Har läst En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong, detta är handlingen:
En stund är vi vackra på jorden är ett brev från en son till en invandrad mor som inte är läskunnig och som därför aldrig kommer att förstå allt det han längtar efter att få säga. Ändå måste huvudpersonen Little Dog, som är i tjugoårsåldern, försöka hitta de rätta orden.
Berättaren mobiliserar språkets hela kraft för att fylla det hålrum där orden sviker och våldet regerar. Som i hemmet präglat av fattigdom och armod, där en mor och mormor med traumatiska erfarenheter av Vietnamkriget tar ut sin frustration på Little Dog mellan manikyrkunderna. Som i det omgivande samhället som märker ut hans gryende sexualitet som fel. Den första förälskelsen i en äldre pojke, en förtrollad sekvens som utspelar sig mot fonden av ett USA söndertrasat av klassklyftor och en skenande opiatkris, blir endast en tillfällig respit från kampen för att hitta en plats, sin plats. Little Dog fortsätter att samla sina trasiga bitar och tvätta dem rena från råhet och smuts tills de skimrar av förundran.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken, som lovordats i alla recensioner jag läst. Det var ett fantastiskt språk, det var det. Och berättelsen i sig var både intressant och gripande. Men det kändes också som att den inte riktigt kom någonstans, saknade styrfart och liksom drunknade i sig själv på något vis. Den får därför bara tre flaskor nagellack av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar