Lucky Lada och jag

Har läst Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach, som handlar om detta:

Det är tidig juldagsmorgon i ett villakvarter på den skånska landsbygden. Freja Morgonstjerne är nyss uppstigen och nervös. Hon har firat jul med familjen i barndomsbyn, det gör hon varje år, men denna dag ska hon göra något hon aldrig gjort tidigare - gå på hemvändarkvällen på det lokala nöjespalatset Lucky Lada. Hon har intalat sig själv att det är för att hitta inspiration till den parafras som hon vill skriva på Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag, men egentligen handlar det om något annat: hon plågas av en känsla av främlingskap inför den bonniga tjej hon en gång var.
Freja fördriver tiden med att lyssna på sin mors anekdoter om bygden, och åt att försöka hitta någon som kan följa med till Ladan. Hennes två närmaste vänner, Maja och Sirintar, är upptagna. I takt med att Freja kontaktar alltmer avlägsna barndomsvänner vecklar både hennes egen och deras gemensamma historia ut sig. Den handlar om Höör och att växa upp där, om vad man måste förneka hos sig själv för att bli konstnär, och om det magiska - och tragiska - i att vara flicka.

Det är tydligt att Freja borde strunta i hemvändarkvällen, hennes motiv är ynkliga - men att inte gå är inte ett alternativ. Som bara kan förklaras så här: den som tyvärr inte varit flicka i Höör kan inte förstå hur mycket Freja längtar till Lucky Lada.

Jaha, nähä, men det är väl lika bra att riva av plåstret: jag gillade faktiskt inte den här boken alls speciellt mycket. Känns som att jag är den enda människan i hela Sverige som INTE jublar över den. Alltså, den var inte jättedålig. Men det var långt ifrån att jag skrattade så jag grät eller skrockade instämmande och tyckte att det här var helt djävla outstanding och att igenkänningsfaktorn var skyhög. Och då är jag ju ändå a. från landet, b. bosatt i Skåne och c. rätt förtjust i Fritjof Nilsson Piraten, samt d. inte på något sätt främmande för att själv underhålla med mustiga skrönor ur mitt livs novell. Men det här, jag vet inte. Störde mig på att dialogen var skriven på dialekt ibland och ibland inte. Störde mig på överanvändande av ordet "ej" (det kanske var något överdjävulskt stilistiskt grepp som i så fall gick mig helt förbi för jag tyckte bara det kändes styltigt). Kändes bitvis också som att det skulle koketteras med hur bonnigt allting var. Bitvis var den ändå lite rolig och framför allt mammans anekdoter kändes äkta och rätt underhållande. Den här boken får tre små pågatåg av fem möjliga.