Kött

Har läst Kött av David Szalay, detta är handlingen: 

István är femton år och flyttar med sin mamma till ett nytt bostadsområde i Ungern. Han känner ingen men en dag inleder grannfrun en relation med honom, vilket får ödesdigra konsekvenser för hans framtida liv. Några år senare lämnar han Ungern för London, där han blir livvakt till de exceptionellt rika, för att sedan själv försöka göra karriär inom samma elit, ständigt beredvillig. Den internationellt hyllade "Kött" är en djuplodande samtidsskildring med drag av klassiskt drama. David Szalay har skrivit en existentiell bildningsroman om en man som drömmer om lycka och rikedom, men som får betala med sitt eget kött.

Denna bok har blivit hyllad som "enastående", "ett mästerverk", "en storartad roman", "otroligt fängslande" med mera enligt baksidestexten. Jag kände mig lite kluven efter att ha läst den. Den var på ett sätt fascinerande, på ett annat sätt ganska tråkig. Det kan ju få finnas en gräns för hur många gånger man använder ordet "okej" i en roman, den gränsen överskreds kraftigt. Det kändes ibland också som att allting i berättelsen bara var transportsträckor mellan Istváns olika sexuella upplevelser. Men den hade ändå något, det hade den, dock lite oklart vad. Den får tre cigaretter av fem möjliga.   

261025

 Jag gillar verkligen den där söndagen då man ställer tillbaks klockorna. Eller: jag gillar att man vaknar tidigt och att dagen på så sätt verkar vara otroligt mycket längre än bara en extra timma. Sen gillar jag väl inte fullt lika mycket när man tittar ut och det är beckmörkt så man tror att klockan är minst åtta på kvällen och så är den bara typ 15.45. 

I fredags var jag ju ledig från jobbet. Sov dock som en kratta, drömde konstiga drömmar om att folk var arga på mig helt utan anledning, vaknade med en känsla av olust och obehag. Gillar ej när drömmar är sådär levande och liksom klibbar sig fast vid en. Fast det går ju över, och det gjorde det här också. Gick ut med hundarna, kom hem till ett tomt hus för min man skulle iväg och hjälpa svärmor. Tillbringade därför dagen i sällskap endast av me, myself and I, plus hundar och höns. GÖTT. På kvällen åt vi hämtmat och kollade på The Gentlemen. 

Igår blev det inte många knop gjorda. Gick såklart långpromenad med hundarna, samt städade i hönshuset och tränade ett långt yinyogapass. Låg sedan på soffan och läste, hann läsa klart de två återstående böckerna som jag hade på 14-dagarslån så jag knatade ner till bibblan och lämnade dom samt hämtade tre nya. Lagade middag, kollade klart på andra säsongen av The Gentlemen som slutade väldigt konstigt?, men det kommer säkert en säsong 3. Kollade sedan lite på The Unchosen som jag började kolla på när jag var i Norge, men sen har det gått lite trögt med att fortsätta. Gick och lade mig tidigt, kom ihåt att ställa tillbaks klockorna så egentligen skulle man ju kunna tro att jag var ett spädbarn, så tidigt blev det plötsligt. Men jag hade ställt klockan på 05.00 för att hinna ut med hundarna innan det var dags att åka till stallet. Det var stormvarning, fast inte så mycket häromkring utan mer åt kusterna. Här var det mer byigt, inget jag märkte av i alla fall. Gick upp när klockan ringde, traskade ut med hundarna, när jag kommit drygt halvvägs började det regna. Jag hade bara på mig en fleecejacka, den var inte regntät om man säger så. Kom hem, hängde upp alla kläder på tork, åt frukost, åkte sedan till stallet för att släppa ut hästar. Det tog en timme ganska så exakt, fick sedan åka hem och hänga upp en ny omgång kläder på tork för regnet hade tilltagit och marken var lerig och klafsig som den bara kan bli i upptrampade rasthagar. 

Nu har jag tänt en brasa i kaminen, föreställer mig att jag inte ska gå ut mer idag annat än för att stänga för hönsen i eftermiddag. Min man ska på sin Qigong-träning i eftermiddag, så då får jag lite egentid också. NAJS. Over & out. 

261023

Igår när jag gick från jobbet så sa jag inte hej då till någon, det brukar jag inte göra. Förr sa jag såklart hej då till dom jag jobbade med, men sen satt jag ju där själv. Och nu sitter jag ju också själv, övriga sitter i en korridor på bottenvåningen som man inte passerar på vägen ut, så det är inget konstigt med det. Sen när jag satt i bilen kom jag på att eventuellt är de fyra som ska sluta inte kvar när jag kommer tillbaks från mitt Höstlov med stort H, de är ju bara anställda oktober ut. Fast de har ju fått förlängt flera gånger så det skulle inte förvåna mig om de lyckas få november också. 

Körde inom Jysk och köpte en gardinstång på hemvägen. Eller caféstång heter det kanske. Den ska vi sätta upp på den bokhylla vi kallar skämshyllan i vardagsrummet, så man slipper glo på allsköns BÖS som vi förvarar där. Kom hem, gick ut med hundarna, städade, bäddade rent i sängarna, tränade ett pass pilates.Sen undrade min man om vi skulle hitta på något, se en film kanske? Men jag var för djävla trött och inte alls på hunör för det. Tänkte läsa men satt mest och spelade spel på mobilen istället för att gå och lägga mig som jag borde ha gjort eftersom jag ju var trött.

Idag har jag alltså påbörjat mitt Höstlov med stort H. Min man skulle skjutsa svärmor till någon hörselundersökning samt passa på att undersöka sin egen hörsel samtidigt, han klagar jämt på att han hör så dåligt. Jag tycker mer det handlar om att han hör det han vill höra, men vi är ju inga ungdomar längre så det kanske finns en poäng i det han säger.  I alla fall åkte han direkt efter frukosten och det är oklart när han kommer tillbaka, "nån gång i eftermiddag" var det enda han lite svävande sa innan han stack. 

Själv har jag gått en härlig långpromenad med hundarna, varit och handlat, ätit matlådelunch plus äppelkaka som jag lite snabbt slängde ihop. Sen har jag mest legat på soffan och läst. Har tre böcker på 14-dagarslån varav jag läst ut en och en halv, och de ska vara återlämnade senast på måndag. Men det ska nog inte vara några problem, jag har ju hela helgen på mig. 

261022

Sen jag bytte kontor har jag inlett en ny morgonrutin, som är att jag tar en liten snabb promenad runt fastigheten innan jag börjar jobba. Det tar väl 10 minuter eller så, men känns skönt att ha fått LITE frisk luft och inte bara i princip gått direkt från sängen till kontoret via bilen. 

Mitt jobb ligger - för närvarande får man väl säga, eftersom fastigheten är till salu och Gud vet var vi hamnar efter det - på ett industriområde några kilometer från Ankeborgs centrum. Där - på nämnda industriområde - är det i regel tyst och stilla som i en grav när jag slirar in på parkeringen vid 04.45-hugget, det är det kanske i centrum också men där brukar jag inte vara så det kan jag inte uttala mig om. En av de där dagarna i somras när det skulle bli 35 grader varmt gick jag upp klockan 4 på morgonen för att hinna gå en långpromenad med hundarna innan det skulle bli olidligt. Då stod det ett gäng epatraktorer  med tillhörande ungdomar och hängde på Coops parkering, de hade alltså ännu inte hade gått och lagt sig. Så är det kanske i centrala delarna av Ankeborg också? Ingen aning. Hur som helst: det enda som brukar låta på ovan nämnda industriområde i arla morgonstund är möjligen slamret från när någon bil lastas eller lossas på grannfastigheten, som är ett logistikföretag. Senare på dagen är det såklart liv och rörelse, men just där och då är det väldigt rofyllt. 

Men igår var det någon på ovan nämnda logistikföretag som verkligen hade vaknat på fel sida.  Svordomar och slammer följde mig på min lilla morgonpromenad, och helt plötsligt var det någon som skrek rakt ut med sina lungors fulla kraft att FY FAAAAN VAD JAG HATAR DETTA DJÄVLA STÄLLET, NI KAN DRA ÅT HELVETE ALLIHOP! rakt ut i nattens mörker bara sådär. Jag befann mig då på den del av min lilla runda som var längst bort från grannfastigheten, med ett antal stadiga tegelbyggnader mellan mig och logistikföretaget, men det hindrade inte avgrundsvrålet från att nå mina trumhinnor som om det bara vore enstaka meter som skiljde oss åt. Tänkte för mig själv att man har det nog ändå rätt så bra, åtminstone slipper man härbärgera sådana mörka känslor när man är på jobbet. Även om det kan vara NOG så irriterande när PC och TG och de andra två som är kvar går och drar benen efter sig som de gör nu. TG har ju aldrig varit snabb, men att se honom nu får en sköldpadda att framstå som hetsig. Och de andra bara klagar över att de "aldrig kommer att hinna". Jag har väldigt svårt att se att inte fyra människor skulle kunna tömma en lokal på grejer som ska slängas, men försöker tänka att jag kanske hade gjort samma sak om det var jag som skulle bli arbetslös om ett par veckor. Förhalat det lilla man hade att göra - för det är verkligen inte mycket, de ordinarie arbetsuppgifterna finns ju inte längre - för att man kanske skulle få en månads anställning till, för så har det ju funkat hittills. Från början skulle de sluta sista augusti, sedan sista september och nu sista oktober. Och en månad med lön är ju ändå rätt stor skillnad jämfört med en månad med a-kassa, så på ett plan kan jag förstå deras agerande, eller om man ska kalla det icke-agerande, men det stör mig att inte VD genomskådar det, och det stör mig också att framför allt PC beter sig som att hen tycker att jag egentligen borde ha varit med och hjälpt till. Men då får väl hen tycka det då. 

Igår var det mjuk deadline på Projektet. För några veckor sedan skickade jag ut en vänlig påminnelse om att folk skulle göra sina uppgifter senast 21 oktober, för att jag sedan ska ha tid på mig att göra mitt innan den hårda deadlinen i mitten av november. I vår koncern är det närmare 20 olika sajter som ska avleverera data varje månad. De flesta sköter detta exemplariskt, andra kan man väl säga har en lite mer generös tolkning  när det kommer till innebörden av deadline. Igår gjorde jag en sammanställning av statusen för de olika sajterna. Då kunde det se ut så här: 
Sajt 1: All data complete ⭐
Sajt 2: All data delivered ⭐ Some minor adjustments needed
Sajt 3: All data delivered for July and August ⭐September's still missing

Och så vidare. Skickade till alla inblandade i ett gruppmail för att alla ska kunna se hur det går för alla. På vårt huvudkontor är det någon HR-människa som är ansvarig för att sammanställa den efterfrågade datan, jag har aldrig träffat henne men efter att jag skickat iväg min statusuppdatering igår mailade hon: I very much like the way you give people feedback with the stars - very encouraging och så en smiley som log pyttelite. Det hade väl inte varit något konstigt med det om det inte vore för att hon var den enda som inte fått någon stjärna utan bara ett Head office - still missing all data for Q3. I den såkallade kontexten börjar man ju fundera, var detta någon form av ironi?, det var verkligen ett minimalt leende den smileyn åstadkom, betyder det att hon i själva verket är missnöjd? Aja, jag tänker att det får väl bli HR-människans huvudvärk, inte min. Om det nu ens var så. Är svårt att tolka text från människor man inte känner.

Efter jobbet igår svepte jag hem, promenerade med hundarna, tränade ett corepass, tillbringade sedan en god stund i hönsgården med att mata hönsen med ost som varit fryst och blivit över från helgens Pay & Jump. O-TE-RO-LIGT uppskattat, skulle jag vilja påstå. Sen åkte jag till stallet och höll i ett medlemsmöte. Enligt mig så står antalet deltagare i ett medlemsmöte i direkt proportion till stämningen i föreningen, ett välbesökt möte brukar tyda på någon form av missnöje snarare än att folk är intresserade av verksamheten. Eller som min bror sammanfattade det perfekta årsmötet: Man rafsar genom punkterna på dagordningen på en kvart och sedan dricker man kaffe. Då vet man att allt är lugnt. På gårdagens möte kom det, förutom styrelsen, fem personer. Varav en är revisorssuppleant, så hon räknas väl strängt taget också till styrelsen. Kändes lite fånigt att dra en powerpointpresentation om vad vi gjort senaste året inför en så mager skara, men det var ju bara att göra. Och tänka att det nog ändå är ett gott tecken, att folk inte dyker upp med högafflar och hyttande nävar och kräver styrelsens huvuden på fat. 

Idag jobbar jag sista dagen innan höstlovet. YAY! Ja, nu ska jag ju åka på det här posh:a mötet i Köpenhamn nästa torsdag, men annars ska jag vara ledig ända fram till 3 november. Mmmm. Min man tyckte vi kunde passa på att "hitta på något", detvillsäga åka iväg någonstans någon dag. Jag känner tvek till det. Tycker jag har varit iväg en massa den senaste tiden och vill bara vara hemma och inte göra något alls. Medan han som BARA går hemma tycker tvärtom. Jaja, vi får väl se. Tänker att vi ska ta tag i vardagsrums-makeover:n i alla fall, kunde ju vara trevligt om det blev klart där någon gång. Den som lever får väl se vad som blir gjort. 

261021

Då var det onsdag och äntligen börjar jag känna att ledigheten med stort L ligger inom räckhåll. När jag lade in mitt höstlov i kalendern någon gång efter sommarsemestern så kändes det som att det var otroligt långt dit. Nu: höstlov om två dagar. Det blir fint. 

Har bra flow med Projektet och ligger fint i fas, nu hoppas jag bara att folk kan få tummen ur och leverera det som fortfarande saknas. Ska skicka ut en påminnelse imorgon och hoppas sedan på att ett skepp kommer lastat under nästa vecka, så att jag hinner göra mitt innan den hårda deadlinen i mitten på november. 

Igår regnade det större delen av dagen och var sånt väder som jag egentligen tycker är mysigt höstrusk, under förutsättning att man kan sitta i soffan och dricka te framför brasan. Kom hem, gick och skulle släppa ut hönsen i trädgården, men de var inte ett dugg sugna på att gå ut utan kurade under hönshuset. Hönshuset står alltså på plintar så det är ungefär en halvmeter högt utrymme undertill där det alltid är torrt och sandigt. Inte ens kycklingarna var ute annat än en väldigt snabb runda, sen sprang de tillbaka in i hönsgården igen. Noterade att en av Anconakycklingarna saknades, letade som en galning, hittade henne - för typiskt nog var det hönkycklingen - död utan någon synlig anledning. Hon var visserligen lite liten jämfört med de andra två av samma ras, men jag har tänkt att det berott på att hon var höna och de andra två är tuppar, för tycker inte hon var liten som i liten och klen. Men kanske var det ändå något som inte var som det skulle med henne? Fan vet, höns går ju inte direkt och trumpetar ut att de mår dåligt utan dör knall och fall, det finns ju en anledning till uttrycket "att trilla av pinn" som kommer just från hönsvärlden, fast det är väl typiskt för bytesdjur generellt tror jag. Trist i alla fall, hade varit roligt med en Anconahöna, men precis som med Faverolle så var det väl inte meningen. Tog hand om det, passade på att städa i buren där de alla sover - de har inte riktigt fattat principen med att sitta på pinne än, men det lär de sig väl snart tänker jag. Vet att både Lillemor och Liselott (Cream Legbarhönsen) och Sanna och Jenny (New Hampshirehönsen) sov ute i hönsgården hela sitt första levnadsår, de fattade inte grejen med att gå in i hönshuset ens en gång. Fast de satt å andra sidan uppflugna på pinnar i buskarna tills de en dag fattade att man kunde gå in och hänga med de vuxna. Aja, de här kommer också att lära sig. 

Promenerade sedan med hundarna och tränade yinyoga. Sen skulle jag ju till stallet så det kändes inte lönt att tända i kaminen och ha de mysigt, så jag nöjde mig med te och en bok. Min man hade varit och tagit omgång två av sitt bältrosvaccin i måndags så han var lite febrig och hängig, men det brukar ju gå över ganska fort. 

Idag är det jobb, sedan medlemsmöte i stallet ikväll. Har slängt ihop en presentation och tänker att det nog ska gå ganska geschwint. Fast man vet ju aldrig. Just nu känns det ganska lugnt och då brukar folks intresse för att gå på medlemsmöten vara ganska lågt, men när det är turbulent kommer folk och vill veta vad som pågår och ha åsikter om vad man borde göra eller inte göra. En rätt god indikator på hur föreningen mår skulle jag säga, hehe. 

Till stallet istället, v 43 2026, pt 2

Igår hade jag Spanjorskan och försökte verkligen tänka på det som L sagt till mig förra veckan: stadig hand och inramning, inga omotiverade eftergifter när hon inte behöver det. Med Spanjorskan så är det generellt så att antingen så går hon över tygeln med någon form av hjorthals, eller så går hon bakom lod. Att hitta det där perfekta dragläget där hon jobbar genom kroppen är banne mig inte enkelt alltså, och det är ju inte som att hon själv hjälper till, hehe. Tyckte dock jag fick till en bra kontakt i skritt och trav, sen blev galoppen lite rörig för vi skulle galoppera på kvartslinjerna men det var så många som bröt av och vände över så det kändes som att det var hästar exakt överallt, och då var vi ändå bara sex stycken igår! Jag blev lite stressad för att jag inte fick till det, Spanjorskan blev stressad för att jag blev stressad och då gick det plötsligt jättebra. INTE. Fick göra nån galoppfattning efter att vi egentligen skulle sakta av, bara för att få till NÅGOT som var att hon inte stimmade omkring med högt och oroligt huvud. Men fram till galoppen kändes det ändå bra. Hon är så mjuk och trevlig att sitta på och jag gillar henne verkligen. Vi red en övning med bogen in på kvartslinjerna, det var assvårt. Tänk att det ska vara så djävla svårt att bara rida rakt fram, sa vi lite uppgivet fnissigt till varandra efteråt. Sånt är livet. 

Slam

Har läst Slam av Sara Strömberg, del fem i den hyfsat fristående serien om Vera Bergström som inleds med Sly, Skred, Skinn och Sot som jag alla ÄLSKAT. Detta är handlingen:

Det är en ovanligt stilla höstkväll i Jämtlandsfjällen när byborna i Ånn hittar ett skelett i en bil på botten av sjön. För femtio år sedan försvann norska strippan Selma Amdahl i byn. Är det hon som legat begravd i slammet alla dessa år?

Journalisten Vera Bergström börjar gräva i fallet och upptäcker att människor bär på smärtsamma minnen från sjuttio-talet då den lilla orten rymde ett porrhus, en pingstförsamling och ett behandlingshem för alkoholister. Trådarna tycks gå åt alla håll samtidigt.
Snart sker ett mord i nutid. Lillemor Solheim, dottern till en ökänd, excentrisk konstnär som bodde i Ånn på sjuttiotalet, stryps till döds i sitt hem. För varje ledtråd Vera nystar upp dras hon allt djupare ner i lögnernas mörker. Sanningen är farligare än hon någonsin kunnat ana, och nästa offer är redan utvalt: hon själv.
Medan hotet mot Vera växer sätts också kärleken mellan henne och Thomas på spel. Hur långt kan hon gå innan allt rasar?

Jag har ju som sagt ÄLSKAT de tidigare böckerna, och jag tyckte om den här också. Dock börjar jag tycka att Vera (som jag ändå varit otroligt förtjust i) börjar bli lite tröttsam i sin oförmåga till allt som inte är arbete. Jag gillar att hon är lite kärv och kantig, man behöver absolut inte vara alltigenom behaglig och jag kan hundraprocentigt relatera till behovet av att få vara ifred och den krypande irritationen när man inte får vara det, men HERREGUD MÄNNISKA? Hur svårt kan det vara att starta en tvättmaskin, komma ihåg en konsert, plocka upp kläder från golvet, et cetera? Också lite orealistiskt att en person som i så mångt och mycket är så otroligt avig och otillgänglig ändå omges av vänner som alltid ställer upp? Borde de inte, liksom jag, bli lite trötta på henne? 

Stör mig också pyttepyttelite på detaljer i språket. Till exempel hävdar jag att man inte sa "vinylspelare" på 70-talet, det kom först när cd-skivan kom någon gång på 80-talet för det var först då som det fanns ett behov av att skilja det ena från det andra. Innan dess sa man "skivspelare", och efter det tror jag man fortsatte säga "skivspelare" ganska länge för att skilja den från "cd-spelaren". Vinyl känns som något man började prata om på 2000-talets början, typ. En annan grej som stör mig är att det, i ett gammalt fotoalbum från 70-talet, var angivet BÅDE datum och klockslag, typ "31 oktober kl 20.33", på baksidan av ett kort. NO WAY att man kunde ha koll på det när man hade en analog kamera med filmrulle som kunde sitta i kameran i veckor och månader innan den lämnades in för framkallning. Möjligen att man kunde veta vilket datum det var som vissa bilder togs, men chansen att man skulle veta att foto nummer sju av 24 togs exakt 20.33 (eller när det nu var) känns minimal. Slutligen var det en som sa "det är oväder på G" OCH SÅ SA MAN INTE PÅ 70-TALET. Alltså att något var "på G", det kom senare, typ på 80-talet. Gör om, gör rätt. Men annars gillade jag såklart boken, kanske inte fullt lika oreserverat som de fyra första men den får ändå fyra frikyrkoförsamlingar av fem möjliga, schas iväg till bibblan.

