B Wahlströms ungdomsböcker: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Viskande Mumiens gåta

Boken börjar nästintill i samma andetag som den förra slutar (räknat från den dag då deckarna fick börja disponera den förgyllda Rolls Roycen så har det gått 14 dagar sedan Skräckslottets gåta inleddes så det är inget tal om att ta det lilla lugna efter alla strapatser) med att deckarna får två brev: ett där en äldre dam vill anlita dom för att leta rätt på en försvunnen katt, och ett från självaste ALFRED HITCHCOCK där Tre Deckare ombedes undersöka ett fall med en 3000 år gammal mumie som viskar till sin ägare på ett obegripligt språk!
En viskande mumie är ju läskigt värre, anser fegharen PETER och röstar på att de ska åta sig uppdraget med den försvunna katten, men blir givetvis nedröstad och han finner sig instuvad i Rolls Roycen med WORTHINGTON vid ratten tillsammans med JUPITER och BOB innan man hinner säga Egyptens pyramider. De åker hem till PROFESSOR YARBOROUGH, en framstående egyptolog vars mumie RA-ORKON, som han nyligen fått hem efter att han, Ra-Orkon alltså, varit utlånad till ett egyptiskt museum i 25 år och kommit "hem" till professorn i Kalifornien för bara en vecka sedan. Och som då alltså har börjat viska till honom på ett främmande språk, men bara när professorn är ensam med honom, inte när han har sällskap av betjänten WILKINS eller kollegan FREEMAN som bor bara en liten bit därifrån. Naturligtvis sägs det också vila någon form av förbannelse över Ra-Orkon så att ond bråd död har drabbat nästan alla som var med i den ursprungliga expeditionen (vilket professorn avfärdar som rena tillfälligheter). I samma veva som Ra-Orkon installerades i det Yarboroughska hemmet så kom en matthandlare från Libyen från ingenstans och påstod att Ra-Orkon, en gång i tiden härstammade från Libyen men var inflyttad till Egypten för att regera, de var kungar hela bunten, Ra-Orkon och hans familj (Ra-Orkon var prins). Matthandlaren menade på att professorn borde skicka tillbaks Ra-Orkon så att han, Ra-Orkon alltså, kan få en hederlig begravning bland de sina, men givetvis vill professorn inte lyssna på det örat och matthandlaren varnar för att Ra-Orkons ande kan vredgas, men det är inget som professorn ligger sömnlös över, han är mer intresserad av att ta reda på varför Ra-Orkon, trots sin ädla börd, begravdes under så förhållandevis enkla omständigheter, utan mängder av guld och juveler som brukligt var på den tiden om man var någon att räkna med, men det enda Ra-Orkon hade med sig i graven var sin favoritkatt. 

Knappt hinner professor Yarborough förevisa Ra-Orkon för de tre deckarna förrän det ser ut som att ond bråd död ska drabba även honom: en tung trästaty föreställande guden Anubis välter och missar professorn med en hårsmån. Wilkins är övertygad om att det är förbannelsen och ber deckarna att övertala professorn att skicka tillbaks mumien till Egypten, men Jupiter lyssnar givetvis inte på det örat. Istället demonstrerar han sina (givetvis hemmabyggda) walkie-talkies och visar att det i princip bara är att gömma en liten radiosändare i kistan så kan man frambringa viskanden som låter som om dom kom från mumien (Jupiter är så smart!). Medan Peter är ute i trädgården för att prata i walkie-talkien så får han syn på en yngling med olivfärgad hy och mörka ögon som gömmer sig i en buske och verkar spionera på professorn! Peter får fatt på honom, ynglingen smiter trots stödinsats från den filippinske trädgårdsmästaren MR MAGASAY (eller en av dom, det visar sig vara sju anonyma bröder som professorn anlitar utan att bry sig om vem av dom som dyker upp så länge jobbet blir gjort). I tumultet hinner ynglingen ropa på ett främmande språk som professorn identifierar som modern arabiska att han, ynglingen, ber Ra-Orkons ande om hjälp. Knappt hinner alla smälta den informationen förrän ett jättestort klot av granit lossnar från sin plats ovanpå en pelare och kommer rullande och hotar att döda allihop (men missar såklart) och Wilkins får ännu mer vatten på sin kvarn rörande Ra-Orkons förbannelse medan professorn avfärdar detsamma som ovetenskapligt trams. 

