I fredags skulle min man på AW och jag såg fram mot en kväll med lite egentid. Tyvärr gick allting åt helvete. Tyckte det var lite småruggigt och tänkte att jag skulle tända en brasa för att liksom riktigt sätta kronan på verket av mys och trevlighet. Sagt blev gjort, kaminen började ryka in som om det inte fanns någon skorsten, hela vardagsrummet blev rökfyllt och jag fick tillbringa min fredagskväll med att sitta ute i trädgården och vänta på att allt i kaminen skulle brinna ut för inomhus kunde man inte vara då, samt ställa upp alla fönster på vid gavel och försöka vädra ut så allt blev iskallt och myggen bjöd in till Blodsugarföreningen AB:s årliga konferens. Så där fick jag för min härliga fredagskväll med egentid. Säger som Raskens Ida, en ska aldrig räkna ut'et. Fattar inget, det var som om någon glömt att öppna spjället, bara det att det inte finns något spjäll på den kaminen. Sotaren var där i någon gång i våras och hade inget att säga, men det kan ju hända att någon fågel byggt bo ovanpå skorstenen och att det drösslat ner en massa skräp kanske. Vi får ta oss upp på taket och se om det går att se något, annars får väl sotaren komma på återbesök.
Det var ju inte så kul inledning på helgen, men här får man fokusera på det positiva, VÄLJA GLÄDJE som Kay Pollak skulle ha gjort. Efter jobbet var jag nämligen och sprang intervaller, 8 kilometer vilket är mitt längsta (har kört den rundan innan, men då har jag gått en del av sträckan) och det kändes BRA-BRA-BRA nästan hela vägen utom kanske sista 10 minuterna då benen började kännas lite tunga och stumma (det var också lite uppförsbacke där). Enda som var störigt var att jag kände av min tand i varje steg, inte så att det gjorde ont men det liksom pulsade till. Det var samma när jag red i torsdags och skulle sitta ner i traven. Men det gick över efter ett tag, kanske när adrenalinet steg och blodkärlen drogs ihop? Sen upptäckte jag att jag hade ett hål i ena skon och det var lite irriterande när jag sprang på grusväg eftersom det hela tiden kom in smågrus där, men sen kom jag in i skogen och så var det problemet borta tills jag kom ut på grusvägen igen villsäga. Men då var det bara någon kilometer kvar så det var bara att bita ihop.
Men det bästa av allt var att vakna på lördagen och känna sig helt som vanligt. Förr när jag sprang kunde jag ofta känna att jag var lite svullen och/eller stel i knäna dagen efter, och det var ju innan jag fick artros. Sen har jag ju haft problem med en diskbuktning som inte visat sig under tiden jag sprungit utan kommit efteråt. Men nu alltså: INGENTING, varken i rygg eller knän. Helt overkligt. Peppar, peppar, no jinx osv. Tog med mig hundarna och gick en runda på 15 kilometer och det kändes hur bra som helst. Resten av lördagen låg jag mest läste, kollade klart på Älskade barn och tyckte den var bra, fast lite...ofullständig? Man hade velat veta mer om Pappa, vad var till exempel grejen med att de skulle visa händerna hela tiden? Vad hade hänt med alla de andra Lenorna? Vad var det för något deppigt bagage som polisen Gerd gick och bar på som det bara hintades om?, osv. Men annars bra.
Igår gick jag min vanliga söndagsmil på motionsslingan (kände inget i knäna efter gårdagens 15 km heller, HURRA) samt tränade ett pass pilates. Sen gjorde jag och min man kanske det slappaste vi någonsin gjort: tog BILEN ner till gatuköket här i byn och köpte varsin hamburgare till lunch. Det var egentligen inte så mycket att vi inte orkade gå som att vi inte ville äta där, och inte heller äta halvljummen hamburgare som den skulle ha blivit om vi skulle ha använt oss av apostlahästarna, men ändå. Förlåt miljön.
Efter lunchen tog vi ner alla gardiner på nedanvåningen och min man tvättade dom och jag putsade fönstren invändigt, vilket visade sig vara välbehövligt. Sen visade det sig dessvärre att en del av gardinerna, som är sydda av mina föräldrars gamla lakan från den tiden när man bäddade med överlakan, inte tålde att tvättas i maskin utan gick sönder. De var ju rätt trådslitna även innan de blev gardiner, men nu är de alltså inte ens det. Aja, shit happens. Tror jag har fler såna gamla lakan liggandes någonstans, så bara min man kan få lite feeling och ta fram sin symaskin så ska det väl lösa sig på gardinfronten.
Ja, sen var det väl inte mycket kvar av helgen. Städade hönshuset, bakade bröd, lagade mat, osv. Sen tvingade min man mig att kolla på ett avsnitt av Young Sheldon. Min man gillar The Big Bang Theory, men det gör inte jag, men han har tjatat och tjatat om att vi ska se den här och jag har sagt att jag inte vill eftersom jag inte har sett "den riktiga" serien eftersom jag inte gillar amerikanska komedier med burkskratt, men han har kontrat med faktumet "du gillar ju Lilla Jönssonligan fastän du inte gillar de riktiga Jönssonliganfilmerna", vilket är sant så OKEJ DÅ, stönade jag motvilligt. Är det burkskratt så går jag, varnade jag också. Det var inte burkskratt, men varken manusförfattare, regissör eller någon annan i produktionsteamet kring Young Sheldon hade lagt den minsta energi på att få någon form av naturlig dialog eller handling, så efter att ha genomlidit ett avsnitt så avlämnade jag domen "den här får du fortsatta att se på själv".
Gick sedan och lade mig, men eftersom jag hade nickat till en mikrosekund på soffan någon gång på eftermiddagen så var det fan i mig LÖGN att somna. Scrollade lite i telefonen fastän man inte ska, såg att Lars Winnerbäck släppt en ny skiva, började lyssna på den, bytte till Lindamordet istället för när man, jag, lyssnar på en ny skiva av Lars Winnerbäck så vill man, jag, vara vaken och alert och verkligen lyssna på både musik och text, och då går det inte an att halvsova sig igenom det. Min man somnade och började snarka, jag gick och lade mig i Flickrummet™ för att KUNNA somna vilket jag väl gjorde så småningom men ligger nu på minus på sömnkontot.
Idag är det teori i stallet. Enda positiva med det är väl att man kommer hem lite tidigare, plus att man förhoppningsvis inte är lika uppvarvad som efter ett ridpass. Vi får väl se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar