Till stallet istället, v 34 2022, pt 2

Det var tydligen bara jag som var sugen på drop in-ridning i fredags, så det blev ytterligare en privatlektion på Jättinnan. Förra gången sa jag ungefär så här: att jag i första hand vill få höra vad jag gör för fel (och vad jag ska göra istället), för som regel känner man ju när det går bra. Och nog fick jag veta att jag levde alltid. Den nya ridläraren var på mig som en hök om exakt varenda detalj från hur jag kortade upp tyglarna till...ja, det fanns en hel del att anmärka på, hehe. Framför allt att jag tydligen viker mig i sidan när jag tar ledande tygeltag på böjt spår, och så tycker jag det är konstigt att hästen liksom faller inåt? Sån DJÄVLA ögonöppnare för mig och plötsligt kändes det som att det även var en möjlig förklaring till en del av Köttbullens och mina problem. Diskuterade detta med en ridkompis efteråt och kom fram till att jag säkert fått kritik för det tidigare, men ibland behövs det liksom att någon säger det på ett annat sätt för att det ska gå fram. För det var ju inte rocket science direkt. 

Blir mer och mer förtjust i Jättinnan även om hon kändes lite spänd och stod emot lite mer i vänster varv, vilket gissningsvis dels berodde på att hon för första gången gått ute på gräs på natten med flocken (innan har hon stått inne som sällskap till en häst som varit skadad), dels att en massa olika människor ridit henne i veckan, dels att hon faktiskt bara är fem år. Men hon är väldigt pedagogisk, för när jag gör rätt så blir det ju bra. Då mjuknar hon och formar sig och slappnar av och frustar och det är UNDERBART. Då behövs egentligen inget beröm (fast det fick jag ändå) eftersom den där känslan av samspel är en sån DJÄVLA kick. Mmm.