Cupid, don't draw back your bow

Igår åkte jag till banken för tredje gången den här veckan, går numera i princip som barn i huset och är känd som "hon med hästen". Den här gången hade jag a. undertecknat kontrakt, b. rätt IBAN-nummer så att c. BETALNINGEN KUNDE GENOMFÖRAS!!! Blev helt till mig i trasorna, åkte därifrån med jubel i sinn och köpte fikabröd och sedan till stallet för att bjuda personalen samt visa kvittona för K så att hon kunde skicka bildbevis till förmedlaren så att han skulle börja rodda med transport. Åkte sedan hem, gick ut med hundarna, då ringde banken och sa att säljarens bank inte tog emot inbetalningar i SEK utan det måste vara i euro så då hade betalningen avvisats och skickats tillbaka. JAMENVADIHELVETE? Så tillbaka på ruta ett igen då alltså. Trodde ju ändå att det skulle vara tredje gången gillt, men icke. 

Höll sedan på hela kvällen och grejade med A2:s avskedspresent som hon ska få imorgon. Det blev inte riktigt som jag ville, men good enough och det är väl tanken som räknas. Blev ingen filmkväll pga det, men vi får väl ta igen det i helgen. Idag är det en annan filmkväll, detvillsäga CLUB ROMIF-kväll. Hoppas jag får ordnat upp mina tvivelaktiga bankaffärer idag också. Stön. 

Ska strax iväg och hänga på låset till ICA Maxi när de öppnar. Vi turas ju om att handla till vår gemensamma fredagsfrukost på jobbet, men imorgon ska det bjudas på lunch och då var det någon (a k a PC:s gullegris, say no more) som tyckte att det var onödigt att ha både fredagsfrukost och fredagslunch så därför blev det bestämt att det skulle vara torsdagsfrukost istället. PC:s gullegris är av typen som äter supermycket av strategiska skäl bara för att det är gratis, så då hade han väl räknat ut att det inte skulle bli  riktigt maximal utdelning. Hur som helst så är det ju sista arbetsdagen för en del, så därför tänkte jag anstränga mig lite extra med denna torsdagsfrukost och därför åka till ICA Maxi och köpa deras levain-frallor som alla gillar. Vissa köper alltid färska frallor på väg till jobbet när det är deras vecka, men när jag är på väg till jobbet är det ju ingenting som är öppet så jag brukar köpa vanligt bröd istället. Men ingen regel utan undantag dårå. 

We're gonna rock you 'til your metal hunger's fed

Igår försvann delar av mitt labb. Det kändes konstigt att se den utrustning som liksom varit en förutsättning för ens dagliga arbete köras ut genom dörrarna och lastas för vidare transport till andra bolag i koncernen. Ännu konstigare att komma till jobbet idag och se gapande tomma hål där det tidigare stått instrument och maskiner som liksom varit en del av inredningen. Men ja, det är väl bara att vänja sig. 

Gjorde ett nytt försök på banken och åkte dit med ett undertecknat köpekontrakt. Fick (igen) svara på 1000 frågor om den här transaktionen, skulle den göras en gång eller flera, skulle jag hantera kontanter, varifrån fick jag min inkomst? etc. Sedan visade det sig att säljaren missat några siffror i IBAN-numret så det var inte giltigt och då spelade det ingen roll hur ärlig och rättskaffens man var i övrigt, det gick inte att genomföra någon betalning i alla fall. Det var ju såklart inte bankens fel, mest bara irriterande att åka därifrån med oförrättat ärende EN GÅNG TILL. Ringde K och bad henne kontakta säljaren EN GÅNG TILL för ett nytt kontrakt. To be continued. 

Åkte hem, gick en promenad med hundarna, tränade yinyoga och pilates. Slappade i soffan en stund innan det var dags att åka till stallet. När jag kom hem igen var huset nedsläckt och jag utgick från att min man gått och lagt sig, för det brukar han ha gjort på stalldagarna. Satte mig i hallen och pustade och stånkade  en del när jag skulle kränga av mig alla lager-på-lager av ridkläder. Då hördes en röst ur mörkret från vardagsrummet som började prata från ingenstans om att man kunde ta olja på ett plåster och sätta på. Höll på att DÖ AV SKRÄCK. Det visade sig att min man lagt sig på soffan för att sova eftersom han hade målat någonting tidigare på kvällen och när han skulle gå och lägga sig så fick han för sig att han luktade lacknafta och eftersom jag är lite känslig för (till exempel) den lukten så ville han inte att jag skulle behöva ligga och andas in det. Omtänksamt av honom (även om han höll på att skrämma skiten ur mig). Oljan på plåstret-grejen var för att han trodde att jag stönade av SMÄRTA pga en hälspricka som jag beklagat mig ljudligt över för några dagar sedan. Tror inte han kan föreställa sig hur mycket vinterridbyxor av kompressionsmodell kan tighta till sig när de ska dras över hälarna tillsammans med  långa strumpor. 

Idag är det onsdag och jag ska ingenstans efter jobbet, skönt. Igår regnade det så det är inte så mycket snö kvar nu, också skönt. Idag kanske man kommer ut i skogen till och med, eller åtminstone slipper att gå ut med hundarna med livet som insats. Ska fixa ihop en avskedspresent till A2, min man har byggt som ett litet tittskåp och i det ska jag placera vissa grejer som jag lärt mig är viktiga för A2 samt en liten skylt med texten In case of emergency - break the glass. Tror hon kommer att tycka det är lite roligt. Det måste bli klart ikväll för imorgon är det bio med CLUB ROMIF och sen slutar hon på fredag. 

Till stallet istället, v 48 2025, pt 2

Igår var det  teori, men uppsuttet och med sitsträning och "coachning". Vilket går till som så att man blir indelade i grupper om två och så ska den ena rida och den andra komma med feedback och så byts man om efter halva tiden. Det brukar ändå sluta med att instruktör K får ge feedbacken, för man är ju inte ridlärare, det är man ju inte. 

Blev ihopparad med Häxan, vi hade Älskling. Att ge Häxan feedback är ganska poänglöst för hon hör knappt vad man säger. Hon är ju ändå 75+ så det kan man väl ha överseende med, värre är det väl när vi rider och hon inte uppfattar vad man ska göra, men det är vad det är. Jag behandlar ju henne  artigt och trevligt och som om vi inte alls har en historia från back in the days, och hon gör antingen likadant eller så har hon glömt att vi har en historia från back in the days. Så det var ju ingen plåga på det sättet, men ändå lite meningslöst för jag vet inte riktigt vad jag ska säga till henne. Vi var inte jämna par och när det var dags att byta så blev det en liten diskussion kring ifall den som var udda skulle få rida en gång till (K frågade om vi andra tyckte det var orättvist, men det var det ingen som tyckte) eller stå på marken och ge feedback (fattade aldrig riktigt upplägget där), men ett tu tre kläckte Häxan ur sig att det skulle vara roligt att få prova den hästen och så plötsligt så satt hon på den och jag fick bli coachad av någon annan. Det gjorde nu inget. Älskling var lite tjurig och ville inte ställa igenom riktigt till vänster och när det blir jobbigt för henne i skritten så försvarar hon sig med att takta. Fick lite bra tips av instruktör K för hon som skulle coacha mig sa (ungefär som jag själv skulle ha sagt) att jag ser ju vad problemet är men jag vet inte hur man ska komma åt det. Men det är så svårt med Älskling för hon går så lätt bakom hand och då känns det ju som att allt bara försvinner och man inte har något att jobba med. Men det gick ganska bra mot slutet i alla fall. 

Namnen

Har läst Namnen av Florence Knapp och det kan du också göra. Detta är handlingen:

Kan ditt namn bestämma ditt öde? Vem skulle du vara om du fått ett annat namn?
Året är 1987 och Coras man Gordon vill att de ska döpa sin nyfödde son efter honom, helt enligt familjetraditionen som han gärna vill upprätthålla. Men Cora är mer tveksam. Vad skulle det göra hennes son till för människa om han får sin pappas namn? Skulle han bli en annan person om han fick ett annat namn?
Morgonen efter en storm går Cora för att registrera sonens namn och när Cora ställs inför beslutet tvekar hon. Att gå emot Gordons önskan kommer att få konsekvenser, men är det rätt att hennes son ska ärva ett namn med allt vad det innebär? Det val hon gör i det här ögonblicket kommer att forma deras liv.
Sju år senare heter hennes son Bear, ett namn som hans storasyster valt och som kommer att visa sig vara lika katastrofalt som stormen det uppstod ur. Eller så heter han Julian, namnet som hans mor bestämde sig för, i tron att det skulle göra det möjligt för honom att bli sin egen. Eller så heter han trots allt Gordon, döpt och uppväxt som en avbild av sin far. Tre namn och tre helt olika versioner av ett liv.

Det här var en bok i samma stil som filmen Sliding doors, detvillsäga man fick följa tre parallella människoöden som de skulle ha blivit om man gjort si istället för så. Jag tyckte om boken, den var välskriven, fina miljöskildringar, lite sorglig ibland. Sträckläste från första sidan till sista, mest pga att jag måste lämna tillbaks den på bibblan för jag hade önskat att jag hade kunnat lägga den ifrån mig ibland och reflektera lite mer över innehållet, men det var verkligen fint. Den här boken får fem namn av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er (där jag har lämnat tillbaks den). 

Mitt liv som ekobrottsling?

Lång historia kort: Min ridklubb behöver lite akut köpa åtminstone en, helst flera nya hästar och ekonomin är väl som för alla föreningar inte på topp. Våra intäkter har ändå ökat mycket sedan föregående år, men likviditeten är fortfarande sisådär och om vi köper en häst nu så har vi ingen buffert om något oförutsett skulle inträffa. Och att äga djur är att leva med oförutsägbarheten, det är ju sen gammalt. Det hade funkat att köpa på avbetalning för det är som sagt ut med klumpsummorna som är problemet, men ingen är ju såklart intresserad av att sälja en häst på dessa villkor och det fattar man ju. 

För ett tag sedan kom jag på att jamen jag skulle ju kunna köpa en häst och sedan sälja den till klubben på avbetalning. Givet att man skriver ett kontrakt där det framgår att hästen är min tills den är betald och givetvis att klubben står för alla omkostnader, försäkringar et cetera, så att man inte står där sedan med skägget i brevlådan ifall, Gud förbjude, något skulle hända eller klubben skulle gå i konkurs eller så. Då har man ju åtminstone hästens värde att falla tillbaka på, och ja, det finns såklart risker med detta, men jag ser dom ändå som rätt låga. 

