HOPPLA

BREAKING NEWS! Och nu handlar det inte om dagens tristaste: lastbilen som kapades av nån djävla vettvilling och plöjde Drottninggatan fram nu i eftermiddags (och jag fattar FAN I MIG INTE att ingen vet vart föraren tog vägen? måste ju funnits en miljard vittnen?), nej nu skiter vi i det för JAG HAR HOPPAT! Fatta! Jag fattar det nämligen inte själv, för i stallgången innan var vi allihop rörande överens om att ingen egentligen ville hoppa. Men sen plötsligt så fick vi välja mellan att trava över cavaletti eller hoppa ett LITET hinder, och då började alla vackla i sina beslut. Vet inte hur det gick till, det måste ha varit någon slags masshypnos för ett tu tre så fanns det ett HINDER i manegen. Och min ÄLG må vara en surgubbe, men i hoppningen visade han sig vara en dröm för en mespropp som inte tagit ett språng frivilligt på sisådär 15 år. Det var bara att styra rakt på hindret (ett mäktigt kryss på säkert 30 cm, men vi kände oss som det allraminst gällde kval till världscupen) och sen skötte han i princip resten själv i ett kontrollerat och behagligt tempo. Ja, hade alla hopplektioner gått till på det viset så hade det ju inte varit någon fara på taket. Fast man vet ju: 1. Alla hästar är inte lika trygga och stabila som Älgen utan de sticker vid sidan, tvärvägrar, hoppar helikoptersprång eller skenar iväg under okontrollerade bocksprång efteråt, och 2. Så fort hindren blir lite högre funkar det ju inte längre att bara styra, ta mantag och förlita sig på att hästen ordnar upp det där själv.

Men aja. Veckans jobbstress ångade bara bort i ett litet svettmoln (Älgen må sköta hoppningen för egen maskin, men i övrigt gör han inte mycket på frivillig basis) och efteråt kände jag mig lika modig som Indiana Jones. Minst! Härligt! Nu ska jag fira med ett glas vin och Farlig Förbindelse på tv. LAJFSGODD!