I fredags satte Karin fart på oss redan från början, och det var nyttigt. I alla fall jag är rätt slapp med vad som händer när man skrittar fram, man kanske snackar med någon om vad som hänt sen sist eller sitter och tänker på annat, men nu djävlar skulle hästarna fram-fram-fram från första skrittsteget. Och på Köttbullen gjorde det stor effekt, TROR JAG alltså för med henne vet man aldrig. Man kan testa något som funkar skitbra ena gången och nästa gång inte alls. Vi hade i alla fall en riktigt bra lektion på temat skänkelvikning, inte för att dom gick så himla bra förstås, men hon var bra framme och i bra form och faktiskt blev det i alla fall någon form av sidvärtsrörelse för vänster skänkel. Höger är precis lika omöjligt nu som tidigare, men Karin sa att man får renodla det med framdelsvändningar.
Note to self nu då: att INTE låta henne gå och såsa på framskrittningen utan ställa lite krav direkt. Det där är ju sen gammalt, men det är tydligen väldigt lätt att tappa.
Idag är det hoppning och den ska jag faktiskt hoppa över. Inte på grund av hoppningen i sig utan för mina DJÄVLA knän som tydligen inte är kompatibla med fältsits just nu. Min digitala sjukgymnast förlåt fysioterapeut säger att ju mer man jobbar med sin rehab desto bättre blir kroppen på att ta hand om överskottsledvätskan, så det är väl bara att hoppas att han har rätt. Men varje gång vi har haft hoppning eller markarbete nu i höst så har jag fått betala med extra svullna knän och då blir rehaben också så djävla jobbig eftersom den går ut på att man ska böja och belasta och det är inte det lättaste när knäna är som handbollar. Artros, I hate you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar