Plikt

Har läst Plikt av Tyra von Zweigbergk, den handlar om detta:

En kvinna föder ett barn, klär det i bävernylon och goretex. I skolan serveras ostpanerad kalkonschnitzel och alla glada familjer önskas trevlig helg. Men när barnet plötsligt inte förmår gå till skolan finns ingen hjälp att få. Bara plikten att infinna sig, i den stora byggnaden som tidigare var ett mentalsjukhus och kallades Dårarnas slott.

Samtidigt förstår kvinnan att det var just där hennes farfarsfar var inlagd långa perioder. Samma korridorer, samma trappor, hundra år tidigare.

Medan veckobreven fortsätter att obönhörligt trilla in och krisen växer vänder sig kvinnan till arkiven. Hennes farfar har gjort det till sin uppgift att dokumentera och förklara familjehistorien, som finns bevarad på Kungliga Biblioteket. Ur brev, artiklar och journaler reser sig en brokig skara människor som briljerat yrkesmässigt, men också fört en hård kamp mot mörker och svårmod.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Initialt tyckte jag mycket om den, det var ett väldigt fint och liksom gripande språk. Men sen vet jag inte riktigt. Började störa mig på att hon genomgående kallar sin son för "pojken" och sin man för "Man", okej att man kanske inte vill hänga ut dom men jag tyckte det blev väldigt opersonligt. Berättelsen om farfarn var rätt intressant i sig, men kändes också ganska mycket som skrap på ytan för alla som inte är born and bred von Zwerigbergk och är insatt i bakgrundshistorien. Och sedan fick man intrycket att en dag så var "pojken", som man fattar det som att han inte har varit i skolan på hundra år på grund av någon slags utbrändhet/depression, helt plötsligt frisk igen. Utan att man får veta varför eller hur det går till. Det bara hände, och så tror jag verkligen inte att det går till. Den här boken får tre skolpsykologer av fem möjliga.