och AMOR VINCIT OMNIA och sånt.

PS: och på tal om inredningsstil. Ni vet såna där foton som tas på ens barn varje år på dagis och i skolan? Min syrra har tre barn, hon ramade in porträttfotot i A4-storlek på var och en vartenda år och hängde upp det i sitt sovrum. Det var fan helt obehagligt och såg ut som om hon var föreståndare för något ondskefullt barnhem i en skräckfilm med cirka 800 hämndlystna ungar som när som helst skulle kunna få för sig att mörda en i sömnen. Jag är ju generellt MOT renoveringar för sakens egen skull, men ingen var gladare än jag när min syrra blev sambo och de bestämde sig för att göra om lite så att det "skulle kännas som bådas hem". Kommer dock aldrig att erkänna detta offentligt, eller ja, nu gjorde jag ju precis det i och för sig. DS.

Doesn't time fly when you jobbar röven av dig?

Alltså, det är ju snart maj? Varför har ingen talat om det för mig? Va? Va? Va? Blev helt chockad när jag insåg att det fan är VALBORGSMÄSSOAFTON nästa vecka. Hoppas nu på att det kommer regn i helgen som utlovat, så det inte blir en massa gräs- och skogsbränder. För elda ska väl folk göra ändå antar jag, oavsett om det är kruttorrt i markerna. Brr. Har svinmycket respekt för eld och fattar verkligen inte hur folk kan tycka att det är spännande att åka och kolla på en skogsbrand. Jag får ångest bara av att tänka på det och vill omedelbart befinna mig tusen mil därifrån. Oklart varför det är så, för jag har mig veterligen inga eldrelaterade trauman i bagaget. Men så är det i alla fall.

Idag är det lön! Jobbade så mycket övertid i mars att jag denna månaden fick ut mer efter skatt än vad jag har i lön innan skatt. MEN OJ VILKA BEKYMMER och poor little rich girl, tänker kanske ni. Det tänker jag också. Samtidigt är jag lite missnöjd över att jag liksom har missat halva våren p g a jobb, jobb och åter jobb. Känner mig som Askungen. Eller snarare som stackars Boxer i Animal Farm, för någon bal är sannerligen inte i sikte, och det är jag evigt tacksam för eftersom det skulle vara ett större stressmoment än något annat i detta livet tror jag (Boxers öde var ju tyvärr inte heller så eftersträvansvärt).



Jag på jobbet

Men nu vänder det kanske? Har ju haft en hel ledig dag denna månaden (i torsdags) och planerar dessutom att jobba hemifrån på tisdag, för då jobbar vi bara (åtminstone i teorin) halv dag, och sen är man ju ledig på onsdagen. Så då blir det ju lite slappt, tänker jag. Är ju viss skillnad på att sitta i mjukisbyxor hemma i soffan och maila och prata med folk via Skype jämfört med att springa omkring som en dåre mitt i smeten och hetluften på jobbet (om än också i mjukisbyxor). Och sen ska jag vara ledig på både onsdagen och fredagen kring Kristi Himmelsfärd. Maj kommer kanske att bli en riktig toppenmånad? Vi får väl se hur det här går. Man är ju såkallat oumbärlig dårå. Jobbar hårt på att förändra den biten, men det är inte lätt när man är en av få som har jobbat länge på ett ställe och nästan alla andra är nya. Nu måste jag by the way jobba, hejdå.

Till stallet istället, v17, pt1

Igår var det ju teori och det kändes konstigt på många sätt att åka till stallet. Dels för att det var annandag påsk, vilket borde betyda ledigt även för ridlärarna men i vår klubb är det inte heligt med röda dagar utan verksamheten rullar på ändå. Dels för att det p g a tidigare nämnda annandag påsk kändes som söndag, och söndagar är ju inte en dag som man vanligtvis åker till stallet på. Och slutligen kändes det lite avigt att åka till stallet i sina vanliga gamla paltor istället för ridkläder, och se sina ridkompisar klädda i sina vanliga gamla paltor istället för ridkläder. Sen kom Karin, i ridkläder, och beordrade hjälm och handskar på för nu skulle vi tömköra. Så det gjorde vi, och det var svårt men kul. Jag ska inte påstå att jag aldrig har tömkört förut, för jag tömkörde mitt gotlandsruss en hel del när jag körde in honom, fast det är ju tusen år sen nu. Plus att syftet med den tömkörningen bara var att vänja honom vid sele och tömmar, inte att arbeta honom från marken.
Nuförtiden saknar jag det självförtroende jag en gång haft* och såg mig som helt nollställd när det kom till tömkörning. Tyckte det till en början var assvårt att hålla reda på både tömmarna och hur man höll händerna och var man var placerad i förhållande till hästen och hur man skulle flytta sig för att få hästen att flytta sig, och efter några varv på volten så blev jag helt snurrig i huvudet. Men det var kul att testa, jag skulle gärna göra det fler gånger.


* När jag fick mitt gotlandsruss var jag cirka 12 år. Hade ridit ett par år på ridskola samt läst en massa böcker om tjejer som fick egna hästar (företrädesvis såna som ingen annan människa kunde närma sig men de fick förtroende för just den här tjejen som därför kunde rida in hästen och ett par kapitel senare vann de mot alla odds en jättesvår hopptävling), så jag tyckte väl att jag kunde det där? I de där böckerna lyste föräldrarna med sin frånvaro, eller möjligen försökte de sätta käppar i hjulet för de hästtokiga tjejerna genom att kräva att de skulle läsa läxor istället för att vara i stallet, eller följa med och hälsa på någon tråkig faster just den dagen som den jättesvåra hopptävlingen var. Såna var väl i och för sig inte mina föräldrar, men de tyckte uppenbarligen att det var helt rimligt att ett barn ansvarade för skötsel och fostran och utbildning av en hingst som varken var riden eller körd tidigare. Tur (för mig, annars hade jag väl aldrig fått någon ponny) att ingen hade något välutvecklat riskbaserat konsekvenstänkande på den tiden. Kanske också tur att jag överlevde?

Påsken 2019

Jaha, nu går påsken 2019 snart ut genom dörren för att aldrig mer återvända. Det har varit en helt okej påsk. Påsken är nog min favorithögtid för den är så kravlös. Man måste inte umgås, det går bra att bara hänga hemma och så får man äta en massa. ME LIKE, som ungdomen skulle uttrycka det hela. Men på grund av att den här våren har varit rätt så kämpig så har jag känt mig SLETEN. Vill göra en massa saker som jag inte hunnit innan, men nu när jag haft tid så blir jag istället stressad för att jag tycker att allting tar sån djävla tid. Vill ju även ha tid att ligga på sofflocket och inte göra ett piss och det går ju inte riktigt ihop sig. På grund av detta får påsken 2019 alltså bara betyget helt okej och inte helt OUTSTANDING. Taskigt, för det är ju inte påskens fel att jag har närt en narcissist vid min barm (nu orkar jag inte länka till det inlägget en gång till, ni som inte fattar får helt enkelt bläddra bakåt i tiden).

Vad har jag då gjort? I torsdags var jag ledig. Då gjorde jag inte speciellt många knop. Städade, påtade i trädgården, tittade ikapp på Robinson. På fredagen var jag i stallet och tittade på en hopptävling. Solen sken, jag hängde i solen och drack kaffe och åt kexchoklad. Det var extremt vilsamt att bara vara publik och inte behöva ha ansvar för någonting överhuvudtaget. Fast jag fick hjälpa till vid prisutdelningen och hålla brickan med rosetter. Det överlevde jag ju.
Lördagen: baxade fram kompostkvarnen och malde ner en djävla massa grenar till flis. Det blev cirka en kubikmeter flis av Gud vet hur många grenar som främst kom från ett jättegammalt mirabellträd som vi sågade ner för ett tag sedan. Finns fortfarande massor av grenar kvar att flisa, men detta tog cirka fyra timmar och sen tyade jag inte mer. Resten av dagen satt jag i trädgården och läste. Har nu skaffat mig en präktig röd bonnabränna.

Söndagen: Sov länge (för att vara jag), masade mig sedan ut i trädgården och rensade ogräs samt städade och gjorde fint till hönsen och vaktlarna. Sen åkte vi på loppis som idrottsföreningen här i byn hade. Jag tycker alltid loppis är en jättebra idé tills jag kommer dit, för då blir jag dödstrött och irriterad av att trängas med folk och lyssna på barnskrik och bli knuffad hit och dit. Hittade en gammal kista som var nästan exakt likadan som den som min farmor hade när hon var ute och tjänade piga för hundra år sen (ganska så exakt faktiskt) och som nu står i den övre hallen härhemma, fast den här var kanske en fjärdedel så stor, och jag kände att DEN ville jag ha. När jag kom tillbaks med min man i släptåg (för vi är rätt så petiga med att vi inte ska köpa utrymmesmässigt stora grejer utan att först rådgöra med varandra) så fick jag istället bevittna en kärring pruta ner den från 250 till 150 kronor. Min man tröstade mig med att den ändå inte var så gammal som hon ville ha det till (det fattade jag också för det stod 1952 målat inuti den, men MODELLEN var ju precis som farmors och det var det som var grejen). Jag tröstade mig med att köpa en gammal spånkorg istället. Sen kom vi hem, jag tänkte att jag skulle kolla på Netflix men då funkade inte det. Internet till tv:n funkade inte heller. Höll på att få ett NERVÖST SAMMANBROTT, men det visade sig att när min man hade satt nätverkssladden i fel uttag när han flyttade routern från hallen in till vardagsrummet där han av någon anledning tyckte att den skulle stå istället. Sen funkade Netflix LIK FÖRBANNAT inte, för då skulle Smart Hub uppdatera sig. Ja, men det går väl över? Tröttsamt hur som helst. Hatar teknik som inte är medgörlig.
 
Idag? Vad har hänt idag? Har rensat ogräs och grävt upp de avläggare som jag gjorde på krusbärsbusken i höstas och planterade dom vid hönsgården. Grävde även upp humleskott och planterade även dessa vid hönsgården, plus rensade bort en massa björnbärsskott. Sen planterade jag om lite purjolök och brysselkålsplantor. Lagade sedan en påsklunch, lite sent kanske men bättre sent än aldrig, och så åt vi den medan vi tittade på ett avsnitt av Killing Eve (HBO, rekommenderas) och nu har min man gått ut för att byta till sommardäck och jag ska baka bröd och slappa lite innan det är dags att åka till stallet. Idag är det teori så det lär inte hända något spektakulärt, men det vet man ju aldrig.

Det var påsken det. Fattar inte riktigt att det är valborg och första maj redan nästa vecka? Ja, det gör ju inte det minsta ont. Mera fyradagarsveckor till folket.

Outsidern

Ja, så kom äntligen dagen då jag kunde sätta tänderna i Outsidern av Stephen King, en bok som jag köpte i höstas och väl tänkte att jag skulle ägna mig helhjärtat åt under julledigheten. Julen varar ju till påska, det är sen gammalt. Nä, men först var det bibblan som levererade det ena 14-dagarslånet efter det andra som jag kände att jag fick prioritera. Och sen var det hela den här soppan med Narcissus som gjorde att jag inte var på topp, och när det gäller läsupplevelser med Stephen King så vill jag nog vara det. På topp alltså, och inte låta en fantastisk stund besudlas av typ ens träliga vardagsbekymmer.

Handlingen:

Terry Maitland – även kallad Coach T – är något av en lokalkändis i Flint City. Alla känner den omtyckte basebolltränaren, som håller i stadens juniorlag och tränar ungarna i high school. Därför blir chocken extra stor när Terry blir arresterad inför publik och under stor dramatik vid en basebollmatch på den lokala arenan. Han anklagas för ett fasansfullt brott: sexuella övergrepp och mord på en elvaårig pojke.

Ett dussin vittnen säger sig ha sett Terry tillsammans med pojken eller nära brottsplatsen samma kväll. Men själv svär Terry på att han befann sig någon helt annanstans. Polisens utredare Ralph Anderson och den ambitiösa distriktsåklagaren Bill Samuels är dock övertygade om att de fått tag på rätt man och vill se honom i elektriska stolen. I staden sprids lynchstämningen samtidigt som Terrys fru och barn gömmer sig i hemmet.

Men det dyker upp märkliga inslag i utredningen som inte går att förklara, och Ralph Anderson tvingas till sin förfäran inse att historierna inte går ihop. Lika säkert som bevismaterialet mot Terry tycks vara, lika vattentätt är det alibi som basebolltränarens advokat presenterar. Kan en människa befinna sig på två olika platser samtidigt? När Ralph väl vågar ställa de rätta frågorna inser han att de krafter som satts i spel inte har någon naturlig förklaring – och att ondskan som ligger bakom det fruktansvärda mordet fortfarande är lös.

Jag gillade den här boken. Såklart. Jag säger inte att jag gillar exakt ALLT som Stephen King har skrivit, men närapå. Så jag är nog rätt så partisk. Jag kan ändå tycka om den här berättelsen att den kändes lite småseg och onödigt detaljerad i början, och det var väldigt många karaktärer att hålla ordning på. Men sen blev det spännande à la Mr Mercedes-trilogin även om själva upplösningen kanske var i tamaste laget med tanke på att det tog över 600 sidor att ta sig dit. Den här boken får ändå (eftersom jag är partisk) fyra skarpladdade Glockpistoler av fem möjliga.