Nu har det dykt upp en trevlig häst, problemet är att den står i Litauen. Back in the days hade vi kontakt med en hästhandlare som åkte runt i Baltikum och köpte upp hästar som han sedan sålde eller hyrde ut. Det var TREVLIGA hästar. Inte flashiga gångartshästar eller med kapacitet att tävla på hög nivå, men rejäla viktbärande modeller som var vettiga i huvudet och inte flög i luften så fort ett löv fladdrade till. Perfekta ridskolehästar med andra ord, så mitt förtroende för hästmaterialet på andra sidan Östersjön är högt om inget ändrats drastiskt de senaste åren. Nu är det ju tyvärr apdyrt med transporter så det är väl inte lika lukrativt att åka över och köpa hästar längre, men det finns uppenbarligen dom som gör det och en sån har vi varit i kontakt med nu. Hästen är tingad, veterinärbesiktning gjord UA, köpekontrakt finns, vi har skrivit ett för mig förmånligt avbetalningskontrakt och det är egentligen bara betalningen som återstår. Då ska pengarna föras över till UTLANDET och det var inget man bara kunde sitta hemma och fippla med i bank-appen. Hade uppgifter om IBAN och BIC och sånt där, men nehe, man var tvungen att ringa kundtjänst för att "aktivera utlandsbetalningar". Kundtjänst svarade helt oväntat i telefon klockan 18.30 en fredagskväll, men kunde dessvärre inte göra något eftersom de som jobbade med att aktivera utlandsbetalningar slutade klockan 17.00 så det var bara att vänta till måndag.

Ringde igår, men då var problemet enligt kundtjänst-som-sysslar-med-utlandsbetalningar att jag skulle föra över ett belopp i SEK (som jag fått av den svenska förmedlaren) men då gick det bara att aktivera per telefon om det var ett belopp i euro, annars fick man åka till ett bankkontor. Åkte till bankkontoret, förklarade mitt lilla ärende ("jag (eller "jag") ska köpa en häst från Litauen") och blev utsatt för ett regelrätt förhör. Fanns det en annons på hästen, kunde jag visa upp den annonsen, har du legitimation, känner du den här hästhandlaren, etc etc. Det kändes nästan som att de trodde att jag skulle köpa ett parti rent heroin. Sedan stupade det lik förbannat på att kontraktet, som jag tagit med mig för att kunna visa upp alla IBAN och BIC och allt vad det heter, inte var undertecknat. Då blev det kalla handen direkt. Hur folk bär sig åt för att ägna sig åt penningtvätt eller andra ekobrott övergår mitt förstånd. Ska dit idag med ett undertecknat kontrakt och se om det möjligtvis går bättre. HER-RE-GUD alltså. 

I övrigt hände detta: att det nu börjar komma folk och riva ner fabriken. Ja, inte väggar och tak förstås, men maskiner och utrustning. Det är en väldigt märklig känsla. Den här veckan är det sista veckan som A2 och A3 jobbar, de slutar på fredag tillsammans med de flesta i produktionen. Två blir kvar fram till den slutgiltiga nedstängningen som blir nästa sommar. Så stämningen på jobbet är väl sådär. En som började samtidigt som jag, i april 2001, och som slutar nu på fredag har i alla fall fått en guldklocka trots att han "bara" kom upp i 24 år och 7 månader. Det var väl ändå lite schysst. Hade en kollega som när hon började fick förskottssemester, som ju blir en skuld som skrivs av efter 5 år och hon slutade (inte nu det här var för några år sedan) efter 4 år, 11 månader och någon vecka. Fick betala tillbaks RUBBET. Man skulle ju kunna tänka sig att de skulle skriva av en femtedel per år eller nåt, men så går det tydligen inte alls till. 

Till stallet istället, v 48 2025, pt 1

Igår hade jag Älskling, det gick bra men tyvärr stod det WE på schemat, och är det något jag hatar är det WE. Jag kan absolut förstå de som tycker WE är kul, jag har stor respekt för de som tävlar i WE på hög nivå för det är sannerligen inte något vem som helst klarar av, men när det är en sån där "nu ska vi testa WE"-lektion så tycker jag inte man gör något mer än rider runt runt och flyttar någon mugg från ett hinderstöd till ett annat. Och det är SÅ. DJÄVLA. TRÅKIGT. Men men. Nu är det i alla fall gjort för den här terminen.   

De närmaste

Har läst De närmaste av Henrik Bromander, detta är handlingen:

De är en helt vanlig, ovanlig småländsk familj. Pappa Lars gör karriär från mentalskötargolvet ända upp till vårdbranschens topp medan mamma Inger sjunker allt djupare ner i sjuktillvarons mörker. Efter tjänstgöringen i Afghanistan landar sonen Rickard ett topphemligt jobb i säkerhetsbranschen medan dottern Rebecka sadlar om från hårdför vänsteraktivist till hajpad restaurangkock.
År läggs till år medan tystnaden breder ut sig. Tråd för tråd vävs väven av hemligheter och lögner. Så händer saker som kommer ställa allt på ända och hota att spränga hela jävla skiten inifrån.

Jag lånade den här boken främst för att den skulle utspela sig i mina gamla bibelbältehoods. Tycker det är kul att känna igen sig (även om det var sjukt längesen jag bodde där) och myser lite inombords när huvudpersonerna åker samma buss som jag en gång åkte, fikar på samma fik där jag en gång fikade, hänger på samma kulturhus där jag en gång hängde, ET CETERA. Är ju inte jätteofta det händer eftersom de flesta böcker INTE utspelar sig där jag bor eller har bott. Sen är det självklart mycket som har ändrats (har till exempel ALDRIG hört någon vare sig förr eller senare referera till Jönköping som "Jönnet", men det är väl jag som inte  hängt i dom kretsarna eller ens med i svängarna, antar jag). 

Gillade själva berättelsen, det var vardagsliv och -dramatik utan några större ytterligheter bortsett från en del då, men det var inte ytterligheterna som lyfte berättelsen, snarare tvärtom. Gillar ju det småputtrigt vardagliga och när människor är ärliga med sina känslor. Det är lite befriande att läsa om folk som retar sig på svärföräldrar eller tycker sina barn är jobbiga ibland, som en motvikt till allt som är så djävla tillrättalagt och perfekt.
Störde mig lite på att det växlade mellan första, andra och tredje person singular beroende på vem det handlade om och möjligen något på det orimliga i att Rebecka fick såna djävla matlagningsskills från vadå? typ ingenstans?, och pappa Lars' plötsligt förändrade sexuella preferenser, men i övrigt tyckte jag om den här boken. Den får fyra tändstickor av fem möjliga, marsch iväg till bibblan. 

But the sun is still in the sky and shinin' above you

I fredags var sista produktionsdagen EVER för vår största produktionslinje och idag kommer det folk och ska börja riva. Den lilla linjen blir ju kvar fram till nästa sommar, men efter semestrarna ska den också monteras ner och försvinna någon annanstans i koncernen. Så sjukt skum känsla att nu har jag gjort det här för sista gången. I alla fall i de här lokalerna. 

Slutade tidigt och var på massage. Det nya stället är bra, hon frågade om jag ville ha "hard or normal". Svarade "hard" fast det är ju en definitionsfråga, man vill ju inte vara en sån som säger att man gillar det och sedan ligger och jämrar sig och ber om nåd.  Lite som att säga att man gillar stark mat och så får man någonting som påminner om brinnande svavelsyra som man inte klarar av att äta. Hennes "hard" var dock precis lagom för mig, sådär "gott-ont" som en flumpelle jag gick till för hundra år sedan uttryckte det. Traskade sedan till bilen, åkte till Willys, veckohandlade, sedan hem för en promenad med hundarna, lite yinyoga och sedan en lång skön eftermiddag/kväll i soffan framför kaminen. Min man hade ju åkt till Köpenhamn med en kompis så jag skulle ha härlig egentidshelg. 

Det har ju snöat. Såklart KAN man gå i skogen ändå, om man gillar att pulsa och kasa hit och dit och känna att man inte kommer någonstans. Det gillar inte jag, så lördagens promenad blev 6 kilometer norrut på plogad och grusad gång/cykelbana, sedan vända och gå 6 kilometer tillbaka. Kanske den tråkigaste varianten av promenad, men man får ju laga efter läge som det heter. Kom hem, tränade yinyoga, bar in ved, städade hönshuset och när jag stod i någon tydligen ofördelaktig böjning så pang så smällde det till i ryggen och gjorde ont. Det tycker jag är orättvist när man ändå försöker träna och ta hand om sig. Låg sedan på värmedyna på soffan och läste och kollade på handboll resten av dagen. Det hade jag i och för sig tänkt att göra ändå, så det var inte någonting som störde, förutom då att varje gång jag skulle sätta mig upp så högg det till i ländryggens högra sida. Omväxling förnöjer, tycker annars allt elände hamnar på vänster sida. 

Igår steg jag upp tidigt, upprepade lördagens promenad och yinyogaträning (dock ett annat pass), sedan var det soffa och bok, var tvungen att läsa ut en bok som skulle lämnas tillbaks som idag och som inte gick att låna om. Min man kom hem vid 14.30-tiden och då började vi diskutera inköp av mattor till vardagsrummet, ett förslag som jag lade fram för ett tag sedan. Vi är ju inte mycket för heminredning utan mer att man tager vad man haver och så blir det som det blir. 

När vi flyttade ihop så kom vi över ett par koskinn på loppis som fick tjäna som mattor i vardagsrummet. Men nu, 15+ år och ett antal krafsande hundar senare är de minst sagt blanknötta och inte speciellt snygga längre, plus att jag är dödstrött på att de inte ligger mot underlaget som en normal matta gör utan man riskerar hela tiden att snubbla på någon uppvikt flik. Min man är dock dödsförtjust i Rosa och Majros pga att "de är så lätta att dammsuga" men eftersom man lik förbannat får en känsla av att de är grusiga även om det är precis nystädat så var det väl inte direkt ett argument som var 100 % hållbart i längden. Så nu ska vi köpa mattor! Vi har dock inte samma smak, visade det sig. Jag kan tänka mig lite klatschiga färger, medan min man vill att det ska vara neutralt. Eftersom jag mer bryr mig om att det ska vara skönt att gå på golvet/mattan än att det ska vara i en viss färg så överlät jag efter ett tag åt min man att välja medan jag läste ut min bok och traskade till biblioteket för att lämna och hämta nya (tyvärr 4 stycken som alla var på 14-dagarslån så here we go again). När jag kom tillbaks hade han bestämt sig och de var helt okej men otroligt anonyma. Kan inte minnas hur de såg ut längre, men jaja. Det blir nog bra med den saken. 

Då är det nya vecka och nya tag. Ikväll är det ridning, imorgon är det teori men vi ska träffas i stallets kommunikationsgrupp innan så det blir ändå en sittning. Och på torsdag är det träff med CLUB ROMIF och på lördag teater. På fredag är det eventuellt lunchkonsert med min son i kyrkan, men det beror på om det ska fixas någon slags avskedslunch på jobbet. Annars mycket kultur denna vecka! 

I've escaped from reality, dancing in the snow

Igår var en dag som gick I ETT. Först var det jobb, sen åkte jag till bilfirman för att kvittera ut Korpen. Det tog ju lite tid med blanketter som skulle fyllas i, osv. Sen skulle jag tömma gamla bilen. Det var inte gjort i en handvändning kan jag säga. Hittade bland annat: tre (3) varningstrianglar, fem (5) Moraknivar, tre (3) luft på burk-burkar, två (2) flaskor myggspray, tre (3) första förbandskuddar, tre (3) flaskor handsprit och säkert tio (10) snöskrapor. Bland mycket annat. Säga vad man vill om oss men vi står inte handfallna om något skulle tänkas gå åt helvete (sen gick det ju åt helvete i alla fall och det enda man hade nytta av då var sin mobiltelefon och det inlagda numret till Vägassistans). Lassade urskiljningslöst ner allting i stora kassar och tänkte att det där får jag ta och sortera upp sen. Tänker också att det får räcka med en pinal av varje sort av det där som är bra att ha.

Åkte sedan till ett bageri och köpte en liten tårta eftersom det var min mans födelsedag. Sen hem i nya bilen och där hade det kommit säkert 15 centimeter tung blötsnö. Körde fast när jag skulle vända på gårdsplanen och då lade jag av misstag i sexans växel istället för backen, eftersom backen på Korpens växellåda ligger spegelvänt mot vad den gjorde på förra bilen. Stod och slirade på stället ett par sekunder innan jag fattade att det inte var backen jag hade i. Hehe. Gick ut med hundarna och sedan var det bara att dra fram snösläden och börja ploga undan all djävla snö som kommit. HELVETE vad det var tungt, och det kändes som att jag aldrig blev klar. Sen in och städa. Eftersom det var min mans födelsedag så tänkte jag överraska honom med att städa hans delar också så att han skulle slippa det. Plockade, dammade, dammsög och våttorkade på vad som måste vara rekordtid och blev klar precis i samma stund som min man kom innanför dörren. Vi åt kvällsmat och tårta, sen tränade jag min yinyoga och så satt vi i soffan och läste och lyssnade på musik och hade det allmänt g-ö-t-t. 

Idag är det fredag. Ska sluta lite tidigare idag eftersom jag ska på massage. Nämnde det i fikarummet igår och då hände det här löjliga: För ett par dagar sedan föreslog jag att vi kanske kunde fixa en gemensam lunch eller något som nästa fredag, eftersom det är flera som jobbar sin sista arbetsdag då. Ska man säga något sånt till PC så vet jag av erfarenhet att man måste inleda med Du har säkert redan tänkt på det här..., annars blir det inte bra. Så det gjorde jag. PC hummade och mumlade att jo, den tanken fanns. Jaja, vad bra sa jag och sen var det inte mer med det. Sen på lunchen så nämnde jag då att jag skulle gå tidigare som idag. Hur dags sticker du? undrade PC och jag sa att jag ska vara där vid 11.30 så jag går väl strax efter 11. Nähä, men då var det tydligen så att det skulle bjudas på pizza till lunch som idag, för nästa fredag är inte vår VD vara på plats för han är på tjänsteresa. Jaha, okej, men varför ska det vara så djävla H-E-M-L-I-G-T? Är det dödsstraff på att säga Jo, nu på fredag tänkte vi bjuda på pizza så att folk vet det och inte tar med sig matlådor som sedan får tas hem igen, alternativt kastas? Men nej, det ska tisslas och tasslas och bara vara för några få invigda. PC i ett nötskal så man borde ju inte blir förvånad, och det blir jag väl inte heller, mest trött på idioti. 

Jaja. Nu är det som sagt fredag, en helg med egentid väntar eftersom min man och hans kompis ska fira sina gemensamma födelsedagar i Köpenhamn sagda helg. Ser fram mot det, over & out. 

Cut a six-inch valley through the middle of my skull

Igår kväll började det snöa. Flingor betydligt större än dasslock vräkte ner, fast bara en kort stund, sedan blev det mer moderat flingstorlek. Men ändå. Det kom visserligen inga 15 centimeter som det varnats för "på sina ställen", så man får väl vara glad för det lilla. Men ändå. Vad är det för fel på barmark? Kom på att jag glömt lägga min lilla aluminiumfilt på bilrutan, så jag fick ut och sopa bilen ren ifall det skulle bli minusgrader under natten för det är ju ett överskattat nöje att skrapa bilen ren från fruset snöslask. Hoppas ingen på hyrbilsfirman läser detta, men jag fick använda den piassavakvast som jag vanligtvis använder till att sopa yttertrappan med, eftersom min vanliga snöborste ligger i gamla bilen och hyrbilens enda extrautrustning är en snöskrapa och en p-skiva. Sen var det lik förbannat plusgrader i morse så det var ju ogjort arbete, men det kan man ju inte veta. 

Häromdagen när jag tankade stod det i den otroligt meddelsamma hyrbilens display att "en tankning har identifierats" och så någon fråga om jag ville nollställa något räkneverk. Så jag hade nästan förväntat mig att den skulle berätta att det hade snöat och att jag skulle aktivera någon inbyggd extrafiness, men det gjorde den alltså inte. En eloge till snöröjningen dock, när jag körde hemifrån 04.30 så var det både plogat och saltat. 

Man blir ju ändå lite förundrad över folk. Häromdagen kom vi att prata om vinterdäck på jobbet, och då visade det sig att TG, som ändå är en person som ger sken av att vara lite intresserad av fordon, fortfarande körde runt med sommardäck. Jag väntar med att byta till efter jul, sa han på sitt otroligt sävliga sätt, som om allt som inträffade avseende vinterväglag lät vänta på sig till efter den 24 december. Men då kör du ju olagligt, påpekade A2 och TG bara ryckte på axlarna och tyckte att det var väl bara att hoppas på att man inte åkte fast. För min del hoppas jag att han gör det, eller kasar ner i något dike så att han lär sig den hårda vägen. Det kan ju knappast komma som en överraskning för någon att snö, minusgrader och därtillföljande halka inträffar varje vinter? 

Igår ringde bilförsäljaren och sa att Korpen, som först skulle servas och få vinterdäcken påsatta, var färdig att hämtas som idag istället för som på fredag som vi först kommit överens om. Det innebär att jag idag får åka till bilförsälkningsstället, lämna hyrbilen, tömma den gamla bilen på allt bös som ackumulerats där under de år som min man haft den som en slags ambulerande soptipp (det ska bli mycket hårda regler för vad som får förvaras i Korpen!) för att sedan åka därifrån i ovan nämnda Korp.  Sedan ska jag åka förbi ett bageri och köpa någon slags bakelse, för min man fyller år idag och förtjänar att firas. Hans variant av fir är att åka till Köpenhamn med en kompis imorgon, så vi får köra lite firande ikväll. Förhoppningsvis hinner jag hem och städa, tänkte offra mig och städa min mans delar också eftersom det ändå är hans födelsedag. Om jag hinner, det vet man ju inte hur lång tid det kan tänkas ta på bilfirman. Man köper ju inte ny bil vart och vartannat år direkt så det är ju inte som att jag vet hur det "brukar" gå till. 

Förde slutligen över en i mina ögon monstruös summa pengar till bilfirman från ett sparkonto som nu känns oroväckande magert. Men det kommer ju pengar från försäkringsbolaget så småningom, fast det lär väl ta hundra år. En gång när Remus (RIP) blev inlagd på djursjukhus så kunde de inte direktreglera utan man fick punga ut med hela summan (vill minnas att det gick på 15 000 eller så) själv, sedan tog det 25 arbetsdagar att få tillbaks det på försäkringen. TJUGOFEM ARBETSDAGAR. Och det var bara ett helt vanligt standardärende. Det är inte vad de gör på banken efter tre man ska fråga sig utan vad i helvete man sysslar med på försäkringsbolaget hela dagarna om det måste ta fem veckor att reglera ett helt vanligt standardärende där pengar betalas in, det ska dras ifrån självrisk och sånt (väldigt mycket!) som inte täcks av försäkringen och sedan betala ut den skrattretande lilla summa som blir kvar. HUR SVÅRT KAN DET VARA? 

Igår tränade jag ett lite längre Vibes-pass med hantlar och kettlebell som var otroligt bitigt. Har ju ökat vikten på hantlarna och tyckt att det ändå varit görbart, men då har det varit pass där man kört varje övning kanske 30 sekunder och sedan vilat 15, gånger ett antal repetitioner. Nu var upplägget att man körde 3 olika övningar, 10 repetitioner per övning och så höll man på så länge låten som spelades varade. Skulle gissa att en låt är sådär tre och en halv minut, men det kändes som otroligt lång tid när mjölksyran bara strömmade. Övningarna för ben och bål gick väl någorlunda, men för armar och axlar var det rent ut sagt VIDRIGT. Axlar och nacke är ju sen gammalt min akilleshäl, så det är väl bara att kriga på. Och vara glad att det inte är någon utdragen liveversion av Shine on you crazy diamond på 23 minuter som ska styra hur länge man ska göra sina bicepscurls. 

Sen kollade vi färdigt på Bilbo: En oväntad resa och sen var det läggdags. Imorgon är en annan dag, osv. 

The innocence I need

Igår var jag som sagt ensam på jobbet, i mina lokaler alltså. Det gjorde inte så mycket, dels gillar jag ju att ha det lugnt och tyst omkring mig och för övrigt så jobbar jag ju mest för mig själv så i det avseendet blir det ju ingen skillnad. 

Skulle egentligen ha sprungit efter jobbet, men kände ett allmänt motstånd och också en liten föraning till något som kanske inte är något men som också skulle kunna vara en liten förkylning (hoppas verkligen inte!), så då gav jag fan i det. Åkte hem och gick ut med hundarna istället, när jag kommit en bit på väg så kom en störtskur av snöblandat regn. Mysigt, NOT. Tur man vet att (eventuella!) förkylningar orsakas av virus och inte av att man blir nedkyld, och "nedkyld" är ju i sig ett rätt starkt ord när det handlar om att man varit ute och i konstant rörelse i kanske 1½ timme. Man är  ju inte nån himla växelvarm reptil utan har ju genom endotermiska processer en relativt konstant kroppstemperatur. Ändå har man blivit itutad sedan barnsben att "akta dig för att bli kall, du kan bli förkyld" och det sitter väl inristat i någon slags reptilhjärna. 

Fick hänga upp alla kläder på tork när jag kom hem. Tränade min yinyoga, sedan lade jag mig på värmedyna och pratade i telefon med min dotter en god stund. Sedan kom min man hem och kort därefter var det dags att åka till stallet och sen var dagen slut. 

Idag ska jag i alla fall ingenstans efter jobbet. S och jag pratade om det igår, hon är lika kvällstrött som jag och tycker liksom jag att det är jobbigt med två dagar i rad när man inte är hemma förrän 21-nånting. Även om det är roliga grejer man är iväg på så tar det emot (även om det alltid är kul när man väl kommer dit). Och även om det är bättre än när jag red i Bästa Måndagsgruppen™ som SLUTADE klockan 21 och man sällan var hemma före 22 så är det ändå skönt när måndagen och tisdagen följs av en onsdag när man inte behöver ge sig ut igen. Det går väl an på våren/sommaren/tidiga hösten när det ändå är lite ljust, men så här års formligen skriker ens hela organism efter att få bädda ner sig i soffan med filtar och tekoppar och inte sticka näsan utanför dörren förrän solen går upp nästa gång. 

Ikväll är det filmkväll, då ska vi väl äntligen avsluta Bilbo: En oväntad resa (som den heter, inte En hobbits äventyr som jag nog skrivit tidigare, för det är ju boken som heter så). VEM kom på att filmer ska vara nästan 3 timmar långa? (Huvudmisstänkt i det här fallet är väl Peter Jackson). VEM orkar se filmer som är nästan 3 timmar långa i ett svep? En vardagskväll när man ska upp innan fan själv fått i sig vällingen nästa dag? INTE VI. Det kan man nog konstatera. 

  

Till stallet istället, v 47 2025, pt 2

Igår var det Köttbullstisdag och tyvärr hade hon fortfarande sin tjocka vinterpäls kvar så jag förväntade mig ett pass där jag skulle få jobba satan bara med att få fram henne. Det fick jag absolut göra, men inte värre än vanligt. Faktiskt kändes hon lätt i framdelen på ett sätt som hon inte brukar göra, hon är ju typen som har att gå på bogarna i framvikt som standardläge. Vi red som väntat ungefär samma övning som på måndagen och det var som väntat betydligt knepigare att rida Köttbullen med hängande innertygel och stöd på yttertygeln. Paradregeln inside leg to outside rein är inget hon vill kännas vid, åtminstone inte i höger varv. Vänster gick ändå rätt skapligt, men höger...nja. Erbjud en stadig yttertygel, sa K och när jag  enligt mig erbjöd en fin och stadig yttertygel så tolkade Köttbullen det som att hon skulle vända utåt. FAst det var mot slutet när hon började bli trött, så det kan man väl lite förstå. Instruktör S som jag red för när jag började i Bästa Måndagsgruppen™ sa ibland att man får låta hästarna ta ansvar för det de ställer till med, men jag vete fan om jag tycker det är ett så himla bra råd? En gång när jag red Pojken så kändes det som att han skulle gå rätt in i väggen istället för att lyssna på vändande hjälper och då tänkte jag "jaha, men då får han väl göra det då". Och så gjorde han det. Oklart om någon av oss lärde sig något. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med Köttbullen när hon tror att en stadig yttertygel betyder att hon ska gå åt det hållet och skiter högaktningsfullt i innerskänkeln. Instruktör K hade inte heller någon patentlösning, mer än att " bara nöta på". Såatteh, ja. Det är väl vägen att gå. Kände mig i alla fall hyfsat nöjd med gårdagens lektion, bortsett från att jag nu sitter med ett skavsår i röven. Livets skit, osv. 

För några av sångerna har jag köpt en bil

Igår morse regnade det och var runt nollan. Det var inte halt när jag körde till jobbet men ett par timmar senare frös det på, vilket jag märkte när jag gick över gården för att hämta kaffe vid sju och noterade att det var skithalt, till skillnad från när jag lufsade från parkeringen till kontoret ett par timmar tidigare. Nu börjar det, winter is coming, etc. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick en rask promenad med hundarna samt gjorde fotrehab. Sedan åt jag en tidig kvällsmat och så var det dags att flänga in till stan igen. Hämtade upp min man och så åkte vi till bilfirman. Vår nu snart f d bil är en Peugeot som vi har varit väldigt nöjda med så vi var väl lite inne på att ha något snarlikt och hade ju hittat en som jag trodde var ungefär som vår fast nyare som var till salu till ett relativt hyfsat pris på samma bilfirma som har verkstan där vår bil står. Min man var dock lite anti, för den hade varken dragkrok eller takräcke men jag viftade bort det med att dragkrok kan man ju montera på och ett takräcke är väl mer nice to have än ett absolut måste. Det visade sig dock att den bilen jag hade hittat verkligen var i fjösigaste laget, kändes som att den nådde mig till midjan och blotta tanken på att lasta in mer än en säck med hönsfoder i den var skrattretande. Hade jag bott ensam och i stan så hade jag nog inte tvekat, men nu kände jag att vi fick tänka om. Så istället för en Peugeot blev det helt otippat en Seat. Det visste jag knappt ens var ett bilmärke, trodde nog att det var ett sånt där tilläggsnamn som bilmärken har, typ Ford Seat. Den kostade lika mycket, hade gått några mil mer men kändes mer robust och (till min mans stora glädje) hade BÅDE dragkrok och takräcke. Samt manuell växellåda, vilket vi båda uppskattade. Visst, jag kan hålla med om att det är bekvämt med en automatare, men jag gillar det ändå inte. Det läskigaste med den här (som går under arbetsnamnet "Korpen") är att den har en såkallad KEYLESS GO, vilket innebär (fick jag lära mig) att man istället för att sätta nyckeln i tändningslåset och vrida om för att starta så har man istället bilnyckeln liggande i fickan och så trycker man på en startknapp som på något magiskt sätt kommunicerar med nyckeln. Vet inte om jag någonsin tyckt det varit betungande att vrida om en nyckel, men uppenbarligen finns det ett behov av att slippa? 

Jaja. Vi slog till på Korpen utan att ha funderat speciellt länge. Tror min man hade nöjt sig med vad som helst bara det hade dragkrok och takräcke, han brydde sig inte ens om att provköra. Dealade till mig en uppsättning vinterdäck, fast det tror jag nog mer är ett trick man får lära sig på bilförsäljningskurser, att det egentligen ingår men de säger att det inte gör det och så ska man tycka att de är schyssta när de "slänger med det på köpet". Ingen bilförsäljare lär gå lottlös och gråtande ur en affär, men man måste ju ha både sommar- och vinterdäck så då slipper man åtminstone det bekymret ett tag och jag kunde i alla fall en liten stund låtsas som att jag var hård i affärer. Ska hämta den på fredag, för den ska först servas och så ska det bytas från sommar- till vinterdäck. Sen återstår att tömma Peugeoten på allt BÖS som ackumulerats där under de åtta-nio år vi ägt den, innan den åker på skroten eller vad som nu händer med bilar som försäkringsbolaget löser in. 

Åkte sedan och lämnade av min man på en busshållplats, sedan vidare till stallet. Hem igen och så avverkade jag dagens yinyogapass, som var ett pass som man kunde göra i sängen. Det gick väl ganska bra, fast jag föredrar nog att ligga på golvet ändå. Snarkfabriken AB körde nattskift så jag satte igång ljudbok och tog mig mödosamt in i sömnens rike. 

Idag är jag i princip ensam på jobbet för alla som har blivit uppsagda är iväg på någon slags kompetensutvecklingskurs där man ska få lära sig att skriva CV och så vidare. Det är jag och de två andra som kommer att bli kvar, men de sitter i en annan byggnad så jag är helt solo här. Gör mig dock ingenting, har det tusen gånger hellre så än att sitta i ett kontorslandskap med folk och tjatter omkring mig hela tiden. 

Till stallet istället, v 47 2025, pt 1

Igår fick jag ha Älskling, hurra! Hon är så trevlig att rida! Lite lömskt är det, för när hon går och maskar, vilket ju dom flesta hästar på ridskola lär sig ganska kvickt, så känns det ändå rätt trevligt. Inte som med Köttbullen som liksom bara dör i framåtbjudningen, utan Älskling mer smyger och tassar fram på ett sätt som känns som att hon ändå jobbar på framåt, fastän hon inte gör det. Har väl börjat lära mig lite hur det ska kännas när det är rätt, men konstig känsla ändå, att det som känns så behagligt inte alls främjar ändamålet. 

Övningen var att rida nästan hela lektionen med innertygeln hängande i en båge, vilket var betydligt svårare än det lät, vilket ju också visar att man nog håller på och micklar för mycket med handen. Så det var nyttigt. Självklart skumpade vi också fram utan stigbyglar vilket kändes som lite risky business med tanke på att det var såkallat knäpphästväder igår, kallt och klart, vilket av någon anledning kan få hästar att flyga i luften för minsta lilla. Till och med Köttbullen, som inte har några nerver överhuvudtaget om det inte handlar om att bli lämnad ensam, låtsades bli jätterädd för en skottkärra en gång när det var sånt väder, och det är ju inte som att hon aldrig har sett en skottkärra stå utanför stallet förut. Men allt gick bra, alla satt kvar och alla var nöjda efteråt. 

Sista ordet

Har läst Sista ordet av Ellie Griffiths. Det är fjärde (och efterlängtade!) delen i serien om Harbinder Kaur, som inleds med Främlingen, följd av Mordkonsulten och Blödande hjärtan, och den ska du också läsa. Detta är handlingen:

Natalka och Edwin driver en detektivbyrå i Shoreham, Sussex. Trots en ström av mindre fall är Natalka frustrerad och längtar efter en större utredning.
När den lokala författaren Melody Chambers hittas död får de sin chans. Författarens familj är övertygad om att det rör sig om ett mord, och Edwin, som alltid läser tidningens dödsannonser, upptäcker en märklig detalj i författarens dödsruna. Spåren leder till en författarretreat med en något olycksbådande atmosfär, och det dröjer inte länge förrän ännu en författare avlider.
Polisen behöver nu kopplas in och Natalka och Edwin söker därför upp en gammal vän: polisinspektör Harbinder Kaur. Verkligheten visar sig snart överträffa dikten - men kanske finns gåtans lösning trots allt bland författarnas sista ord?

Det finns tydligen en genre som heter "cosy crime" och det är väl Elly Griffiths i ett nötskal: det behöver inte ens vara ett mord för det är så IN I HELVETES mysigt att bara hänga med karaktärerna i deras vardag. Älskar Harbinder, Edwin, Natalka samt (givetvis!) Benedict.  Ska jag vara riktigt ärlig så tyckte jag eventuellt att denna intrig var ansträngd, på gränsen till konstruerad, samt att motivet faktiskt var i tunnaste laget, men vet ni vad: det spelar ingen roll. Den här boken får ändå fem koppar cappuccino (från Benedicts kafé) av fem möjliga. Spring raka vägen till bibblan med er allihop. 

Driving one of your cars

Helt plötsligt har vi glidit över i andra halvan av november och i helgen märktes det. Att det var november alltså, tidigare har det varit 10-12 plusgrader var och varannan dag, men nu smällde det till och blev minus. 

I fredags sprang jag efter jobbet. Har ju provat att springa till podd istället för musik, men vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. I tisdags testade jag Förhörsrummet och i fredags blev det Flashback Forever som ju är min favoritpodd, men jag vet inte riktigt om jag tyckte något av det gjorde sig bra till löpning. Imorgon tänkte jag att jag skulle testa någon historiepodd om första triumviratet som jag laddade ner för jättelängesen men sedan glömt bort att lyssna på. Funkar inte det så återgår jag till musiken.  

Efter fredagens springrunda så åkte jag till Willys och handlade, sedan inom Jula för att köpa motorolja eftersom hyrbilen meddelat att den ville ha det. Är det verkligen vi som ska stå för det? gnölade min man och inte fan vet jag, men någonstans kände jag att det måste väl vara enklare att själv fylla på en skvätt olja än att åka till hyrbilskontoret och liksom kräva att de ska göra det?, alternativt läsa igenom det finstilta för att ta reda på vem som ansvarar för vad. 

Åkte sedan hem. Hundarna fick springa av sig i trädgården och jag packade upp och bar in ved och läste  hyrbilens instruktionsbok för att hitta var i HELVETE man öppnade motorhuven. Själva öppningsanordningen satt såklart där den sitter på alla bilar, men sen sitter det ju en spärr under själva huven och den var jag FAN inte människa att hitta. På alla andra bilar jag har öppnat motorhuven på så kan man känna den om man för med fingrarna under huven, men den här hade sin spärr liksom infälld i karossen och där låg den och lurade. GAH. Jaja, tur man inte har några vittnen. Slog på en snål skvätt olja för det är ju som sagt inte min bil. Hehe. 

