Red igen igår för nån lektion jag missade när det var annandag påsk och jag var i spårskogen och osäker på om jag skulle hinna i tid. Det skulle vara hoppning och det är ju verkligen inte optimalt, men terminen slutar ju idag så det fanns ju inte så värst många andra gånger att rida igen på. Det är ju mitt fel som inte har tagit tag i det tidigare, får skylla mig själv och straffas med hoppning. Men Karin hade lovat att det inte skulle vara högt.
Fick Köttbullen och det kändes väl...GULP. Har ju aldrig hoppat henne tidigare och sånt är ju alltid lite nervöst. Man är ju inte Peder Fredricsson liksom. Men det gick faktiskt rätt bra. Många tror att Köttbullen och Pojken är lika varandra till sättet eftersom de är så lika varandra till utseendet. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Pojken är - åtminstone numera - rätt så godmodig och gör det man ber honom, fast låååångsamt. Han är ju rätt lat, men kan man bara övertyga honom om att det är nödvändigt så är det oftast inga problem. Längre, ska väl tilläggas, för visst har vi haft kriser. Köttbullen har mer motor, är mer energisk, men har också mer humör och är mycket mer tjurskallig och svårflirtad. Men hoppningen tyckte hon om. Nu hoppade vi så lågt att det förmodligen var det enklaste alternativet, men det var ändå en bana med avstånd och svängar och grejer som vi tråcklade oss igenom. På tid, för naturligtvis hade Karin hittat på att det skulle vara tävling och naturligtvis for tävlingsdjävulen i flera stycken, inklusive undertecknad. Satsade såklart inte JÄRNET, så modig är jag inte. Men red ändå på rätt så bra för att vara jag och kom i alla fall inte sist. Hehe.
Gruppen jag red i hade samlat ihop till en avslutningspresent till Karin och en hade fått för sig att hon skulle överlämna den till häst, så hon red bort till läktaren och tog emot en presentkasse från någon som satt där. Men hennes häst blev livrädd för kassen och började snurra runt och hoppa omkring på bakbenen. "SLÄPP KASSEN", skrek Karin och det gjorde personen ifråga, tyvärr innehöll kassen två flaskor bubbel. KLIRR, sa det och sedan lukade hela ridhuset alkohol på ett sätt som inte upplevts sedan den gamla goda tiden när det serverades starkvinsglögg på Lucia.
Aja, allt gick bra och en av flaskorna höll. Sedan föreslog Karin att vi skulle rida ner hästarna till hagen och släppa dom där och det tyckte alla var ett förnämligt förslag. Ner till hagarna är det väl någon kilometer sådär och det var en underbar ljummen försommarkväll. Vad som inte var lika kul var att vi sedan var tvungna att kånka sadlar och träns tillbaka till stallet. Aldrig har väl en kilometer känts så lång och helvete vad en sadel kan vara tung och fan vad mygg det var. Ska kontakta redaktionen för Mästarnas Mästare och tipsa om en ny gren.
Idag väntar terminens sista drop in-ridning och sedan är det - SNYFT - sommarlov på ridskolan. Ska på någon boot camp i augusti, men till dit är det ju evigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar