Själsfränden

Har läst Själsfränden av Sofie Sarenbrandt, del en miljon i den fristående serien om Emma Sköld, denna fantastiska polis som inte bara är skärpt till tusen utan också vrålsnygg och alla karlars dröm. Typ. Jag är rätt trött på Emmas förträfflighet, Nyllets vankelmod, Josefins svartsjuka och resten av persongalleriets vid det här laget rätt så stereotypa karaktärsdrag. Men ändå är jag där och sliter åt mig varje del som kommer ut, så helt tokigt är det väl ändå inte.

Detta är handlingen:

Stockholms stad breder ut sig som en kuliss med sina sprakande höstfärger. En slående utsikt, tills kriminalinspektör Emma Sköld stannar med blicken på en kvinna som balanserar på fel sida om räcket på Västerbron.

En vindpust tar tag i det långa mörka håret och Emma håller andan. Hur ska hon hindra kvinnan från att hoppa och falla fritt tjugosex meter, rakt ner mot en säker död? Och inte bara hon, utan även spädbarnet i hennes famn.

Jag vet inte, jag tyckte själva motivet till självmordet kändes lite...långsökt? Och lite rörigt med det här insprängda förhöret där man inte visste vem som blev förhörd, och det här att Emma eller någon i hennes absoluta närhet alltid ska bli kidnappad/jagad/mordhotad av nån läskig typ börjar ju bli på gränsen till tjatigt. Men en okej bruksdeckare ändå. Den får tre fosterfördrivningar av fem möjliga.