Sköldpaddor hela vägen ner

Har läst Sköldpaddor hela vägen ner av John Green, en såkallad ungdomsbok som handlar om Aza som är en vid första anblicken rätt normal tonåring men ju mer man lär känna henne desto mer får man ta del av hennes inre tankar som till största delen handlar om vilka bakterier som kan göra henne sjuk, tankar som styr hennes vardag och som ställer till det för henne när hon försöker leva ett vanligt liv.
Jag fick lite blandade känslor för den här boken. Jag tycker de bitarna som handlar om OCD (Obesessive Compulsive Disorder eller tvångstankar som vi också kan säga) var väldigt välskrivna och kändes realistiska. Jag gillade också att berättelsen lite tog upp hur det kan vara att vara amerikansk tonårstjej utan att det måste vara glassigt och ytligt och handla om skolbalen och cheerleader-grejer, som jag tycker det ofta blir i amerikanska tonårsböcker. Alternativt att folk är fattiga som satan och bor i ghetton eller i trailer parks och det är gängbråk och knark och knivslagsmål till frukost, det är liksom alltid såna ytterligheter. Men den här kändes mer normalt och tänkvärt för den som tror att allt amerikanskt är som i Beverly Hills, för det är det ju faktiskt inte. Det  kan istället vara att man kan ha två föräldrar som jobbar heltid och ändå är det inte självklart att man ska få gå på college eller ens ha råd med en egen dator. Att ens mamma måste gå och jobba fastän hon är förkyld för att alla hennes sjukdagar (de betalda får man väl anta) är slut. Sånt tycker jag känns intressant att läsa om, samt tankeväckande.
Samtidigt tyckte jag att själva berättelsen i sig - som handlar om att Aza och hennes kompis Daisy börjar göra efterforskningar kring en försvunnen miljardär och där det utlovats en belöning på 100 000 dollar - egentligen var ganska tråkig och tog onödigt mycket plats. Plus att det tog nästan hela boken innan man fattade varför den hette som den hette, och sen nämndes det typ ändå bara i förbifarten. Inte så mycket röd tråd som jag tycker man kanske ska ha när bokens titel är lite udda (fast det är väl att haka upp sig på småsaker, men det störde mig). Den här boken får tre tvångstankar av fem möjliga.