Under tiden hade hundarna grävt varsitt stort hål i trädgården, förmodligen på jakt efter sork, och var  mäkta belåtna över detta. Gick in med dom, tränade ett pass yinyoga och sedan tände jag i kaminen och lade mig på soffan med en bok. Min man kom hem, vi åt fryspizza till kvällsmat och sen var det slut på aktiviteter för min del. 

I lördags gick jag långpromenad, tränade ett pass för axlar och armar som var pissjobbigt, avrundade med yinyoga och gjorde sedan två olika sorters äppelkaka. Den ena tog jag med mig hem till S och sen satt vi några timmar och försökte begripa oss på vårt nya administrationssystem.  Det gick inte lika bra som förra lördagen, men vi kom väl en bit framåt i alla fall. Åkte sedan hem, lagade middag och så kollade jag och min man på Charterfeber Sverige. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, tränade yinyoga och sedan tänkte jag mig en lugn och skön eftermiddag i soffan med en bok och världscupen i hoppning från Stuttgart. Men så kom min man och hade fått meddelande från försäkringsbolaget att "skadornas omfattning överstiger marknadsvärdet" och därför betalar de inte reparationer utan istället får man ut vad de tycker bilen är värd och så får man köpa en ny. Därför fick vi sätta oss och börja bläddra runt på Blocket, för enligt försäkringsvillkoren får man bara ha kvar hyrbilen sju dagar efter att detta meddelande skickats, vilket det hade gjorts som i fredags fast min man hade inte sett det förrän som igår då. Köpa ny bil är kanske det ABSOLUT VÄRSTA vi båda vet. Jag vill bara ha det fixat asap och hittade raskt en ungefär likadan som den vi hade, fast nyare, till ett ändå någorlunda hyfsat pris som dessutom fanns på den verkstan/bilförsäljningsstället där vår bil befinner sig. Då började min man svamla om att han ville "höra med folk på jobbet" för han hade hört, eller trodde sig ha hört, någon snacka om någon verkstad där i krokarna som var dyr. Så vi ska inte köpa en bil för att någon på ditt jobb säger att en VERKSTAD i samma område är dyr? sa jag halvsurt och min man replikerade trekvartssurt att det var väl inget fel med att höra sig för, ta reda på fakta, etc. Lätt härsken stämning rådde, men det ordnade upp sig sedan vi rett ut logistiken kring detta med att "åka och titta på bil". Vilket vi kunde ha gjort I LÖRDAGS om inte min man var sämst i Sverige på att kolla sin Kivra, å andra sidan hade jag förmodligen gnällt ännu mer över att behöva förstöra en lördag med att åka till bilhandlare så det hade väl gått på ett ut misstänker jag. 

Sen blev det i alla fall soffa, bok och världscup där det gick bra för Peder (brons!), mindre bra för Jens (8 fel och plats 30-nånting) och där Willem Greve tog hem segern efter en helt galen satsning i omhoppningen. Sen lagade jag middag och när vi skulle äta visade det sig att vi hade tittat slut på Charterfeber Sverige. Kollade därför på ett avsnitt av den norska förlagan, men jag vet inte jag. Börjar lite tröttna på detta som i det närmaste får Morgan och Ola-Conny i Ullared att framstå som medlemmar i Svenska Akademien.  

Ny vecka och nya tag! Idag ska vi alltså titta på ny bil, vilket innebär att jag får åka hem efter jobbet, gå ut med hundarna, KANSKE hinna träna något men troligtvis inte, innan jag kastar mig tillbaks till stan igen för att fiska upp min man, åka ut till bilfirman, förhoppningsvis hitta något rimligt fordon, sedan åka och lämna min man vid någon busshållplats och slutligen landa i stallet. Tur jag har mitt fantastiska drop in-upplägg med ett färdigt ombyte i mitt skåp så jag slipper åka till bilhandlaren klädd i lätt hästdoftande ridmundering, det kanske de inte är så sugna på att ha i sina nystädade bilar. Vi får väl se hur det här går. 

Finalen

Den slutliga upplösningen. 

He had a Colt .45 and a deck of cards

Förutom måndagens bilkrock har den här veckan varit väldigt händelselös. Inget särskilt har hänt på jobbet, inget särskilt har hänt på fritiden. Man knotar på genom livet och det känns helt okej, varken jättekul eller pisstråkigt utan livet bara är och det är helt okej men kanske inte så mycket att blogga om. 

Igår jobbade jag, sedan åkte jag hem, gick en runda med hundarna, städade samt pratade i telefon med min bror under tiden som jag utförde de två senare sakerna. Sen åkte jag till stallet och hade styrelsemöte, även det var rätt händelselöst. Åkte sedan hem, tränade ett kort pass yinyoga, duschade och gick och lade mig. 

Nu är det fredag, har inga möten inbokade utan ska jobba med mitt nya projekt, plus en ny arbetsuppgift som min chef daskade ner på mitt bord igår. Egentligen skulle idag vara sista produktionsdagen (EVER! helt sjukt), men nu verkar det som att det blir några dagar i nästa vecka också. Sen ska nedmonteringen börja. En så sjukt skum känsla. 

Efter jobbet ska jag springa, sedan handla (note to self: måste börja försöka få till veckohandling på en annan dag än fredagar, för det är ju en sjukt tråkig sak att göra när man bara vill hem och påbörja sin helg). Imorgon ska jag och S träffas och knåpa med stallets nya elevportal som ska vara i drift 1/1 2026. Det blir nog roligare än det låter, hehe. Annars är det inga direkta planer för helgen. Tänker mig långpromenader, elda i kaminen, läsa böcker och äta god mat. Det ska bli kallt, tydligen. Kanske snö. Det ser jag inte fram mot. Minusgrader, okej, men gärna i kombination med barmark om jag får välja. 

Ny dag, nya tag

 Igår var en vad jag brukar kalla huvudvärksdag. Något jag drabbas av lite då och då, det har med mitt RÖTNA nacke/axelparti att göra och bara att genomlida. Inga normala värktabletter hjälper, det är bara Citodon eller något motsvarande som klarar att ta udden av det värsta och jag var helt övertygad om att jag hade en liten stash liggandes på jobbet i händelse av nödsituationer, men det enda jag hittade i skrivbordslådan var en trött Ipren och då kan man lika gärna ta sockerpiller. Så igår var ingen rolig dag, den var inte heller speciellt produktiv om jag ska vara ärlig. Petade lite med Projektet, men någon riktig fart på mig blev det inte. Inte heller blir det bättre av att åka hyrbil som stinker syntetisk vanilj. När jag kom hem satte jag in en skål med ättika i bilen för den här doften/stanken är vidrig och jag tycker det sätter sig i kläderna med. Mina alltså, inte bilens. 

Planen var att jag skulle träna ett ganska långt pass med hantlar och kettlebell, men det stannade vid en plan för jag hade noll energi kvar. Eller, den räckte till att kolla på En hobbits äventyr i 3D och äta popcorn, men jag tror inte det räknas som träning. Hehe. Ibland får man nöja sig med good enough.  

Det enda som är "bra" med den här huvudvärken är att den oftast bara varar en dag och då vaknar man upp dag två och det känns som att man fått en fin present. Så kändes det i morse, bilen luktade inte lika mycket vanilj heller så det var med gott mod jag körde mot jobbet. Inte för att ättika luktar så himla gott, men hellre det än det där slisket. Nu vankas det jobb, sen hem och städa och så är det tillbaka till stan för styrelsemöte. Och sen är det fredag. Over & out. 

But you see that line there moving through the station?

Igår fanns det wienerbröd till fikat på jobbet, jag är egentligen inte jättejätteförtjust i wienerbröd om de inte är alldeles nybakade och det var inte de här, men så tänkte jag på min bror som berättade att han och hans son laddade upp för ett halvmaraton genom att äta wienerbröd, vilket jag tyckte kändes som förfärligt tungt att ha skvalpandes runt i magen i 21097,5 meter men han hävdade att det var toppen och jag skulle ju springa efter jobbet så jag klämde ett för att se om det gjorde någon skillnad. Kan säga att det gjorde i alla fall ingenting till det sämre, sen är det ju svårt att säga om det hade med själva wienerbrödet att göra eller om det var placebo eller om det faktiskt är så att jag (äntligen i så fall!) börjar bli lite starkare och mer uthållig. Men tyckte att jag hade ett visst klipp i steget som jag tidigare saknat. Testade också att lyssna på podd istället för musik som jag alltid har annars och det var faktiskt inte så dumt. 

Åkte sedan hem i min hyrbil. Den är ju väldigt modern och bekväm och så, men två saker stör mig:

1. Att den STINKER av syntetisk vaniljdoft. Antar att hyrbilsfirman sprayar den med något så att det ska lukta "gott", men jag som är lite allergisk mot parfym får ont i huvudet och blir irriterad i halsen. Igår letade jag igenom hela bilen för att se om det låg någon dold wunderbaum någonstans. Det gjorde det inte (däremot hittade jag en tappad pommes frites under förarsätet). Chat GPT tipsade att man kunde köra med full AC och nedvevade rutor så det har jag testat och det blev lite bättre men jag känner fortfarande av det så idag ska jag ställa in en skål ättika som får stå över natten och förhoppningsvis äta upp resten det där sliskiga otyget. Löparsvett och stallkläder hjälpte i alla fall inte till att neutralisera. 

2. Att jag inte känner hur fort jag kör. Tror det har att göra med att den är så tyst och att man inte växlar? för den här bilen låter och känns exakt likadan (detvillsäga nästan ingenting) oavsett om man kör i 20 eller 120 km/h, till skillnad mot vår vanliga bil där man liksom kan känna hur den anstränger sig. Men med den här har jag noll känsla för hastighet. Plus att det plingar och plongar och blinkar på instrumentbrädan varje gång man antingen överskrider eller att det registreras en ny hastighetsbegränsning, och ibland stämmer det inte ens utan ibland påstår bilen att det är 50 km/h som gäller fastän jag VET att det är 40. Eller 60, det går åt båda håll. Jag antar att det här är något man kan ställa in eller stänga av, men orka. 

Kom hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga, låg sedan och göttade mig i soffan med en bok tills det var dags att åka till stallet. Åkte dit, åkte hem, duschade och gick och lade mig. 

Idag är det jobb och ikväll ska jag och min man ha filmkväll och se klart En hobbits äventyr i 3D. Imorgon är det styrelsemöte och sen är det fredag och snart helg. Mmm. Helg. Har lagt in om julsemester från 22 december till 7 januari. Lekte lite med tanken på att vara ledig även torsdag den 8:e och och fredag den 9:e, men det är inte så dumt att börja jobba på en torsdag och kan vara skönt med lite mjukstart där i jäveljanuari. Blir ju ändå 17 dagars ledigt i ett svep.  

Till stallet istället, v 46 2025

Igår var det i alla fall äntligen ridning. I måndags när jag satt och lekte lite med vårt (stallets) nya administrationssystem så skickade jag ett sms till mig själv från systemet där det stod Ikväll är det dags för ridning! Det var ju tydligen att jinxa för istället fick jag ju tillbringa hela eftermiddagen med bilbärgning, verkstads- och försäkringsbolagssnack. Men igår så. Hade Köttbullen. Hon har satt jättemycket vinterpäls, då är hon ändå klippt en gång nu i höst men det är uppenbarligen dags igen för hon såg ut som ett litet utegångsfår. Hon var lite svettig redan när jag gjorde i ordning henne och då hade hon ändå bara gått en barnlektion tidigare. 

Vi hade vikarie för K var sjuk, det var väl sådär om jag ska vara ärlig. Jag fattar ju att det inte är helt lätt att hoppa in och ha en lektion bara sådär, speciellt om man går utbildning och saknar erfarenhet. Meen. Vi skulle rida fram självständigt och det är väl okej att göra men kändes lite som att vi fick göra det pga avsaknad av planering (och då var det inte som att personen fick rycka in med jättekort varsel och herregud, framridning är väl inte rocket science?). Sen skulle halva gruppen rida den där övningen när man rider runt en liten fyrkant och gör som en halv framdelsvändning i varje hörna och resten skulle rida självständigt på andra volten. Vi började på volten och det var väl okej, även om Köttbullen som vanligt kändes svår i högersidan. Sen red vi övningen i höger varv och först gick det inget vidare, men sedan var det som om Köttbullen insåg att det faktiskt ändå var möjligt att flytta för skänkeln, och då gick det faktiskt riktigt bra! Det är annars en typisk övning när hon kan få för sig att tjura ihop alldeles och bara köra upp huvudet och gå iväg. Sedan förväntade jag mig att vi skulle byta varv och göra övningen i vänstervarvet, men nehe, då skulle vi plötsligt göra skänkelvikning utmed långsidan? För höger skänkel dessutom. Sen var lektionen slut. Kändes inte HELT genomtänkt, dessutom fick vi ingen feedback efteråt som man ju ändå brukar få. Jaja, jag är i alla fall väldigt nöjd med Köttbullen.   

Detta har hänt

Igår var en helt vanlig dag på jobbet, satte mig i bilen och påbörjade färden hemåt. Den tog slut redan efter några hundra meter när någon dåre körde ut rakt framför mig och vi smällde ihop. Jag körde i 40 km/h på huvudled, den andra bilen kom från mitt vänster i en korsning i oklar hastighet men körde också som om han kom på huvudled och pang, där small det. Båda mina airbags löste ut, kupén fylldes av någon himla rök och det tog några förfärliga sekunder av helvete, jag kan inte andas tills jag kom på att man ju kunde öppna dörren och lämna denna Lützendimma. Föraren i den andra bilen kom också ut och så blev vi båda stående i en slags kollektiv jaha, vad gör man nu då? för åtminstone jag har aldrig krockat förut så jag har ingen aning. Hade, för nu vet jag ju mer än vad jag hade önskat att jag visste.

 Du får ringa polisen! krävde jag för det har man ju hört att man ska göra och det var ju i alla fall han som hade väjningsplikt och borde ha stannat. Han tog lydigt fram telefonen och knappade in 112 men så langade han över luren till mig och tyckte det var "bättre om du pratar". Pratade därför med någon  på larmcentralen som, efter att ha konstaterat att ingen var allvarligt skadad, att det varken brann eller läckte från någon bil och att det gick att passera om än med viss möda, sa att de inte skulle skicka ut någon patrull utan vi fick ringa efter bärgare. I ovan nämnda korsning ligger en däckverkstad, och det visade sig att det råkade finnas en polis på plats i ett byta däck-ärende och han kom joggandes, redo att skydda, hjälpa och ställa tillrätta, eller i alla fall kolla så att allt var okej och utlova att det skulle komma en patrull i alla fall. 

Under tiden kom jag på att jag hade någon slags vägassistansförsäkring så jag ringde dom som skickade en länk som jag tryckte på och så kunde de se exakt var jag var och utlovade att bärgning var på gång.  En cyklist stannade och undrade hur det hade gått och om han kunde göra något (snällt), och började sedan berätta en lång historia om när han krockat med ett vildsvin som jag såhär i efterhand inte minns en enda detalj av utom platsen för händelsen (en by cirka två mil norr om Ankeborg). Sen kom två poliser som såg ut att vara ungefär 12 år gamla, vi fick göra utandningsprov (båda var nyktra), den andre föraren försökte med en lam bortförklaring om att hans sikt varit skymd pga en stor lastbil på andra sidan korsningen men det köpte inte 12-åringarna utan han fick böta 2000 kronor på stående fot för att inte ha uppmärksammat väjningsplikten. 

Sen kom en hel massa  folk som kände Andre Föraren (han bodde alldeles i närheten och det gjorde uppenbarligen minst 20 av hans vänner också) och hjälpte till att putta in bilarna till kanten. Sen kom bärgaren, och då frågade Andre Föraren om han (bärgaren) inte kunde ta hans (Andre Förarens) bil också. Det kunde han inte göra bara sådär rätt upp och ner såklart, utan det skulle ringas samtal och kollas med försäkringsbolag och så vidare. Under tiden fick jag i alla fall sitta i förarhytten på bärgningsbilen och blicka ut över min numera ej så körbara bil. Otroligt vad en krock i 40 km/h kan göra i fråga om plåtskador, men alla bilar är väl numera gjorda av nåt himla pajformsmaterial och tål inget. 

Sen blev det klartecken att båda bilarna skulle bärgas. Någon av Andre Förarens alla vänner erbjöd sig att skjutsa hem mig, men jag kände att det rimligaste nog måste vara att följa med till verkstan och ordna upp det administrativa där? så det gjorde jag. Bärgaren, en kille i kanske 25-årsåldern, var i det närmaste opassande glad och tyckte det här med att få bärga två bilar samtidigt var livat värre och "en riktig utmaning". Bilolyckor är det roligaste att åka på! anförtrodde han mig efter att först ha lindat in det i att det är ju tråkigt att det ska hända såklart, MEN. Han tog också bilder och skickade till sin kollega och fick omgående svar som osade avundsjuka eftersom kollegan tydligen bara fått åka och baxa bort husbilar som inte startade.  Jag vet nu helt orimligt mycket om denna 25-åring, allt från hur chefen var (rätt bra), arbetstiderna (en veckas jour 24/7 och sedan en vecka ledigt) till att han varit på en riktigt hård fest i lördags och fortfarande kände sig lite sliten. 

Kom fram till verkstan och blev omhändertagen av CHRISTER som nog hade varit med om detta förr. Vad som behövdes för att laga en bil och få ut en hyrbil på försäkringen var ett skadeanmälningsnummer.  Ring försäkringsbolaget, jag ringer hyrbilsfirman, där har du kaffe var hans handfasta råd till en förvirrad och lätt chockad kärring som klättrat (helvete vad hög den var!) ur förarhytten på en bärgningsbil. Gjorde sedan ett tappert försök att ringa Folksam, där vi har vår bilförsäkring. Fick först prata med en robot som efter ett tag sa Du har också möjlighet att göra skadeanmälan på nätet, vi skickar ett sms med en länk. Jaha, det var ju smidigt och jag började plita i alla uppgifter. Gick bra tills jag kom till där man skulle fylla i den andra bilens registreringsnummer. Gjorde det, men sen kom jag inte vidare utan knappen "nästa" var inaktiv. Provade med och utan mellanslag, stora bokstäver, små bokstäver, ingen skillnad. Scrollade tillbaks och kollade om jag missat att fylla i något, men nejdå, alla obligatoriska fält var ifyllda. Testade att kryssa i att jag inte visste registreringsnumret men det blev samma sak. Min superhjälte CHRISTER kunde inte heller hitta något fel. JAMEN HELVETE DÅ? Provade att ringa Folksamsroboten igen, fick sitta i kö i en kvart och fick sedan prata med en människa. När jag sa att jag ville göra en skadeanmälan fick jag svaret Tyvärr tar vi inte emot skadeanmälningar på telefon längre.  Nähä? Då tycker jag inte man ska uttrycka det som att "du har också möjlighet att...", om det inte är valbart överhuvudtaget. Sa dock inte det, utan förklarade bara att jag hade försökt men att jag inte kom vidare efter avsnittet med andra bilens registreringsnummer. Tack och lov talade jag med en hyfsat pragmatisk person (förtroendeingivande norrländsk dialekt) som kunde tänka sig att kringgå system och regler. Dock var upplägget så att skadeanmälan skickades till Kivra, och eftersom det är min mans bil så är det han som står på försäkringen och till hans Kivra som skadenumret skulle skickas. Vilket såklart tog 800 år i runda slängar. 

Det visade sig dock inte bara vara Folksams kundtjänst som var pragmatiska och lösningsorienterade, utan även hyrbilsfirman som till slut dök upp, för skadeanmälningsnumret kunde jag bara ringa och meddela i efterhand, meddelade de mig på förhand.  Fick (eller ja, fick hyra) sedan en (med mina mått) hypermodern Audi, automatväxlad. Jag har inte kört automatväxlat på minst 15 år och aldrig en bil med en kontrollpanel värdig Nostromo (rymdskeppet i Alien för den som mot förmodan inte plockar denna referens) så det tog en GOD STUND (läs: pinsamt länge) innan jag ens kunde lämna parkeringen. Var nästan beredd att gå in och be min nyfunne vän CHRISTER om hjälp, men sen fattade jag att handbromsen bara var en knapp att trycka på och att man var tvungen att trampa på bromsen för att något skulle hända, och sen rullade jag iväg mot Nästan-Österlen. 

Slutet gott, allting gott. Eller ja. Nu väntar försäkringsbolagsprocessen. I bästa fall är det bara plåtskador som går att lappa ihop, i värsta fall har något invärtes blivit skadat och då misstänker jag att försäkringsbolaget kommer att säga att de inte tycker det är lönt att reparera och så får man ut vad de tycker den är värd, vilket inte på något vis står i paritet med vad en bil av motsvarande årsmodell och miltal betingar i bilhandeln. Och så får man köpa ny bil. Köpa ny bil = kanske det tråkigaste man kan göra. Så himla mycket pengar bara för att kunna ta sig från A till B. Blää. 

Helt seriöst, tycker inte att 2025 har levererat. Först tumören (som i och för sig var ofarlig, men det var ändå ett halvår av gnagande oro och lightversionen av dödsångest), sedan jobbet som ska läggas ner, och så nu: bilkrasch. 2026, om du hör detta så förväntar jag mig att du gör om och gör rätt. 

