"This place I speak of, is known as the Black Lodge. And I intend to find it."

Inledde jobbveckan med att ha ett Skype-möte. Både älskar och hatar Skype. Älsk på att man slipper resa en massa, som jag hatar, för att ha dessa möten, som tydligen är nödvändiga. Hat på att det i nittionio fall av hundra blir ganska tråkiga möten. Vi har aldrig kameror utan man sitter bara vid sitt skrivbord och pratar rakt ut i luften och vet inte riktigt om de man Skype-ar med sitter och himlar med ögonen och fnissar bakom händerna eller pekar finger åt en när man pratar.

Idag hade vi dessutom ett Skypemöte på dääänsk. Danska kan ju vara svårt att förstå rent allmänt, men idag toppades det av att det var något fel med själva Skype, så ungefär hälften av orden klipptes av på mitten eller bara försvann i ett slow motion-gurglande. Har aldrig förut känt så starkt att jag jobbar i Twin Peaks. Fattas väl bara att Laura Palmer kommer svassande in på mitt kontor och säger att hon ska komma tillbaks om 25 år. På tal om det: helvete vad uppföljaren är dålig. Nu pratar jag alltså om Twin Peaks och inte om jobbet. Har inte orkat se den nya till slut ens en gång, för det kändes som att de första fem avsnitten bara gick ut på att etablera tusen nya karaktärer. Har mest av allt en kraftig känsla av att David Lynch har ägnat de senaste 25 åren åt att utnyttja folk med löftet "du får en biroll i nya Twin Peaks om du gör mig en liten, liten tjänst" och nu är det dags för folk att casha in.  

På jobbet? På jobbet!