Detta är såklart ingenting som Jupiter blir avskräckt av (däremot fegisen Peter, som istället blir skickad att leta efter den bortsprungna katten) utan hans nästa drag är att helt sonika klä ut sig till professorn och han lyckas då fånga Ra-Orkons viskningar på sin för ändamålet medhavda bandspelare. Professor Yarborough känner inte igen språket, men lägligt nog är kollegan och grannen professor Freeman expert på mellanösternspråk, så de åker dit. Professor Freemans fader var med i den olycksaliga expeditionen  men hade mördats när han var ute i vimlet på stadens gator och torg så professor Freeman menar att det nog kan finnas ett korn av sanning i det som professor Yarborough säger är rena tillfälligheter. 

Under tiden håller Wilkins på att feja och dona hemma hos professor Yarborough, men blir avbruten av att en mansgestalt med schakalhuvud (Anubis!) kommer mot honom och han, Wilkins alltså, svimmar av skräck.

Samtidigt dom detta händer är Peter hemma hos MRS BANFRY och får reda på allt om hennes försvunna katt SFINX, en abessinsk katt med olikfärgade ögon och vita framtassar som varit försvunnen någon vecka. När detta samtal är avklarat beger han sig till professor Yarborougs hus, för ingen minns en fegis och han, Peter alltså, inser ju att han nog ändå vill vara med och lösa mysteriet med den viskande mumien och inte enbart vinna ära och berömmelse genom att återfinna bortsprungna katter. När han plingar på hemma hos professorn är det ingen som öppnar, så Peter traskar (sin feghet till trots) helt obrydd in i huset som visar sig vara tomt eftersom professor Yarborough, Jupiter och Bob är kvar hos professor Freeman och Wilkins ligger avtuppad bakom någon buske i trädgården. Peter går ut i trädgården (dock utan att notera den medvetslöse Wilkins) och vad kommer där om inte en abessinsk katt med olikfärgade ögon? Precis när Peter plockat upp katten i famnen och fröjdas vid tanken åt att ha löst "fallet" med den bortsprungna katten helt på egen hand så blir han överfallen av en yngling som i högljudda ordalag kräver att "farfar Ra-Orkon" samt katten ska lämnas tillbaks till sin rättmätige ägare och familj. Ett visst tumult och handgemäng (under vilket katten smiter iväg) uppstår men den atletiske Peter avgår med segern. Det visar sig att pojken, som går under det mäktiga namnet HAMID AV HUSET HAMID, kommer från en mäktig matthandlarfamilj i Libyen och säger sig vara en släkting i rakt nedstigande led till Ra-Orkon (också mäktigt), vilket han och hans fader fått reda på av den vandrande tiggaren slash spåmannen SARDON (rätt tveksam källa dock?) och nu är Hamid och en annan matthandlarkille som heter ACHMED utsända av Hamids sjuklige fader för att forsla hem familjens mumifierade anfader till sin rätta plats. Det visar sig också att Hamid var samma olivfärgade yngling som snokade omkring i professorns trädgård OCH att "den filippinske trädgårdsmästaren" i själva verket var Achmed som hade betalt någon (eller alla) av de sju bröderna Magasay för att också kunna snoka omkring i professorns trädgård (han verkar ha en väldigt stor trädgård) och det var givetvis också han, Achmed alltså, som förgäves försökte övertala professorn att skicka tillbaks Ra-Orkon. Sardon har dessutom förkunnat att Ra-Orkons ande ska visa sig genom en abessinsk katt med olikfärgade ögon och svarta framtassar, därav att Hamid hävdar att katten som Peter identifierade som Sfinx i själva verket var en reinkarnation av den tretusen år gamla Ra-Orkon. Peter tänkte inte på om framtassarna var svarta eller vita och katten har ju i alla händelser försvunnit igen så det är inte mycket att göra åt det nu.  

Under den korta tid som förlöpte från det att Wilkins segnade ner i medvetslöshet tills att Peter kom dit så visade det sig dessutom att två karlar hann komma till huset och sno med sig Ra-Orkon, vilket var anledningen till att Hamid överföll Peter eftersom han (Hamid) trodde att Peter tillhörde mumietjuvarna. Efter att det har försäkrats goda avsikter åt båda håll går de nyblivna vännerna in och betraktar den tomma kistan i vilken Ra-Orkon fram tills nu vilat. Då kommer tjuvarna tillbaka! Nu är goda råd dyra, och Peter och Hamid gömmer sig i en hast i kistan (Peter kilar i sista sekunden snillrikt in en penna, som han bara råkar ha till hands, under locket så att de ska få luft). Mumietjuvarna JOE och HARRY (de är av den gamla hederliga typen av skurkar som i de första meningarna man hör dem uttala nämner varandras namn (Har du remmen, Joe? Ja det har jag, Harry) på ett sätt som inga normala talar till varandra men ska det etableras karaktärer så får man inte ha alltför finkänsliga krav på dialogens kvalitet) klagar över att deras uppdragsgivare inte var nöjd med att bara få mumien utan prompt skulle ha kistan också så att de var tvungna att åka tillbaka och hämta den, slit och släp, aldrig är det något annat. De binder fast locket med en rem (tursamt nog utan att notera Peters penna!) och kånkar ut kistan till en väntande skåpbil under pust och stön och högljutt klagande över hur tung den är. Peter och Hamid får också via Joes och Harrys övertydliga dialog reda på att dessa kommer att kräva extra betalt för den extra rundan, och att de ska köra mumiekistan till ett gömställe och behålla den tills uppdragsgivaren slantat in vad de anser är skälig ersättning.

Under tiden har Jupiter, Bob och de båda professorerna lyckats nå viss framgång med Jupiters bandupptagning och enligt professor Freemans tolkning av Ra-Orkons viskningar är att han, Ra-Orkon alltså, är långt hemifrån, hans sömn är störd, förbannelser och död ska drabba den som stört hans sömn osv, vilket professor Yarborough i vanlig ordning avfärdar som ovetenskapligt blahablaha. De återvänder till huset och finner att varken Ra-Orkon, Peter eller Wilkins är där.  Den abessinska katten med olikfärgade ögon och svarta framtassar dyker dock upp och professorn blir yster eftersom det var så Ra-Orkons favoritkatt enligt uppgift (oklart från vem) sett ut.

 Wilkins återfinns, väcks upp ur sin medvetslöshet och yrar om Anubis så professorn beslutar att köra honom till sjukhus. Först då börjar de övriga sakna Peter, borde han inte ha dykt upp vid det här laget? 

Samtidigt är Peter och Hamid instängda i mumiekistan och bortforslade mot okänd ort i Joes och Harrys skamfilade blå skåpbil. De blir förtroliga med varandra där i kistmörkret och Hamid berättar om Sardons spådom och Ra-Orkons ande i form av en katt och Peter förtäljer ett och annat om Tre Deckare, plus att de spekulerar kring vem i all världen som är ute efter Ra-Orkon som inte är professor Yarborough eller representanter för huset Hamid. Sedan är de framme, Joe och Harry lastar ut kistan i vad som visar sig vara ett magasin, de meddelar också varandra att tidigast i övermorgon ska uppdragsgivaren få kistan mot tredubbelt betalt. Sen lägger de en presenning över kistan och då hjälper det inte ens med Peters penna för att få luft. Tursamt nog meddelar Joe och Harry till varandra att de nog behöver sin rem, så  den lossas från kistan och sedan sticker Joe och Harry mot nya ohederliga uppdrag.
 

Peter och Hamid tar sig ut men magasinet är låst och vad ska de ta sig till? Tursamt nog finns det ett takfönster som tursamt nog är öppet och tursamt nog råkar det också finnas en gammal veteranbil parkerad under som de kan klättra på (de tar hänsynsfullt av sig skorna för att inte repa lacken) och tursamt nog så är Peter så vig och atletisk (och stark!) att han lyckas hoppa upp och nå takfönstret, häva sig upp och sedan också fånga den upphoppande Hamid och hala upp honom, på vilket Hamid uttrycker en åsikt om att han tycker Peter är väldigt stark och modig som nog gör Peter gott att få höra. Tursamt nog finns det också en stege så att de kan ta sig ner från ut. 

De är nu någonstans i Los Angeles och har självklart ingen aning om var, men Peter märker rådigt ut magasinet med Tre Deckares hemliga tecken (ett frågetecken ritat med krita). Bäst de irrar omkring så sker ett inbrott i en klockaffär och dennes ägare tror då att Peter och Hamid är inblandade fast de bara råkar befinna sig i närheten och det blir till att lägga benen på ryggen fastän de är oskyldiga, men som Hamid säger: När någon ropar tjuv är det en instinkt att fly. När de kommer på att det nog inte var så smart att skena iväg huvudstupa har de definitivt ingen aning om var de är men tack vare Hamids matthandlarpengar kan de ta en taxi tillbaks till Rocky Beach. Hamid ber Tre Deckare om hjälp att återföra Ra-Orkon till professorn så att han och Achmed ska kunna övertala honom, professorn alltså, att Ra-Orkon ska få återförenas med de sina (hur nu det ska gå till) och de bestämmer att Hamid ska komma till Högkvarteret nästa morgon.

Peter kontaktar Jupiter för att avlägga rapport och får då veta att Jupiter har katten som enligt Jupiter inte alls är Ra-Orkons ande (om någon nu skulle tro det) utan mrs Banfrys bortsprungna Sfinx, fast "maskerad". Detta lämnar Peter i grubblerier om vad det kan innebära (man får väl skylla på att det varit en lång och strävsam dag för honom), vilket får sin förklaring nästa dag när deckarna plus Hamid träffas och Jupiter visar att de svarta framtassarna i själva verket var färgade, egentligen var de vita, ergo var det Sfinx och ergo är det inte alls Ra-Orkons ande utan någon som är ute efter att lura såväl Hamid och huset Hamid avseende deras anfader som professor Yarborough. Misstankar riktas i detta skede mot såväl Wilkins som Achmed utan att man egentligen har något att komma med mer än att det i största allmänhet är vanligt att betjänten är den skyldige och att Achmed har snokat omkring som förklädd trädgårdsmästare för att kunna stjäla Ra-Orkon och han tillhör ju inte heller det mäktiga huset Hamid utan är bara en vanlig simpel anställd, och han skulle som sådan därför mycket väl kunna vilja tjäna en hacka på huset Hamids bekostnad. Fakta som framkommer är att det var Achmed som välte Anubisstatyn och såg till att det stora stenklotet kom i rullning med mera, allt för att skrämma professorn (utan att lyckas). Jupiters huvudtes är att någon velat att huset Hamid skulle tro att Sardons spådom var sann, dock oklart varför.

Det spekuleras hej vilt men är klent med faktabaserade lösningar, och deckarna enas om att enda chansen är att ta sig tillbaks till magasinet och därifrån ta reda på vem som stal Ra-Orkon och varför. Dock har de ju ingen aning om var det här magasinet ligger, men Jupiter lyfter luren och drar igång sin patenterade Röst-Till-Röstkedja och ber alla ringa till alla och hålla utkik efter ett magasin i Los Angeles på vars dörr det är ritat frågetecken med blå krita (Peters färg). Kedjan producerar så måningom ett resultat, och redan samma kväll bär det i väg i Jones Vrak & Styckegods lastbil, rattad av den anställde bayerska KONRAD (brodern HANS fick inte någon utrymme i den här berättelsen). De åker till den av Röst-Till-Röstkedjan uppgivna adressen, men Peter och Hamid känner inte alls igen sig och det visar sig förstås att det är ärkerivalen STÖREN NORRIS som hört talas om detta och nu varit och klottrat blå frågetecken över halva djävla Los Angeles för att sätta käppar i hjulet för Tre Deckare. Peter hotar med att banka ner honom "så att han inte blir större än än tältpinne", vilket ju verkligen är hårda ord (dock uttalade utom hörhåll för Stören). 

Deckarna plus Hamid letar runt på måfå ett tag (nu är det sannerligen inte mycket bevänt med Peters i Papegojans gåta omskrutna lokalsinne) men till sist identifierar Hamid en glasskiosk som han känner igen på grund av att han först trott att det var ett litet tempel (inte lätt för en kille från Libyen att komma till civilisationen verkar det som) som de tror sig ha sprungit förbi kvällen innan. Det börjar bli bråttom, för Harry och Joe ska ju komma tillbaks och hämta kistan vilken sekund som helst nu, så för att spara tid delar deckarna upp sig (vilket ju ALLTID är en superdålig idé).
Det blir Jupiter som får syn på en blå skåpbil och tänker först inte mer på det, men som väl är så får han smaka på övertydlig skurkdialog (Kör in här  Harry! Visst, Joe!) så att han, Jupiter alltså, omedelbart fattar att det här måste ju vara DEN Harry och DEN Joe, så han lyckas smita in i magasinet och gömma sig under skåpbilen och får då höra Harry och Joe tala om för varandra på sitt övertydliga sätt att kistan ska levereras till en adress i Hollywood (tydligen har de suttit knäpptysta i bilen hela vägen fram tills nu när de pladdrar vitt och brett om att kistan ska levereras, de ska ringa när de är halvvägs för att säkerställa att de inte är skuggade, men det märkligaste av allt är att kort efter att kistan levererats så ska de hämta både den och mumien igen och båda ska brännas, vilket ju känns synnerligen märkligt att göra så mycket omak med att först stjäla en mumie, därefter hans kista för att sedan bara bränna upp skiten, men för en extra ersättning på 5000 dollar så behöver man ju inte bry sig så himla mycket, resonerar Joe och Harry). Men det är väl bäst att kolla i kistan ifall det skulle råka finnas något värdefullt där, men det gör det inte så medan Harry är och dricker vatten så kör Joe fram bilen. Nu är goda råd värda minst 5000 dollar, och Jupiter bestämmer sig raskt för att följa Peter och Hamids exempel och gömma sig inuti kistan (jätte-jättedålig idé) vilket han har möjlighet att göra eftersom Joe sitter kvar i bilen och Harry verkar bälga i sig litervis med vatten. Jupiter plus kista blir inlastade i skåpbilen och nu bär det åter iväg mot okänd ort! Jupiter har såklart med sig sin walkie-talkie och lyckas komma i kontakt med de andra så att Konrads lastbil kan ta upp förföljelsen av den blå skåpbilen. Allt går som smort tills skåpbilen kör över en järnvägsövergång över vilken det precis därefter passerar ett godståg som är minst en kilometer långt, så walkie-talkien kommer utom räckvidd och Konrad och de andra tappar spåret. 

Jupiter ligger i kistan och tänker diverse mörka tankar. Så småningom kommer skåpbilen fram till avsedd destination. Kistan lastas av och Joe och Harry blir ombedda att lämna uppdragsgivaren ensam med kistan i tio minuter, och sedan kan de komma tillbaka, ta med sig både mumie och kista och slutligen åka iväg och bränna upp båda. Tur (för både Jupiter och Ra-Orkon) så är Harry och Joe rutinerade skurkar som kräver pengarna först och trots att uppdragsgivaren säger att han har pengarna i fickan så ska betalningen av någon anledning ske utanför garaget. 

Jupiter lyckas därmed ta sig ur kistan och gömma sig i garaget. Sen kommer uppdragsgivaren tillbaka, och givetvis är han av typen som talar för sig själv och högt och tydligt tillkännager att nu, äntligen, han har väntat i tjugofem år på den här stunden, osv. När han står djupt böjd över kistan passar den rådige Jupiter på att rusa fram och knuffa ner honom i kistan, lägga på locket och sedan sätta sig på kistan. Där sitter han och kan inte annat och ängslas för vad som ska hända när Harry och Joe ska komma tillbaka. Där kan han ju inte sitta i all evighet! men som väl är hörs inom kort välkända röster utanför garaget och in stormar Konrad, Peter, Bob, Hamid. Achmed och professor Yarborough i samlad tropp.
DET VISAR SIG: att den som (för tillfället, det har ju varit många bud om det på senaste tiden) ligger i kistan och som alltså också ligger bakom stölden och allting annat konstigt som har hänt på sistone, är ingen mindre än professor Freeman! Professor Yarboroughs granne, kollega och goda vän! När han, professor Freeman alltså, får syn på professor Yarborough plus deckarna, Konrad och Hamid så ger han upp direkt och hela historien rinner helt oombedd ur honom.

Det visade sig att anledningen till att Ra-Orkon, som ju ändå var en fin libysk prins, begravdes under till synes enkla omständigheter var att det finns ett lönnfack i kistan i vilket det låg gömt en stor mängd extremt dyrbara ädelstenar, vilket professor Freemans fader som ju varit med i professor Yarboroughs expedition upptäckte av en slump back in the days. Sen gick han, Freeman senior alltså, ju retfullt nog och blev mördad, men Freeman junior hade fått informationen så han iväg till Egypten för att hämta hem det som han tyckte var hans rikedomar, men kammade noll. Han måste ju ha grämt sig väldeliga under de tjugofem år som kistan stod på ett egyptiskt museum och glatt sig lika mycket när professor Yarborough till slut bestämt sig för att ta hem Ra-Orkon till sig för då skulle han (Freeman junior) ju lite snabbt och lätt fiska åt sig juvelerna i ett obevakat ögonblick på besök hemma hos professor Yarborough. Det visade sig dock att Freeman senior limmat igen lönnfacket rejält, så det var minsann inte så bara, utan här fick man ta till list. Så Freeman junior iväg till Libyen, letade upp någon random riking där, klädde ut sig till tiggaren slash spåmannen Sardon och trattade hela huset Hamid fulla av myter kring att Ra-Orkon var deras anfader och att han nu befann sig i barbarers land där han inte fann någon ro utan måste hämtas hem (och sen skulle han, professor Freeman, kunna skylla på det tjuvaktiga huset Hamid när stölden av Ra-Orkon uppdagades). Och huset Hamid gick på hela klabbet och dom iväg till Amerika i en hast men det gick ju inte så bra för dom heller eftersom den envisa professor Yarborough inte alls var intresserad av att skänka bort sin egyptiska mumie till vem som helst som kom förbi och påstod sig vara släkt med Ra-Orkon. Så professor Freeman iscensatte Ra-Orkons viskningar genom att använda en "parabolisk mikrofon" och speciella "riktningshögtalare" som kan sända "en koncentrerad ljudvåg" flera hundra meter (har ingen aning om huruvida detta är möjligt på riktigt?). De båda professorerna var ju grannar och lägligt nog led professor Yarborough av klaustrofobi och hade därför alltid öppna dörrar och fönster så det var ju lätt för professor Freeman att spana in när professor Yarborough tassade omkring inne hos Ra-Orkon. Freeman lät också stjäla katten Sfinx, som han sett ett reportage om i en tidning, färgade hans tassar svarta och släppte in den i huset där Achmed och Hamid bodde för att riktigt övertyga dom om att Ra-Orkons reinkarnerade ande hade hemlängtan. Och när inte heller det gick vägen så städslades som en sista utväg de orimligt talföra skurkarna Harry och Joe att stjäla Ra-Orkon, men det blev ju uppenbarligen en grov miss i kommunikationen eftersom de ursprungligen bara snodde med sig mumien och lät kistan med lönnfacket stå kvar (retfullt), vilket ju ledde till att Peter och Hamid kunde gömma sig i den och resten är ju historia.
När det där godståget gjorde att Konrads lastbil tappade kontakten med Joes och Harrys blå skåpbil bestämde de, Jupiter et consortes, sig för att åka tillbaka till professor Yarboroughs hus, för nu var de övertygade om att det var Achmed som var den skyldige, men när de kom dit höll han på att ta farväl av några matthandlare och därmed försvann alla misstankar som i ett trollslag. Då beslöts det att polisen skulle involveras (professor Yarborough hade dittills motsatt sig yttre inblandning pga att han var rädd för att framstå som ett gaggigt åtlöje), men först vill professorn konsultera sin kollega så de åker dit och vad får de då syn på, jo den blå skåpbilen ståendes på professor Freemans garageuppfart, och sedan ordnar allting upp sig med blixtens hastighet. Harry och Joe hamnar i finkan där de hör hemma, professor Freeman begär avsked från universitetet och beger sig till Mellanöstern för att arbeta för FN (det går tydligen bra även om man har lejt en hel radda människor att stjäla mumier), professor Yarborough skänker helt generöst juvelerna till Egypten, katten Sfinx återbördas till sin rättmätiga ägare och Achmed och Hamid åker tillbaks till Libyen och skickar en äkta matta med invävda frågetecken som tack för hjälpen. THE END.