Apelsinmannen

För ett tag sedan konstaterade jag ju att Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg inte alls var så bra som jag mindes den, men trots det har jag läst Apelsinmannen som ju alltså är den fristående fortsättningen. Detta är handlingen: 

Apelsinmannen kallades i pressen den mystiske person som figurerade i en lång rad av 50-talets skandalomsusade rättsprocesser. Namnet fick han för att ha bjudit den riksbekante pastor Kejne på förgiftade apelsiner, som omsider ledde till dennes död. Birgitta Stenberg kände Apelsinmannen och följde det egendomliga händelseförloppet.
Det var en tid då det cirkulerade uppjagade rykten om en homosexuell konspiration bland makthavarna i Sverige, då Vilhelm Moberg förgäves offrade år av arbete på att försöka ge offentlighet åt vad som skedde, då tidningsskriverierna kring Haijby, Kejne och Quensel var som hetast och mest förvirrande. En tid då Berzelii-kravallerna skakade stockholmarna, då avantgardeteatrarna och källarklubbarna växte fram i Gamla Stans gränder. 
Birgitta Stenberg vandrade in i den miljön för att träffa litteratörer och poeter och skriva en roman om det surrealistiska persongalleri hon fann där. Men de poetiska drömmarna skar sig snart och hon fann sig stå inför en högst påtaglig verklighet, fylld av politisk sprängstoff.

Jag läste också den här boken när jag var i 20-årsåldern och minns den som rätt bra, men liksom föregångaren hade den inte heller riktigt åldrats med värdighet tyckte jag. Min plan var att läsa-om alla Stenbergs böcker eller åtminstone de som står hemma i bokhyllan, men jag får väl se hur det blir med den saken. Den här boken får två rättsrötor av fem möjliga. 

Then she opened up a book of poems and handed it to me

För några år sedan så började jag med utmaningen "gå från Fylke till Mordor" (2173 km) och i och med det summerar jag varje söndag veckans registrerade promenader i det block där jag också gör min träningsplanering. Första året blev jag klar strax innan jul, året därpå vecka 44 och nu i år redan vecka 34. Fortsätter ändå att skriva upp veckans skörd av kilometrar för det kan ju vara kul att se hur långt man kommer på ett år, och jag kommer (om det inte händer något drastiskt) snart att passera 3000-kilometersstrecket. Men det var inte det jag skulle komma till utan det att jag noterade att det för i helvete bara är sju veckor kvar av detta nådens år 2025. Ja, alltså, det borde ju inte komma som någon större överraskning eftersom det ju inte är helt obekant att det är november, men SJU VECKOR? Det är ju ingenting. 

Betyder också att det bara är tre veckor kvar innan folk börjar sluta på jobbet. Deppigt, speciellt A2 för vi har kommit varandra riktigt nära den här hösten och hon är så himla trevlig. Vi har redan bokat in att vi ska träffas och ta ett glas vin i mitten av december, för att det inte ska bli att man säger att man ska göra det och sen blir det inte av och så har det plötsligt gått flera år. 

Helgen har varit helt okej. I fredags sprang jag efter jobbet, 7 kilometer vilket är ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig. Kände mig utomordentligt nöjd efteråt, åkte till Willys och handlade, hem och gick ut med hundarna och tränade yinyoga. Sen åt vi hämtmat och kollade på Charterfeber Sverige. Herregud säger jag bara. Var hittar dom alla dessa människor som uppenbarligen inte skäms ett dugg över någonting? 

I lördags gick jag långpromenad och pratade i telefon med min dotter. Kom hem och tränade ett litet benpass. Åkte sedan hem till S och åt lunch och sedan satt hon, jag och L hela eftermiddagen och knåpade med Idrott Online samt administration av vår nya elevportal. Varvat med fika och snack om allt mellan himmel och jord så det var inte alls så torrt och trist som det lät. Åkte sedan hem, lagade middag och så var det mer charterfeber. Avslutade dagen med ett yinyogapass och kände mig duktig. Jag tycker inte det är svårt att upprätthålla träningsdisciplin så länge jag kan göra allting i ett svep, tjoff, tjoff, tjoff, för att sen känna att jag är klar. Nu hann jag inte med yinyogan innan jag skulle åka till S, och då tog det genast emot. Men det blev av. Sen gick jag och lade mig.  

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, sedan till bibblan för att hämta och lämna böcker, sedan hem och städa i hönshuset, träna yinyoga och så småningom landa i soffan. Min man och jag började slökolla på Gränsbevakarna Australien och det är ju som upplagt för att man ska bli sittandes i TIMMAR. Det blev vi väl kanske inte, men vi fick en beskärd dos av försök att smuggla in cigaretter, knark och konstig asiatisk mat down under. Sedan började världscupen i hoppning i Verona och så gick hela eftermiddagen, men det var ju inte som att jag hade något annat på agendan. Läste lite mellan varven i Elly Griffiths senaste i Harbinder Kaur-serien, mysigt. 

Ja, det var helgen det och nu är det ny vecka och nya tag. Ska rida ikväll och imorgon, sen är det styrelsemöte på torsdag och sen ska S och jag fortsätta knåpa med den där elevportalen på lördag, så det blir väl lite halvmycket. Men det får väl gå. På jobbet är det också lite halvmycket, men det får ju också gå. Eftersom det tydligen bara är sju veckor kvar till jul. 

Touches my life like the waves on the sand

 Den här veckan har gått fort, dagarna rinner iväg och kvällarna likaså. Knappt hinner man till jobbet förrän det är dags att gå hem igen och knappt hinner man komma hem förrän det är dags att gå och lägga sig? Är väl enda nackdelen med att börja så tidigt som jag gör, man måste också gå och lägga sig tidigt och då blir ju kvällarna rätt korta. Annars är det bara fördelar, som jag ser det i alla fall. Många håller inte med och när klockan ringer klockan 04.00 så håller jag inte heller med just där och då. Men det är hela grejen med att inte få sova tills man vaknar av sig själv som är plågsam, så för min del hade det inte spelat någon roll om klockan så ringde flera timmar senare. 

Igår jobbade jag, inget särskilt hände. Åkte hem, gick ut med hundarna, städade och bäddade rent i sängarna, tränade yinyoga, läste en stund i soffan, gick sedan upp och fortsatte läsa i sängen. Det var den dagen det. Så himla spännande liv har man ju inte jämt. 

Nu är det i alla fall fredag och planen är: jobba, springa, handla, hem. Och sen göra så lite som möjligt, hehe. Tänker mig hämtmat, eld i kaminen och så ett avsnitt av Charterfeber Sverige som vi började kolla på förra helgen, på min mans initiativ till min stora förvåning, för det är verkligen inte hans grej egentligen. Men tydligen var det en snackis i fikarummet på hans jobb. Min kollega A2 har tipsat om den norska motsvarigheten så det får man väl kanske också kasta ett getöga på vid tillfälle. 

Inga direkta planer i helgen förutom att jag och S ska jobba med helvetessystemet Idrott Online en stund imorgon. Vi skulle egentligen haft Pay & Jump på söndag men eftersom vi haft misstänkt smitta i stallet så blev den inställd. Den sjuka hästen är feberfri sedan några dagar och -  peppar peppar - ingen annan har visat några symtom. Så förhoppningsvis kan det stanna där. Trist på Pay & Jump:en såklart men det hade ju varit en miljon gånger tristare om det visat sig att vi orsakat smittspridning. Och en ledig söndag är ju inte heller så dumt.  

Korpen

Har läst Korpen av Lina Bengtsdotter, detta är handlingen:

En vårnatt hittas en nybliven ung mamma ihjälskjuten i sin lyxvilla i Djursholm. Kriminalinspektör Sakka Pienni och resten av teamet på Regionala utredningsenheten i Stockholm får mordfallet på sitt bord. En intensiv utredning drar i gång, som blottlägger familjehemligheter, lögner och opålitliga alibin.

I takt med att fallet växer och kräver fler offer plågas Sakka av barndomsminnen från mörkerlandet i norr. Samtidigt gör hon allt för att dölja den hemlighet som kan ödelägga såväl hennes privatliv som yrkeskarriär. Snart är Sakkas största rädsla inte bara att förlora mördaren ur sikte, utan något som är ännu värre: att förlora sig själv. 

Tidigare har jag läst Annabelle, Francesca, Beatrice och Lågorna av samma författare. De tre första tyckte jag var bra, den fjärde sådär. Den här boken började jag läsa innan jag påbörjade mitt episka höstlov, sedan lade jag den åt sidan till förmån för Rygga inte undan som jag köpte någon gång i somras men en ledig vecka och en oläst Stephen King har varit min morot hela hösten. Den, Korpen, alltså, var rätt lätt att lägga ifrån sig. Tycker att karaktären Sakka är ungefär samma lika som karaktären Charlie Lager i de tre första böckerna, tungt bagage som hon abso-LUT inte vill/kan prata om med någon, inga sociala skills att tala om, ska till varje pris sköta allting själv, ska jobba som en djävul vilket såklart går ut över relationen som ju är trasslig redan innan pga bagage, klasskillnader, oförmågan att kommunicera, etc. Såna karaktärsdrag går det ju tretton på dussinet på hos polisdeckarna, ibland tänker jag att man borde skriva en deckare där huvudpersonen äter och sover på regelbundna tider, dricker alkohol med måtta, har en bra relation med sin partner och på det stora hela har ett jättebra liv. Men det hade väl inte vält några kiosker direkt. Nog om det. Trots stereotypa polisdeckarkaraktärsdag så kändes den här berättelsen rätt trött. Den får två klasskillnader av fem möjliga.  

When I come back down, it doesn't feel the same

Vad jag har svårt att vänja mig vid att komma hem, gå en runda med hundarna, träna lite och sedan börjar det i princip bli mörkt? Jag tycker absolut det är mysigt med höst och kura under en filt i soffan med en kopp te, men det här att det är kolsvart klockan fem? Stackars alla som jobbar vanliga kontorstider och där det är mörkt när man åker till jobbet och lika mörkt när man åker hem. Jag får ju åtminstone ett par timmar i dagsljus efter jobbet. 

Min man och jag har en diger samling dvd-filmer, mest kanske för att han är en sån som ALLTID står och gräver i såna där stora baljor med filmer som finns (fanns?) på alla stormarknader. För ett tag sedan pratade vi om att vi skulle se om Hobbit-filmerna och min man insisterade på att vi skulle se dom i 3D. Så det var vad vi gjorde på gårdagens filmkväll, ja den första av filmerna då alltså. Det höll dock på att bli dålig stämning för när vi ska välja film/serie som vi ska se tillsammans brukar gå till så att den ena föreslår något som den kan tänka sig, och så säger den andre ja eller nej till det, och i min värld så är man liksom klar när man har fått ett ja, medan min man bara fortsätter Ja, eller så skulle vi kunna se den här...eller den här...eller den här och speciellt när det gäller dvd-filmer för då brukar han också plocka fram en hel trave filmer som om jag inte skulle fatta om jag inte såg dom rent fysiskt, och denna trave kan sedan mycket väl bli liggande på soffbordet i dagar (eller veckor och månader om det inte vore för mig). Så igår sa jag att jag tycker det är lite jobbigt när han håller på sådär, och då greps han av ett kraftigt behov av att förklara VARFÖR och jag bara, ja fast det spelar liksom ingen roll varför för jag tycker ändå det är jobbigt, och då tyckte han att jag inte LYSSNADE PÅ HONOM och då tyckte jag att han var omotiverat irriterad, etc. Fast det löste sig och stämningen blev god och filmen var ju bra och lättsedd (eftersom vi sett den förut) även om jag tycker det är lite sådär att sitta med 3D-glasögon, speciellt när man redan har glasögon. 

Idag är nästan alla på jobbet på utbildning eller tjänsteresa, det är bara jag och tre till som är på plats. Det är väl inte första gången det inträffar, men förr var det ju mer en lite udda grej, inte att man visste att det skulle bli så här varje dag sen. Ska jobba med ett försummat projekt idag så jag lär inte ha tid att bry mig så mycket i alla fall. Sen är det hem, promenad, städning, yinyoga, i säng. Typ. Ja, men sen är det fredag och sen är det snart helg.  

 

You call me up because you know I'll be there

För ett tag sedan bestämde jag att jag skulle gå en liten runda varje förmiddag istället för att ens fysiska aktivitet vid jobbet bara ska bestå av att gå från bilen till kontoret, sitta vid skrivbordet, gå till fikarummet, sitta vid skrivbordet, gå  till skrivaren, sitta vid skrivbordet, gå från kontoret till bilen. Brukar gå "runt kvarteret" eller vad man ska kalla det när det är ett industriområde, en liten runda i närområdet i alla fall. Förra veckan frågade jag min kollega A2 om hon ville hänga på och det ville hon och det var trevligt. Nu har vi det som en liten rutin varje förmiddag, i alla fall den här månaden också. Sen slutar hon ju tyvärr. Det är en så märklig känsla det här att nästan alla ska sluta inom loppet av en eller två månader. Att VD informerar om att det kan komma mäklare och titta på fastigheten, för den ska ju säljas vad det lider. Att det ska finnas något annat företag här i framtiden? Svårt att ta in. 

Efter jobbet åkte jag till mitt vanliga springställe och sprang 6,5 km. Har ju i och för sig sagt att jag ska springa samma runda (den som är 5,6 km) tills den inte känns jobbig längre, men man kan väl få ändra sig. Det kändes bra, lite jobbigt på slutet men det tycker jag det gör jämt oavsett längd på rundan. Då kommer alltid den där kapten Haddock-djävulen och sätter sig på ena axeln och föreslår att jag ska ge mig, varför ska man plåga sig, mer än halva rundan får väl vara good enough, etc. Igår lyckades jag slå dövörat till och masa mig runt. 

Åkte hem och var nöjd med mig själv, såg fram mot att träna ett pass yinyoga och sedan bara ta det lugnt.  Det blir ju dock aldrig som man tänkt sig, för jag upptäckte att min fina Australorphöna Kim Wall inte alls mådde bra. Hon vinglade och snurrade och ramlade omkull och kunde nästan inte resa sig och de andra hönsen var framme och hackade på henne där hon låg. Det var bara att plocka fram yxan och förkorta lidandet. Tråkigt, men sånt som händer. Gick sedan in och tränade min yinyoga. Var sjukt trött eftersom jag sovit så djävla dåligt på natten, så efter att ha försökt läsa en stund i soffan så gav jag upp och förpassade mig till sängen. Läste en stund där och sen slocknade jag som ett litet ljus. 

Idag är det jobb, hundpromenad, träning, filmkväll med min man. Det blir fint. Over & out. 

Rygga inte undan

Har läst Rygga inte undan av Stephen King, och det ska du också göra tycker jag. I alla fall om du gillar Stephen King. I alla fall om du har läst Mr Mercedes-sviten, Outsidern, (delar av) Blod säljer och Holly och älskar Holly. Det gör jag. Älskar också Jerome, Barbara och Izzy, så det är lite som med Elly Griffiths böcker, det behöver nästan inte vara något mord för det är så härligt att bara få hänga med Ruth, Nelson, Cathbad och alla de andra. Men Rygga inte undan var det ju. Detta är handlingen: 

Kriminalinspektör Izzy Jaynes vet inte vad hon ska tro. Polisen i Buckeye City har mottagit ett brev från en person som hotar att döda "tretton oskyldiga människor och en skyldig" som ett sätt att gottgöra det personen beskriver som en felaktigt dömd mans orättvisa död. Izzy tvingas snart inse att brevskrivaren menar allvar. Men hur ska polisen kunna skydda tretton slumpmässigt utvalda människor som saknar koppling till gärningsmannen? För att komma framåt i utredningen ber Izzy sin vän, privatdetektiven Holly Gibney, om hjälp.
Samtidigt ger sig Kate McKay, en frispråkig feministisk aktivist, ut på en utsåld turné genom landet. Hon drar till sig skaror av fans - men också fiender. När en otäck stalker går över gränsen anlitar Kate Holly Gibney som sin personliga livvakt. Men vem är det egentligen som förföljer Kate? Hoten blir allt våldsammare och Hollys uppdrag kompliceras av Kates våghalsighet. Samtidigt blir hon besatt av Izzys märkliga fall.

Den här boken har diskuterats en del (som alla böcker) i diverse Stephen King-grupper på Facebook och det är väl lite blandade känslor för den bland fölket. Den har ansetts vara rörig, forcerad och så finns det folk som inte gillar den pga att de inte är "ett fan av Holly Gibney". Dom är det ju synd om då. Själv älskade jag den här boken. Älskar sättet som han (Stephen King) bygger upp sina deckare/thriller-aktiga böcker: med rätt korta kapitel sett ur olika karaktärers perspektiv som nästan alltid slutar med en liten cliffhanger så att spänningen hela tiden stegras. Satt som på nålar sista tredjedelen av boken och var på riktigt orolig att någon skulle dö. Någon av de jag gillar alltså. Ska inte avslöja något, den här boken får fem stjärnbaner av fem möjliga, rusa genast iväg till bibblan, bokhandeln, whatever med er. 

His girlfriend's dad is a vicar

Igår var en sån där dag som var, jag vet inte riktigt, själsligt dränerande? Under förra veckan hade alla som ska sluta fått och skrivit på sina uppsägningskontrakt. En del i produktionen har redan slutat, andra plus tjänstemännen slutar antingen nu sista november eller till jul. Det är bestämt att lilla produktionslinjen ska köras fram till slutet av nästa sommar, och så länge kommer TG och PC också vara kvar, plus två i produktionen. Sen är det över. Och det är så deppigt även om det naturligtvis inte är mig det är synd om här. 

Och så var det A1 då. Hon har ju varit arbetsbefriad sedan i mitten av september någon gång. För ett par veckor sedan hörde vår VD av sig och frågade om hennes privata mail och telefonnummer så att han skulle kunna kontakta henne angående det formella kring uppsägandet. A1 är en sån som inte svarar på okända nummer, så ringa var ju förgäves. Efter ett tag svarade hon på mailet som skickades att hon ville ta detta genom sitt fackliga ombud. Sen svarade hon inte när det fackliga ombudet ringde heller, så då börjar man ju undra, går det att säga upp någon som gör sig okontaktbar? Vad händer om man de facto inte skriver på uppsägningsavtalet? osv. VD menade på att man får väl skicka det rekommenderat, men om man vägrar svara i telefon kan man väl lika gärna vägra att hämta ut ett rek? En massa såna frågor fick vi försöka bringa ordning i igår (svaret är: jo, ett rekommenderat brev räknas i det här fallet som mottaget efter två dagar även om mottagaren inte hämtar ut det, finns nån AD-dom på det).

Gjorde sedan något oväntat: bokade av ridningen både igår och idag. Kände mig verkligen inte på hugget på grund av ovanstående, fast det var ju också det där med sjuk häst som gnagde lite. Eller rätt mycket. Tänk om jag rider en häst som jag tänker bara är lat och så har den i själva verket en infektion i kroppen?, vilket ledde till de inte alls uppiggande domedagstankarna att tänk om alla våra hästar blir sjuka och vi måste stänga ner hela verksamheten? Sen visade det sig vara manfall i hela måndagsgruppen, den ena efter den andra skrev i gruppchatten att de inte skulle komma, så kanske var det fler som tänkte som jag? Eller så var det bara en ren slump. 

Åkte och handlade efter jobbet. Då fanns det inga bananer. Alltså verkligen NOLL bananer. Det har jag nog aldrig varit med om förut, i alla fall inte i en stor affär som Willys. Men jaja, det var ju bara att acceptera. Åkte hem, gick ut med hundarna, gjorde fotrehab, tränade ett corepass som kändes lätt och ett yinyogapass som kändes svårt. Irriterade avslutning. Satt sedan irriterande länge i soffan och spelade Color Block Jam istället för att läsa som jag tänkt. Sen läste jag i och för sig också ut Rygga inte undan och kom upp i varv alldeles för mycket så sen kunde jag inte somna. Gick och lade mig i Flickrummet™ till slut men har sovit som en djävla kratta i natt så den här dagen blir väl...kul. Jaja. Bara att kriga på. 

Post höstlov

Jaha, då var det måndag och jobb och vardag igen. Samt november, fast jag gillar november. Mörker, regn och rusk, inte så jättelångt till jul, som jag i och för sig inte direkt gillar, men ledigheten! Den är ju guld.  Och på mitt jobb är det alltid stiltje då, så det är aldrig några problem med att vara ledig riktigt länge. Det ser man ju fram mot. 

I lördags gjorde jag väl det som jag gjort hela veckan: gick långpromenad med hundarna, tränade ett pass med hantlar samt yinyoga, slappade i soffan med en bok. Fast sedan fick vi piffa upp oss och åka in till stan för att gå i kyrkan eftersom min son, kyrkomusikern, skulle ha orgelkonsert. Det var riktigt maffigt med kör och solister och stråkar och grejer, allt var dessutom på latin. Fick en liten snabbdejt med nämnde kyrkomusiker efteråt när han förevisade alla finesser med kyrkorgeln (det fanns åtskilliga) och det är så kul att han verkligen har hittat sin grej. 

Sen åkte vi hem. Den här helgen var det Österlen Lyser och det visade sig att även Nästan-Österlen lyste  så hela bygatan och till och med vår lilla avsticksväg var kantad av marschaller. Mysigt! Jag lagade mat och så åt vi och kollade på sista avsnittet av Dead Boys Detective och sen slappade vi med böcker i soffan för trots att vi plötsligt har vad som känns som åttahundra kanaler så finns det ju aldrig någonting att se. På SVT visades ytterligare en orgelkonsert som vi hade på som lite bakgrundsljud, det var också rätt mysigt. 

Igår gick jag min vanliga kuperade söndagspromenad, fast den lite kortare versionen för jag skulle också hämta ut ett paket. Här i byn hämtar man paket från DHL i gatuköket och då får man inte hämta ut mellan 11-13 för då är det lunchrusning. Eventuellt gäller det bara på vardagar, har aldrig blivit riktigt klok på det där men travade dit vid 10 för säkerhets skull. Sedan gick jag hem och högg ved. Hade lite träningsvärk efter lördagens hantelpass, men inte så farligt. Sen ringde K och det visade sig att en häst i stallet fått feber och veterinären trodde att det var hästvarianten av corona. Smittsamt!, så då fick vi i en hast ro ihop ett styrelsemöte med handlingsplan utifrån det. Där gick den stillsamma söndagseftermiddagen, men det är ju som det är. 

Nu är det alltså måndag och vardag igen. Ska på återbesök till kiropraktorn nu på morgonen, sedan är det nog inget speciellt den här veckan? Vågar knappt säga det för förra gången jag slängde ur mig att veckan verkar lugn så blev den allt annat än det. Den som lever får väl i vanlig ordning se.