Villanelle, vakteltuppen med (förhoppningsvis) minst 9 liv.

Trogna läsare är väl förtrogna med den otursförföljda vakteltuppen Villanelle. Han är ju fortfarande singel eftersom alla hans tilltänkta fruar var tuppar och alla nu existerande hönor antingen är hans mamma eller hans döttrar. Håll ut! Köpte ju nya ägg på darknet Blocket och för någon vecka sedan kläcktes 9 ljuvliga små humlor. På bilden nedanför är de typ 5 dagar gamla och verkligen inte lätta att fånga på bild för de pilar hit och dit med blixtens hastighet.

Man dör ju sötdöden?

Förhoppningsvis är det väl åtminstone NÅGON av dom 9 som är höna? Stackars Villanelle vankar fram och tillbaks i sin voljär och vill ha sällskap. Voljären ligger nät-i-nät med Batman & gängets voljär, så han får se men inte röra.

Igår var Villanelle spårlöst försvunnen! Jag hörde honom gala på morgonen, men på eftermiddagen fanns han helt enkelt inte och när jag tänkte efter hade jag inte hört honom på ett bra tag. Voljären är kanske 3 kvadratmeter stor, och den innehåller några gömmor i form av grenar och tunnlar samt ett litet hus, men Villanelle fanns verkligen ingenstans och han brukar för övrigt inte gömma sig heller, utan tillbringar större delen av sin tid med att spatsera framför och ha koll på vad de andra sysslar med. Det var faktiskt lite obehagligt, för jag har ju grävt ner nät under hela voljären så ingenting ska ju kunna komma in där. Och jag är alltid jättenoga med att kolla så att ingen är i närheten av dörren innan jag öppnar den, för de är ju rätt så kvicka och japanska jumbovaktlar är ej önskvärda i svensk fauna. Så var sjutton FANNS han?

Jag hittade honom till slut. Då hade han lyckats klämma sig in mellan sitt hus och väggen (en glipa på typ 2-3 centimeter) och fastnat med en fot i nätet, gissningsvis när han försökte vända sig. Så där satt han och kom varken fram eller tillbaka. Var helt övertygad om att han var död, men när jag flyttade ut huset för att kunna få tag på liket så flaxade han till med vingarna och spatserade iväg. Med en blodig fot men i övrigt verkade han inte ha tagit någon större skada. Han gick raka vägen till vattenskålen och bälgade i sig åtskilliga vaktelmunnar, så han hade nog suttit där några timmar.  Hoppas att foten läker och inte blir infekterad så att han kan få sina fruar. De beräknas bli könsmogna om cirka en månad, så HÅLL UT VILLANELLE.

Fick för övrigt slakta tre tuppkycklingar i helgen. Smålandshönan Astrids fosterbröder började nämligen redan göra seriösa försök till att börja gala. Det tycker jag är tidigt, de är ju ändå bara lite drygt 2 månader. Både Lars och Gunde Svan var betydligt äldre innan de började ge hals. Jag tyckte nog man kunde vänta tills kuckelikuet var ett faktum, men min man blir så stressad av tanken på att grannarna ska klaga över galande tuppar så det var bara att sätta igång. Även Gullfiber fick hamna i frysen. Han har vuxit i raketfart och var vid 4 veckors ålder lika stor som Astrid och hennes fosterbröder som var 8 veckor, om inte större?  Jag hade gärna låtit Gullfiber växa och se vad det kunde bli av honom, men han var så elak mot Astrid när vi släppte ihop dom. De fyra andra kycklingarna (som hädanefter går under namnet De Fyras Gäng, som nu har utkristalliserat sig till att vara två Plymouth Rock, tyvärr tuppar båda, och två Silverudds Blå, i nuläget oklart vilket kön de har. Jag fick ju ett Silverudds Blå-ägg som bonus för att säljaren inte lyckats skrapa ihop det antal Plymouth Rock-ägg som jag ville köpa, sen visade det ju sig att hon (eller snarare hennes barn) blandat ihop äggen och nu med facit i hand så visade det sig att det var två Plymouth Rock, två Silverudds Blå och så Gullfiber då. Lite tråkigt, men det är väl bara att hoppas att åtminstone NÅGON av Silverudds Blå är en höna, slut på världens längsta parentes) och Astrid gick jättebra tillsammans, men så fort Gullfiber kom i närheten av Astrid så flög han på henne och fan vet om han inte försökte sätta på henne också? Han betedde sig verkligen tuppigt trots sin ringa ålder, och det var någonting som Astrid inte uppskattade och det blev bara värre och värre och Astrid blev mer och mer stressad. Och eftersom jag är mer rädd om my one and only Smålandshöna så fick Gullfiber också hamna på huggkubben. Och såklart var det också en tupp, kunde jag konstatera när jag tog ur honom, så det var ju ändå bara en tidsfråga. Hoppas att Plymouth Rock-killarna inte är lika brådmogna för det blev verkligen inte mycket kött av de här tre.

Nu har alltså De Fyras Gäng fått flytta ut till Astrid i hönsgårdsburen och så får de väl gå där och växa till sig tills det är dags att sätta ihop dom med Mette-Marit & Co.