261020

Igår var det minusgrader på morgonen, men på dagen blev det soligt och fint, med sån där hög klar luft som man blir lite pigg av. I fredags tjatades det väldigt mycket om att vi skulle grilla på lunchen som igår då. Jag tycker absolut att det kan vara mysigt att grilla, som när vi satt ett gäng tjejer i varierande åldrar och pustade ut efter vår Pay & Jump i söndags med varsin grillad korv i näven, det är nästan så att man inte tycker det kan bli trevligare än så. Men grilla med jobbet tycker jag är ett överskattat nöje. Det finns kollegor som man känner att det är fullt tillräckligt att behöva träffa dom varje dag, man, eller åtminstone JAG, behöver inte någon fejkad åh-vad-vi-har-det-mysigt-tillsammans-tillvaro på lunchen. Det fanns en tid när lunchen ändå var ett kul avbrott, man träffade folk från de andra avdelningarna och diskussionerna gick både högt och lågt. Det var innan företaget delades och allting centraliserades, så på den tiden hade vi både ekonomiavdelning och utvecklingsavdelning och IT-avdelning och folk som jobbade med löner och telefonväxel och Gud vet vad. En massa olika folk med olika bakgrund och arbetsuppgifter var det i alla fall, och diskussionerna blev därefter. Plus att det här var innan smartphonernas tid, så alla satt inte och glodde ner på klösbrädan som man gör nu så fort det blir en död sekund. På den tiden var det alltså kul att gå till lunchrummet, numera är det inte så. Dels är vi kanske en tiondel av styrkan kvar (och snart inte ens det), dels känner i alla fall jag att det är få av dom få som jag ens har någon kemi med. Självklart kan jag veva igång ett samtal av ren artighet, men det är inte som att det ger mig något så därför behöver man väl, tycker jag, inte direkt låtsas som att det är så djävla mysigt att grilla eller gå på AW eller vad nu det kan vara som alla andra verkar tycka är så kul. Men den här gången höll PC på och tjata hål i huvudet på mig om att jag skulle vara med. Sen har hen tydligen fått för sig att det handlar om att jag inte gillar korv. Äter du hamburgare, frågade hen och det kunde jag inte förneka. Jamen då köper jag hamburgare till dig, sa PC och jag tänkte först säga att gör dig inget extra besvär för min skull, men så kände jag att OKEJ DÅ, en sista måltid. Den kunde jag faktiskt ha varit utan, för det var inte ens att vi skulle grilla utomhus utan vi skulle stå rätt upp och ner inne på verkstan och smälla i oss korv och hamburgare från en elgrill. Mysfaktor: noll. Men nu har jag i alla fall varit med. 

Idag ska det komma någon och kolla på fastigheten, som ju är till salu. Det saknas glasrutor i flera fönster, de blev tvungna att ta bort dom för att kunna få ut ventilationsrören eller något sånt. Det är inte det första som har fått tas bort för att få ut grejer, för mycket av utrustning och maskiner är platsbyggt, så det har fått tas hål både i tak och väggar, men sen har det ju kommit firmor och byggt igen allting igen. Men kring detta sa TG, som ju har titeln Maintenance Specialist och som sådan varit ansvarig för att samordna allt kring demonteringen, att han tänkte man bara kunde smacka på ett par masonitskivor för fönstren så att inte fåglar flög in och började bygga bo. Då sa VD nej, han tyckte det skulle dit nya fönsterglas, och TG bara Ja, jag vet inte...jag känner inte till några glasmästare här i Ankeborg. TG kommer från grannstaden tre mil österut, och det var som att han aldrig hade hört talas om Google. HERREGUD, jag kände hur blodtrycket rusade upp på ohälsosamma nivåer. HUR lam får man bli? Detta var för typ två veckor sedan och ännu har ingen glasmästare synts till. Däremot har ett par kajor varit på visning inne i den del av den f d fabriken som nu saknar fönster, jamen det blir väl mysigt för dom i vinter? 

Kände mig trött och seg när klockan ringde i morse, men nu ska jag faktiskt bara jobba tisdag, onsdag, torsdag, sen börjar mitt höstlov. Tog ju ledigt på fredag OCH nästnästa måndag också, sånt himla genidrag att liksom bädda in höstlovet i två kortveckor. Mmmm. 

Till stallet istället, v 43 2026, pt 1

Igår fick jag Gubbhästen. En i min tisdagsgrupp rider honom då, på tisdagarna alltså, och hon sa till mig att hon tyckte att Gubbhästen var fin men svår. Jag kan absolut inte sitta ner på honom i traven, sa hon i samma andetag som jag hade sagt att jag tyckte han var SÅ skön att sitta ner på i traven. Sen fick jag hålla igen lite på hur fantastiskt jag tyckt att det gått förra måndagen, för det är ju inte så kul för någon annan att höra när denna person tycker det går skit. 

I alla fall så sa L Om det går lika bra den här veckan så får vi hålla tyst om det till A lite på skämt. Det gick bra. Det kändes fantastiskt och L sa Det här får bli din tävlingsponny! och jag tänker att så säger man väl ändå inte om man inte tycker så? Alltså kanske inte att jag, en tant på närmare 60 jordsnurr (hur fan gick egentligen detta till?) skulle börja tävla dressyr på en ridskoleponny. Men åtminstone vara med på någon programridning, vi ska ha en Pay & Ride om några veckor. Tycker väl i och för sig inte att jag känner Gubbhästen så värst bra än, men det värsta som kan hända är väl att det går dåligt. Och det är man ju van vid att det gör, höhöhö. Funderar på att ta ett program på lång bana, LB:2 till exempel, och - faktiskt - be någon vara programläsare. Har faktiskt bara ridit program för "domare" ett par gånger innan, och även om man tycker att jaja, det är bara träning, så känns det inte så sen. Och då hade det varit skönt att bara kunna fokusera på ridningen och slippa tänka på att hålla ordning på programmet samtidigt, om man nu ska rida en häst som man inte hunnit rida ihop sig med helt och hållet än. 

Vi red en övning med bogen in på långsidorna och skänkelvikning mellan bommar på medellinjen. När vi red bogen in så riktigt kände jag hur Gubbhästen höjde ryggen och arbetade med hela kroppen. Skänkelvikning gick väl okej, han flyttar rätt så villigt men det är svårt att samtidigt hålla halsen rak och  att förböja är enligt L "en dödssynd". Så det vill man ju inte utsätta någon för. Ikväll blir det Spanjorskan. Förra veckan gick det inget vidare, hoppas det går bättre ikväll. 

261019

Då var det ännu en ny vecka! Sista innan mitt höstlov. Som inte blev riktigt som jag planerat p g a att jag ska åka på jobbmöte i Köpenhamn på torsdag - nästa torsdag alltså - plus att min man ju är hemma och dräller om dagarna, vilket inte riktigt var vad jag tänkte mig när jag såg framför mig en vecka med  ledighet och oceaner av egentid. Men det blir bra ändå. Det är teorivecka i stallet, men också en massa extraaktiviteter. Ska rida för tränare på tisdag och onsdag kväll, på måndagen tror jag det är "ridlärarna rider" och det är alltid kul att se. 

I fredags kom jag från jobbet i vettig tid, åkte hem, gick ut med hundarna och sen åkte min man iväg för att hjälpa svärmor med hennes TV, som tydligen var den sista stötestenen innan hon kunde flytta från hus till lägenhet. Egentligen vill hon inte flytta överhuvudtaget, men det är ju inte rimligt att en som är närmare 90 som knappt kan hasa sig fram med käpp och nu dessutom med begynnande Alzheimers ska bo ensam i ett hus långt ut på vischan. Hon har ända sedan hon flyttade dit för kanske 15 år sen deklarerat att hon avser att bo i det huset tills hon dör, men så kommer det inte att bli. Hon har inte varit uppe på ovanvåningen på flera år, för hon kan inte gå i trappan, och hon klarar absolut inte av att ta hand om trädgården och skotta snö och alla såna grejer heller. När hon fick Alzheimerdiagnosen började min mans övertalningskampanj att hon skulle flytta till lägenhet istället för att livet skulle bli lite enklare för alla inblandade. Svärmor satte sig först på tvären, men det visade sig att hon av någon outgrundlig anledning ändå stått jättelänge i bostadskö, fast i en annan kommun än den hon bodde i, men i alla fall så vips fanns det en ledig handikappanpassad marklägenhet som passade perfekt för ändamålet. Flytten har dock gått trögt, hon fick nycklarna 1 oktober men det var först nu i helgen som hon flyttade dit på riktigt. Eftersom det är en annan kommun så måste nu allting börja om med utredning av vårdbehov, etc, men nu är den bollen i alla fall i rullning. 

Min man och jag gjorde upp om att han skulle köpa med sig hämtmat på vägen tillbaka, men det drog som väntat ut på tiden så jag slängde ihop en libabrödspizza till mig själv istället. Innan dess hade jag packat godispåsar till söndagens Pay & Jump, skönt att slippa sitta med det i sista sekunden. Jag kollade lite på GVFÖ och gick och lade mig tidigt. 

I lördags var det riktigt höstruskväder. Gick en härlig långpromenad i regnet, kom hem, tränade yinyoga och gjorde rehab. Eldade i kaminen, lade mig i soffan och läste, kände mig omotiverat slö och hade lite ont i huvudet, vilket förtog lite av helgstämningen. Klockan 16 hade vi bestämt att vi skulle träffas och bygga bana till söndagen, eventuellt var det det som också hovrade över mig. HATAR att ha eftermiddagstider att passa när jag annars är ledig, det blir liksom inget gjort innan för det känns inte som att det är lönt att sätta igång med något "eftersom man snart ska iväg", och det är inte heller avkopplande att bara ligga och slappa "eftersom man snart ska iväg". Men iväg kom jag, vi var rätt många som hjälptes åt så det gick snabbt att bygga så jag kom också hem i vettig tid. Kanske mest för att L tog på sig att fixa med startlistorna i Equipe, vi brukar annars sitta och svära över det kvällen innan, men nu slapp jag i alla fall det. Åkte hem, fixade middag och så kollade vi på ett avsnitt av The Gentlemen innan jag dök i säng. 

Igår hade jag ställt klockan på 04.00 för vi skulle samlas i stallet 07.30. Gick upp, gick en mil med hundarna, åt frukost och gav mig av. Det hade varit minusgrader under natten, fick skrapa rutorna på bilen. När jag kom till stallet älgade jag raka vägen upp i domartornet i ridhuset och startade en liten värmefläkt, så att jag och L skulle ha det någorlunda drägligt under våra timmar däruppe. Allt gick bra och flöt på smidigt, vi var rätt många funktionärer och stämningen var god. Sedan satt vi en god stund runt grillen och snackade och hade det allmänt gemytligt. Solen sken och av morgonens kyla märktes inget. Var hemma igen vid 13.-tiden så det var habilt. Slängde mig i soffan och höll inom kort på att dö av värmeslag för solen stod på och det var som i en bastu i vardagsrummet. Min man har ju fått för sig att han ska börja träna qigong, eller om det möjligen var tai chi, men stället han hittat gick inte att kontakta för att anmäla sig, så han bestämde sig för att åka dit på vinst och förlust. Jag var rätt övertygad om att han skulle komma hem igen i ogjort ärende, men nejdå, han hade blivit välkomnad med öppna armar och var helnöjd. Själv hann jag titta ikapp på GVFÖ och herregud vilket djävla program. Så här tycker jag om paren som medverkar: 

SARA och GABRIEL: Jamen dom är ju ändå rätt gulliga, va. Höll dock på att dö när Sara viskade Ska vi gosa ikväll? till Gabriel och jag bara MEN FÖR HELVETE!, det är väl ändå inget man planerar, det  är väl nåt man bara GÖR när andan faller på? Men det kanske är mig det är fel på. 

JULIA och EDIN: Tycker de verkar hyfsat sympatiska, men också att de har o-er-hört svårt att kommunicera  med varandra och det och känns inte som att de är på samma nivå någonstans? Det här kan aldrig gå vägen, är min känsla. 

YASMIN och FELIX: Gillar båda, men tror inte att det kommer att hålla. Hon är alldeles för extrovert, han för introvert och det kommer aldrig att funka i längden. Tror jag dårå. Blir för helvete skitstressad av hennes prat om att bo i husbil och vad är ens en "breathwork-coach"?

BELINDA och MAX: Jag blir på riktigt mörkrädd av dom. Fy vilka läskiga och obehagliga människor.  Tycker de är döda i blickarna och jag skulle inte bli förvånad om de blev ertappade med att ha hela tomten full av nedgrävda lik. Eller om de skulle ta det gemensamma efternamnet FRITZL och sedan göra allt för att leva upp till det. Brr. 

OLIVIA och URBAN: Jamen var hittar dom alla dessa människor? 40-talet ringde och ville ha tillbaks sin kvinnosyn, Urban svarade och Olivia bara tindrar med ögonen och tycker allt han är och gör och säger är toppenfantastiskt. Henne har dom verkligen lyckats med, castingteamet på SVT. Och honom med. Det är ju ändå vad man kallar bra tv, va? Vill slå en knytnäve rakt in i bådas ansikten faktiskt. 

SOFIA och RASMUS: Sofia känns ju som århundradets velpotta, fast jag tycker någonstans ändå att hon är modig som är så pass öppen med det. Och Rasmus, vilken gullis han är! Oklart dock om han står ut i längden med någon som inte ens kan välja en vitlök i affären utan att göra det till ett beslut som någon annan måste vara delaktig i. 

JENNIE och FREDRIK: Ja, vad säger man. Man får liksom barrikadera sig bakom hela Jysks sortiment av skämskuddar när de börjar prata om sina "orgasmiska" stunder lika obesvärat som om de åt en ostmacka. Vilka djävla tomtebarn! Men ändå bra matchat får man ju ge produktionen.  

Nu ska jag kicka igång arbetsveckan. Den började bra med att kaffeautomaten i fikarummet var död.  Jag vill gärna inleda arbetsdagen med ett par koppar te, så jag gick till produktionens kaffeautomat istället. Där är det nog ingen som någonsin har tryckt på "hot water"-knappen och mitt goda gröna nyttiga te smakar nu som sånt där te man kan få i föreningslivet, med en lätt bismak av kaffe därför att man inte har någon dedikerad te-termos utan man tar en i högen och den har aldrig diskats ordentligt utan bara sköljts ur nödtorftigt, och innehåller därför åratal av kaffeavlagringar. Kaffe är det som får föreningslivet att gå runt, så tepåsen är också i runda slängar hundra år gammal eftersom någon köpte ett storpack någon gång runt 1977 och de har fortfarande inte tagit slut. 

261016

Äääääntligen fredag, kände jag i morse när klockan ringde, fast veckan har gått exakt lika fort som veckorna brukar göra, orimligt fort kan jag känna. Den här veckan känns det som att jag inte gjort annat än jobbat, flängt hem, stressat igenom hundpromenad och träning för att sedan sätta mig i bilen och åka tillbaks till stan igen för diverse göromål. Igår var det styrelsemöte, det visade sig då att klubbrummet, där vi brukar sitta, skulle användas för teoriundervisning, så vi fick knö ihop oss på kontoret. Det gick väl ändå hyfsat att genomföra mötet kände jag, fast vi kom igång en halvtimme försent. Vi skulle ju träffa en representant för RF SISU angående den här visselblåsningen innan styrelsemötet, vi hade avsatt en halvtimme för det och det skulle inte ha tagit mer än en halvtimme om inte K hade föreslagit att vi skulle börja med en rundvandring på anläggningen, och den här RF-SISU-representanten hade aldrig varit där förut och var väldigt intresserad och ställde frågor om allt så det tog säkert en halvtimme bara det. Jaja. Mötet gick bra, styrelsemötet gick också bra och jag var hemma vid 20.30. Då hade min man redan gått och lagt sig, han hade hållt på och hjälpa svärmor i stort sett hela dagen så han var helt enkelt slut som artist. 

Idag är i alla fall inget inplanerat som kräver att jag måste flänga iväg någonstans. Ska väl jobba, gå hundpromenad och försöka komma på någon middag som kräver minimal arbetsinsats, har inte kommit på någon habil lösning där än men det är ju långt till kvällen. På söndag är det Pay & Jump så morgondagens eftermiddag kommer väl att gå åt till banbyggning och allmänna förberedelser. Jisus vad jag längtar efter att bara få vara ledig och gå och skrota. Min man annonserade i alla fall igår att han ska åka till Köpenhamn med en kompis en helg i början av november, då blir det egentid de luxe för mig. Han funderar också HELT OTIPPAT på att börja med Qigong. Såg absolut inte den komma, men varför inte? Jag har provat Qigong vid några tillfällen för en massa år sen när jag tränade på gym, det var alldeles för flummigt för min smak men det behöver ju inte betyda att det inte skulle kunna vara hans grej. Det är inte det att min man inte har intressen, han är intresserad av en massa saker men det är liksom bara som han går och pular och påtar med grejer för sig själv, tror det hade varit bra för honom att ha någon form av  regelbunden aktivitet som inbegriper att komma iväg och träffa andra människor, få lite annan input så att säga. Plus att JAG skulle kunna få lite egentid i hemmet som en bonus. Vi får väl se hur det blir med den saken. 

Min dotter får ju sin ridning betald av mig som julklapp och födelsedagspresent varje år. Själv betalar jag min ridning terminsvis, men hon får faktura varje månad som hon skickar till mig och så betalar jag den. Nu skickade hon att hon hade fått en påminnelse, tyckte det var väldigt märkligt för jag var helt hundra på att jag hade betalt den när jag betalade månadens räkningar. Låtar alla mail med räkningar stå som olästa tills jag betalar, och nu hade jag inga såna olästa mail. Loggade in på banken och kollade, jomenvisst hade det beloppet dragits från kontot 25 september, det kändes ju ännu märkligare. Gick in på själva transaktionen för att kunna ta en skärmdump och skicka till kassören, men såg då att jag råkat betala till Ankeborgs kommun istället för Ankeborgs Ridklubb. De ligger efter varandra i listan över betalningsmottagare, så jag hade väl råkat klicka fel. Jaha, fick kontakta kommunen och förklara, då hade de på eget bevåg använt en del av pengarna till att betala min VA-räkning. Jaha, okej? Fattade inte ens hur de kunde fatta att jag var jag så att säga, för fakturan är ju utställd på min dotter och jag har Sveriges vanligaste namn, men det finns kanske någon mystisk koppling i internetbanksvärlden som jag inte fattar. Jaja, jag skulle få tillbaka resten av slantarna i alla fall, får väl nöja mig med det, haha. 

Jag som aldrig känt en man

Det här är ytterligare en bok jag gav upp: Jag som aldrig känt en man av Jaqueline Harpman. Detta är handlingen: 

“Under mycket lång tid var den ena dagen på pricken lik den andra, men så började jag tänka och allt förändrades.” 
Djupt nere under marken sitter trettionio kvinnor fängslade i en bur. Kvinnorna övervakas av beväpnade vakter och har ingen aning om hur de hamnat där. De har inget grepp om tiden och endast vaga minnesbilder av hur livet såg ut innan.

I ett hörn sitter den fyrtionde fången, en ung flicka, och prövar sina tankar. Hon är utstött från de andras gemenskap. Men när slumpen ger kvinnorna en chans att fly ska hon visa sig vara nyckeln till gruppens överlevnad.

Jag läste en recension där det stod "I en sämre författares händer hade detta blivit outhärdligt". Jag tyckte  helt ärligt att det var outhärdligt även i denna författares händer. Varför var fyrtio kvinnor fängslade i en bur? Vad var syftet? Vem avlönade alla vakter som fanns tillängliga runt buren 24/7 och varför? Det är kanske frågor man hade fått svar på om man orkat plöja sig igenom denna synnerligen TORRA berättelse, men det orkade inte jag.  

261015

Jahapp, då var det torsdag och ingen ska ju påstå att det här livet går långsamt. Igår var det jobb, åka och handla, åka hem, ut med hundar, träna core, äta kvällsmat och så iväg och flytta möbler från mitt gamla kontor till stallet. Vi, det var jag, S och A, hade två släp, ett vanligt och en hästtransport, och det var två stora skrivbord, fyra skrivbordsstolar plus ett STORT antal hyllor. Ett tag såg det ut som att vi inte skulle klara det med en vända, men min man, som också var med, är, på gott och på ont, helt fenomenal på att stuva in maximalt antal grejer på minimal yta så det gick till slut så vi slapp köra två vändor. Min man hade verkligen kunnat göra karriär som flyttgubbe, eller vad det nu kan tänkas ha för professionell titel. Man hör ju heller aldrig talas om flyttgummor, men det kanske som med sjuksköterska, att man heter det oavsett kön? Hur som helst. Vi kom till stallet, lastade av allt, kånkade och bar och slet för att få av och in alla möbler som nu står i en salig röra utanför kontoret, som måste tömmas på befintliga möbler innan de nya ska in. Och sen ska dessa möbler till tippen, har väldigt svårt att tro att det skulle finnas något andrahandsvärde i trasiga IKEA-möbler från artonhundrafrösihjäl. Men det blir någon annans arbete att utföra, nu har vi gjort vårt känner jag. Vi var hemma igen 19.30 och sen var det i princip in i duschen och så raka vägen i säng. Är inne i en period när kvaliteten på nattsömnen är SKIT. Går och lägger mig i tid, somnar som jag ska, men varje natt omkring 01.37 så är det som att hjärnan bara BING! drar igång på högvarv av ingen anledning alls, och sen känns det som att jag knappt hinner somna om innan det är dags att gå upp och tröska sig genom dagen. I natt var det i alla fall okej, jag somnade om rätt snabbt och slapp ligga och vrida mig i timmar. Men det gapar ett stort minus på sömnkontot. 

Idag blir det jobb, sen i princip bara hem och vända för att sedan åka tillbaks till stan igen för två möten, styrelsemöte och ett möte angående en visselblåsanmälan från, gissa vem, C såklart. Mer om det i den låsta bloggen vad det lider. Egentligen hade det varit smartast att stanna i stan, men min man ska hjälpa svärmor på förmiddagen och sen ska de träffa nån utredare på kommunen angående vad för stöd som hon kan tänkas behöva med anledning av sin Alzheimerdiagnos på eftermiddagen, så jag måste hem och ut med hundarna och se till hönsen. Funderar på att inte släppa ut dom i trädgården alls, för risken finns att de sedan inte vill gå in innan jag måste åka. De går ju absolut in själva när de tycker det börjar bli kväll, men det är långt ifrån säkert att vi har samma uppfattning om att den just idag ska inledas vid 16-tiden. Men det är också något av dagens höjdpunkt att få komma hem och släppa ut dom i trädgården. De är så ivriga och står liksom uppradade på startlinjen inne i hönsgården och så bara rusar de ut och börjar utforska världen. Sen sprider de rätt kvickt ut sig och försvinner in under buskar och i snår, men den lilla stunden när hela gräsmattan framför hönsgården myllrar av glada hönor och kycklingar som sprätter och pickar och har sig, det är livskvalitet på hög nivå för mig. 

Imorgon är det fredag, då har jag i alla fall inget inbokat utan kan bara åka hem i godan ro. Sen lär väl helgen gå åt till söndagens Pay & Jump, förberedelser på lördagen och så själva arrangemanget på söndagen. Än så länge är det inte jättemånga anmälda, så om det inte rasslar till rejält de kommande dagarna så kommer det väl i alla fall inte att ta exakt hela söndagen.  Sen är det ny vecka med ridning måndag och tisdag kväll samt medlemsmöte på onsdagen med en presentation som måste göras till dess, oh the joy of föreningslivet. Ibland undrar jag vad människor som inte är engagerade i en förening egentligen GÖR på sin lediga tid? 

Rummen

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Rummen av Ella Littorin. Detta är handlingen:

På en egendom i Sörmland rör sig den gåtfulla och egensinniga Sigrid mellan huvudbyggnaden och stallet. Ibland besöker hon samhället och sin bror som bor på ett gruppboende, men för det mesta undviker hon andra människor och hanterar tillvaron genom att fly in i sin fantasi. Där har hon länge känt sig tryggare än i verkligheten.
När en ny hyresgäst kommer in i hennes liv förändras allt. Hans närvaro driver henne ännu djupare in i fantasi och illusioner, men drar henne också tillbaka till en verklighet och ett förflutet hon gjort allt för att undkomma.

Jag trodde jag skulle gilla den här boken, men efter knappt 100 sidor så konstaterade jag att jag inte gjorde det. Kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde det, jag lyckades bara aldrig uppbåda något intresse för Sigrid och hennes liv. Den här boken var helt enkelt inte för mig. 

261014

Igår började jag tömma de skåp som ska flyttas från mitt förra kontor till stallet. Ett av skåpen var mitt, det visste jag att det var knökfullt men övriga visade sig också ha lämnats exakt som om någon skulle komma tillbaka och börja jobba vilken sekund som helst. Eller jobba och jobba, ni kan inte ana vad mycket SKIT som ryms i diverse IKEA-kontorsmöbler och man kan verkligen kan fundera på om någon har varit anställd enbart för att spara på exakt varenda USB-kabel och tangentbord och diverse sladdar som någonsin använts. Det tar liksom aldrig slut. 

Längst bak och längst ner i mitt skåp hittade jag alla mina sparade skrivbordsalmanackor från 2001 och framåt. Det var något av a walk down memory lane när jag som hastigast bläddrade igenom några innan jag förpassade dom till pappersinsamlingen. Bland annat kunde jag se hur djävla många möten jag var tvungen att hålla i för några år sedan, det fanns knappt en lucka någonstans och allt, allt, allt var jag tvungen att dra i för att något skulle hända. Jag kunde också utan saknad minnas hur djävla mycket övertid jag tvingades knota ihop under rätt så många år då jag förväntades jonglera med vad som till slut motsvarande ungefär tre heltidstjänster, och sömlöst glida ut och in ur olika roller utan att tappa en enda av vad som kändes som miljontals bollar som ständigt susade omkring mig. Inget jag saknar, Gud vad jag har det bra nuförtiden. Knappt några möten och knappt någon övertid. En chef som alltid backar min rygg när det behövs. 

Härförleden pratade jag och en kompis om saker man inte förlåter folk för och jag tog då upp en grej som hände för en massa år sen när jag hade min förra chef, han som nu är vår VD. Vi satt och planerade en kick off för produktionspersonalen, alla män, och det var jag, två andra tjänstemän, också män, och vår gemensamma dåvarande chef, också han man dårå, där vi skulle ha någon form av gemensam personalaktivitet, och en av karlarna föreslog att vi skulle bada badtunna tillsammans. Jag protesterade och påpekade att det rimligtvis borde finnas någon form av aktivitet som inte inbegrep att vi skulle vara mer eller mindre nakna, men blev avfärdad som löjlig av badtunneförespråkaren när jag sa att jag inte hade lust att sitta i bikini bredvid Sven, 130 kilo äcklig gubbe (det sista sa jag såklart inte) och sen rann allting ut i något slags höhöhö-gubbskrock.
När jag cyklade hem den dagen (det här var alltså innan jag flyttade till Nästan-Österlen) så ringde min dåvarande chef på mitt privata nummer. Tänkte att det måste ju vara något extremt viktigt, men då ville han bara säga att han höll med mig och självklart skulle vi ha en aktivitet som alla kunde vara med på, och han skulle snacka med de andra om det. Nästa gång vi skulle ha möte om den här kickoffen så togs den här djävla badtunnan upp igen, och jag sa igen att jag inte tyckte det var en rimlig idé av samma skäl som tidigare. Och då satt chefen och bara teg och tittade ut genom fönstret och låtsades som ingenting medan jag fick argumentera på, och badtunneförespråkaren menade på att han nu hade ändrat det så att det skulle vara en "frivillig aktivitet för dom som ville", underförstått att det ändå skulle finnas en gemensam aktivitet som alla skulle vara med på. Fast sen fanns det inte det, och plötsligt var det bara en massa dötid och man, JAG, undrade vart alla tagit vägen och då visade det sig att de allihop satt i den där djävla badtunnan och drack öl och ägnade sig åt male bonding. Jättebra teambuilding, verkligen. Och den dåvarande chefen bara lät det hända för han ville väl inte stöta sig med gubbarna. GAH! Känner hur blodtrycket stiger bara jag tänker på det. Vilket jag i och för sig inte behöver göra eftersom jag nu inte har honom som chef längre och min nuvarande chef aldrig skulle bete sig så rövigt. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga och gjorde rehab. Sedan hade jag en stunds avkoppling innan jag åkte till stallet. Ägnade den åt att umgås med AI-läget på Google i hönsgården. AI-googlade Könsbestämning av kycklingar och sen tog jag bilder och ställde frågor i stil med Vilken ras? Tupp eller höna? och jag vet ju såklart att man inte kan lita 100 % eller ens 50 % på de svaren, men det är ändå löjligt kul när AI liksom intresserar sig och ställer följdfrågor i stil med om kycklingarna fortfarande går med sin mamma och hur de andra hönsen i flocken beter sig mot kycklingarna.  Enligt AI så är två av Anconakycklingarna tuppar, och det misstänker jag också, hoppas att den tredje är höna och inte bara sent utvecklad. Fram tills för bara några dagar sedan var de alla tre identiska, men sen nästan över en natt fick två större kam och antydan till slör. Vidare menar AI att båda Sussexkycklingarna samt Vorwerken är hönor (hoppas såklart också på det) och har också identifierat två kycklingar som Barnevelder guld, och påstår att det också är hönor. Sen är det lite oklart med raserna, en kanske är en Barnevelder silver, en annan kanske är en maran och kanske är båda hönor. Eventuellt. Eller så är det önsketänkande av både mig och AI. Utöver dessa så är det faverolle-tuppen (solklar) och en som kanske är Silverudds blå och som ganska sannolikt också är en tupp. Jaja, nog om det (inser att det kanske bara är AI och jag som har intresse av detta). 

Idag ska vi harva vidare med tömning av lokaler på jobbet. Sen hem och så iväg igen för att flytta de där möblerna till stallet. Vilket förhoppningsvis inte tar hela kvällen, men det vet man ju aldrig. Det finns tid och så finns det stalltid. 

Till stallet istället, v 42 2026, pt 2

Det är mycket förnedring i den här sporten, sa en ridkompis igår när vi skrittade av och pratade om hur det hade gått. Var ju så EXTREMT nöjd efter att ha ridit Gubbhästen i måndags, och igår skulle jag rida Spanjorskan och det gick inte alls särskilt bra, så det är verkligen upp som en sol och ner som en pannkaka. Och sen när L sa till mig hur jag skulle göra så var det ju verkligen inga rocket science-knep som förmedlades utan allt jag gjorde fel hade med grundridningen att göra. Eller fel och fel, men vi hittade liksom ingen bra kommunikation, jag och Spanjorskan. Sen red vi också en as-svår övning som jag först trodde bara var att vi skulle rida skänkelvikning från spåret in på kvartslinjen och tillbaka igen, men nehej, då var det in på kvartslinjen i skänkelvikning, galoppfattning och galoppera på rakt spår på kvartslinjen, övergång till trav, ny skänkelvikning, ny galoppfattning och sådär höll det på. Kändes väldigt rörigt när alla var på olika platser och i olika gångarter, ibland red man skänkelvikning i trav ut på spåret och då kom det någon i galopp där redan, ibland när man skulle fatta galopp på kvartslinjen så var det någon som precis hade skänkelvikt sig in framför en, osv. Man kände sig på gränsen till efterbliven som inte ens fattade basic grejer som i vilken gångart och på vilket ställe man skulle vara. Plus att Spanjorskan gärna vill gå och trycka mot sargen och när hon inte har sargen så blir det vingligt, man kan ju tycka att det skulle vara görbart att bara rida rakt fram men det är det ju verkligen inte. Plus att jag tydligen ger Spanjorskan helt omotiverat mycket eftergift som inte alls hjälper henne eftersom hon behöver ramas in för att inte släppa stödet och gå bakom hand. PUH. Det var mycket att tänka på där. Men jag och Spanjorskan håller ju fortfarande på att lära känna varandra, så jag hoppas att det leder till någon form av utveckling i alla fall. 

Dö för dig

Har läst Dö för dig av Lina Arvidsson, detta är handlingen:

Maja och Helena har varit bästa vänner sedan barndomen, men har inte haft kontakt på över ett år. Det är i slutet av juni och sommarvärmen i Stockholm är dammig och kvav. Maja sitter i sin andrahandslägenhet på Skånegatan och väntar på att något ska hända. När Helena plötsligt hör av sig och ber Maja åka i hennes ställe till en stuga på ön Sinnö i Stockholms skärgård, tackar Maja ja. Till en början njuter hon av lugnet på ön, men snart börjar märkliga saker att hända. De följs av en växande oro hos Maja, samtidigt som Majas familj börjar ringa och ställa frågor om hennes psykiska mående. Maja försöker rationalisera bort händelserna, men rädslan växer sig starkare. Isolerad på ön tvingas Maja fråga sig själv: håller hon på att tappa greppet, eller är det någon som vill henne illa ...?

Jag har tidigare läst Ett hem att dö för, Blåmärken, Rötter av blod och Mitt namn, ditt blod av samma författare och tyckt att Blåmärken var riktigt bra, de andra okej. Den här var väl också okej, tyckte först premisserna kändes lite väl ansträngt konstruerade, men det visade sig ha en naturlig förklaring. Hade gärna sett att perspektiven växlade lite mer, men man kan väl inte få allt. Den här boken får tre små skärgårdsöar av fem möjliga. 

261013

Igår när jag kom till jobbet väntade ett mail från Projektledaren med kallelse till det årliga mötet med våra ägare. Som infaller under mitt höstlov, men det är ju bara att bita i det sura och se det som en möjlighet, många äro utvalda, få äro kallade, ET CETERA. Nu är bara frågan vad jag ska ha på mig? Projektledaren har förvarnat att det är "very, very posh" och jag äger inte ett enda plagg som skulle kvala in som posh. Får ta en runda på Sellpy och se vad jag kan hitta där, haha. 

Under dagen påbörjade vi det tröstlösa projektet "tömma labbet". Verksamheten har funnits i de här lokalerna sedan 60-talet och jag tror aldrig någonting har slängts. Åtminstone känns det inte så, överallt finns det skåp och lådor och hurtsar och små skrubbar där man under årens lopp har knött in grejer som inte används istället för att ta beslut om att avyttra. FÖR DET KAN VARA BRA ATT HA. Labbutrustning är generellt dyr så till viss del kan jag förstå det, men ändå. Nu är vi i ett stadium där vi har dragit fram en massa grejer på bänkar och golv så det ser ut som kriget och lockar inte till att fortsätta. Men det får vi väl göra någon dag. Dock inte idag, för idag måste jag tömma alla kvarvarande kontorsskåp för imorgon kväll ska vi köra dom till stallet. Där ska de få ersätta ridklubbens kontorsmöbler från 80-talet som är lagade med skruv och silvertejp och där det i det närmaste är förenat med självmordsrisk att luta sig mot en bordskant eller sätta sig lite oförsiktigt på någon stol. 

Knotade mig genom arbetsdagen, sedan hem, hundpromenad, skivstångspass och så lite slappande i soffan innan det var dags att fösa in hönsen och ge sig av till stallet. En av mammahönorna har gett upp sitt föräldraskap nu och börjat sova med de andra hönsen samt värpa, medan den andra fortfarande knölar in sig i den numera ganska trånga kattburen tillsammans med de numera ganska stora kycklingarna, de är ju drygt 2 månader nu och jag tycker inte jag gör annat än glor på dom för att försöka utröna vilka som är tuppar och vilka som är hönor. Har ju en som jag vet samt en jag är hyfsat säker på är en tupp, men övriga är fortfarande spekulationer och önsketänkanden. Jag tror att de två Sussexkycklingarna är hönor, likaså den jag tror är en Vorwerk, åtminstone har de tre väldigt liten och blek kam, men övriga är fortfarande oerhört hemliga rörande sin könsidentitet. Det kommer såklart att ge sig under de närmaste månaderna, men jag vill ju veta NU. Fast vad hjälper det?

Idag är det jobb, sedan hem, yinyoga, rehab och så ridning ikväll. Imorgon kväll ska vi som sagt flytta möbler, på torsdag är det styrelsemöte. MEN SEN ÄR DET KANSKE LITE LUGNT? Fast på söndag ska vi ha Pay & Jump så lördagen lär väl gå åt till förberedelser för det. Gäsp. Jaja, det ordnar sig. 

Till stallet istället, v 42 2026, pt 1

 Igår kollade jag i elevportalen och såg till min förvåning att jag skulle ha Lillhästen. Eller Gubbhästen som jag numera har döpt om honom till för om han vore människa skulle han röka pipa och vara rätt kärv i sättet. Han är alltså en D-ponny, men rör sig och ser ut som en liten stor häst. Har haft honom en (1) gång för kanske 5 år sen, tyckte absolut om honom då men det är det många som gör och jag har ju haft mitt Köttbulleprojekt. Men så tyckte ju L att jag kunde prova honom eftersom Gossen varit så seg på någon barnlektion, "och det är kanske inte så kul för dig". Sen har det varit teori och förra veckan var L sjuk, men nu så. Fast jag har ju haft Spanjorskan på måndagarna och Gossen på tisdagarna, men det är en i tisdagsgruppen som brukar rida Gubbhästen så kanske blir det att jag rider Spanjorskan ikväll? DET BLIR BRA OAVSETT. Gillar ju både henne och Gossen. 

Men Gubbhästen! Han är rätt sur i boxen, det vet jag om för han står i samma stall som de andra större ponnyerna och ibland får jag hjälpa till att göra i ordning honom för han lägger öronen bakåt och trampar runt och det är ju inte precis vad man vill mötas av som ängslig nybörjare. Glömmer aldrig min första lektion på ridskola där jag som 10-åring tilldelades (i mina ögon) jättehästen ORION, och när ridläraren frågade "vem kan leda Orion" så fick hon ett unisont INTE JAG! till svar från de (i mina ögon) jättetuffa stalltjejerna. Ridläraren frågade lite uppgivet om jag kunde rida själv och jag vågade inte säga annat än ja. Inte gick det särskilt bra (hade det varit en hästflickbok så hade det visat sig att jag varit ett stjärnämne av Guds nåde, men det här imponerade inte på någon). HUR SOM HELST. Gubbhästen var lika sur i boxen som han brukar vara, men det är ju bara att ignorera hans surhet och vara vänlig men bestämd. Men på ridbanan blev det banne mig kärlek från första tygeltaget. Visst, han är lite stel för han blir väl inte genomriden jätteofta, men vilken trevlig ponny! Vi red en övning med bogen in på långsidorna, och efter lite diskussioner om vad jag menade så blev han taktfast och fin och rörde sig till och med med lite schwung i steget. Galoppen var to die for, lugna fina fattningar och sedan var det i princip bara att sitta och njuta. L var också nöjd med oss, så jag får nog fortsätta ha honom? Hoppas det, för det börjar verka kärlek banne mig. 

Vi harvar på

 Vi harvar på!