Håller på att läsa Sebbe Staxx: Musiken, brotten, beroende av Sebastian Stakset. A k a Sebbe Staxx, före detta medlem i den svenska gangsta-rap-gruppen Kartellen. Kommer med STÖRSTA SANNOLIKHET ej att läsa klart denna bok för tradigare dynga har jag sällan skådat. För det första tål jag inte när folk skriver eller säger "du" i betydelsen "man" (eller "en" som många numera väljer att kalla denna obestämda allmänna form), till exempel "när du sitter på kåken, då tänker du si" eller "när du går på kokain, då känner du så" precis som om det bara finns ETT sätt att tänka och känna i olika situationer. Hatar sånt. Sen tycker jag det är RÄTT så djävla tröttsamt med folk som ska hålla på och ursäkta och nästan rättfärdiga att de är uppfuckade rövhål med en massa snyft om "jag blev mobbad i skolan", "jag har alltid känt mig utanför", "jag klarar inte av att ha nån som bestämmer över mig så därför är jobb inget för mig", osv, osv, osv. Orkar inte med sånt gnäll, det finns massor av människor som av olika skäl haft det tufft och jobbigt men de tycker inte att det är ett skäl till att bete sig som as för det. Och sen tycker jag att hela den här GANGSTA-kulturen är rätt så skrattretande, och utöver det tycker jag generellt att svenska rap-texter är kolossalt skitnödigt pretto-ansträngda. Och texter fanns det gott om i den här boken, utöver snyftet och duandet, vilket är tre tillräckliga orsaker för mig att fimpa den här boken innan Jesus dessutom eventuellt kommer att komma in i bilden. Den här boken får NOLL öppna anstalter av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar