Mamma sa att jag inte fick berätta

Har läst Mamma sa att jag inte fick berätta av Cathy Glass. Så här stod det om den:

När sjuårige Reece kommer hem till Cathy har han redan avverkat fyra fosterhem på lika många veckor. Allt eftersom detaljerna kring hans unga liv kommer i dagen så blir det tydligt att Cathy ställts inför sitt livs största utmaning hittills när det gäller att hjälpa honom. 

Pojkens aggressiva och utagerande beteende har gjort att han trots sin låga ålder blivit avstängd från skolan och fått byta fosterhem flera gånger. Han tycker om att bitas, ordentligt, och hans mamma har därför gett honom smeknamnet, Sharky Hajen. Han tycks vara ett hopplöst fall. 

Berättelsen var okej, men inte mer än så. Eller ja, det är ju såklart svindeppigt att läsa om barn som far illa och hur utlämnat ett litet barn kan vara och hur maktlös man kan vara och hur lite man kan göra som anhörig. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att Cathy gör det hela lite väl enkelt. Alltså det är klart att jag fattar att det är bra med vänlighet, tydlighet och konsekvens , men att det skulle lösa typ alla problem på typ nolltid känns lite väl osannolikt om ni frågar mig. Känns dessutom som att Cathy och hennes döttrar har ett nästan utomjordiskt tålamod med exakt allt oavsett vad som händer. Men annars var det intressant att läsa om hur det funkar i andra länder, i det här fallet England. Ger ändå lite perspektiv. Den här boken får tre socialförsäkringsbalkar av fem möjliga.