Min plan var att hålla en så låg profil som möjligt. En av orsakerna var att jag tidigare har haft en ganska så hög profil i den här klubben, vilket både var till lika delar roligt, utvecklande och påfrestande och tråkigt. Föreningslivet har ju en tendens att äta en levande, men jag kan ju med lätthet konstatera att det här med att stå och hålla lite kurser på brukshundklubben är en barnlek jämfört med att jonglera runt en verksamhet som inkluderar en massa hästar som ska ha foder och skor och tillgång till beteshagar, personal med och utan lönebidrag plus en gammal fastighet som behöver underhållas och renoveras för pengar som inte finns på sin obetalda såkallade fritid. Det lasset har jag dragit, nu är det andra som drar det, och jag är fullt nöjd med att bara få åka med.
En annan anledning till min önskade låga profilering är att jag sedan en tid tillbaka har en ny tjänst på mitt jobb, och det är en tjänst som kräver att jag är betydligt mer social och utåtriktad än vad jag egentligen är bekväm med. Ville därför kunna ha stallet som ett såkallat andningshål dit jag bara kunde komma och vara en anonym halvkass medlem som ingen speciellt lade märke till eller brydde sig nämnvärt om.
Jaha, men det första som hände var förstås att jag sprang på en tjej som inte bara är härifrån byn utan dessutom är med i samma brukshundklubb som jag, som OCKSÅ skulle börja rida i "Återvändargruppen", så så var det med den anonymiteten och låga profilen. Vi var båda dessutom rätt så nervösa, och båda är av typen som pratar och skämtar mycket när vi är nervösa, så medan övriga i gruppen nästan inte sa någonting alls så höll vi en liten show där i stallgången. Aja. Intalar mig att där med att man bara får en chans att göra ett första intryck är lite av en myt. Över till själva ridningen.
Jag är inte så stor, så även om jag rider stor häst så föredrar jag den mindre modellen. Eller ännu hellre en ponny. C-D-ponny eller islandshäst är storleksmässigt HELT PERFEKT om ni frågar mig. Ge mig ett halvblod med en mankhöjd på 165 eller över så känns det som att jag lika gärna kan sitta på sargen till ridhuset, så lite känns det som att jag kan inverka med mina små taxben. Jag har ju ridit lektion på stor häst i en himla massa år, men på den tiden fanns det ändå några mindre hästar som jag lyckades snylta mig till att få ha rätt så ofta, läs: typ jämt. Så även om jag tycker att "jamen jag har ju ändå ridit lektion på stor häst i en massa år" så är sanningen den att mina erfarenheter av "stor häst" snarare härrör sig från förvuxna D-ponnyer än normalstora halvblod. Nu tassade jag ängsligt nerför stallgången i förhoppningen att få se någonting litet och stabbigt, men nähä, HELVETE vad stora alla hästar var (nu berodde det i och för sig delvis på att de stod på permanentbädd, vilket ju gör att de kommer upp någon decimeter räknat från golvnivån, men ändå). Blev lite orolig för hur jag ens skulle kunna kravla mig upp med äran i behåll, man är ju liksom inte tjugo längre och förnedringen att behöva be om en pall kändes större än vad jag kunde bära (sist jag red så var det bara TANTER som satt upp från pall och jag känner mig inte riktigt där än, mentalt). Det visade sig dock att ridskolan infört en regel som innebar att "ALLA sitter upp från pall". TACK! Syftet med detta var inte att skydda mitt känsliga ego från TANT-facket, utan för att avlasta och skona hästarna och utrustningen från ensidigt slitage. Så på den punkten kunde jag åtminstone andas ut.
Jag fick rida en JÄTTESTOR häst, som ändå var en av stallets minsta. Men för mig med mina ponnyreferenser så kändes det ju som att det var en ÄLG som klev iväg ut på fyrkantsspåret. När vi skulle trava så gick det undan utan bara HELVETE kändes det som, fast det var nog inte mer än maklig ridskoletrav. Det kändes väldigt gött att ha fått börja i "återvändargruppen", för där var det helt okej att vara mesig och osäker och det var bara skritt och trav och lite vändningar. Känns som att jag nog behöver några gånger på mig att vänja mig vid min ÄLG innan vi sätter av i munter galopp. Kul var det i alla fall, om än läskigare än jag trodde (och då hände det absolut ingenting), och helgen har bjudit på en präktig träningsvärk. Har ju redan typ ryggskott, så vad är väl lite SMÄRTA hit eller dit?
Längtar redan/är redan svinnervös för nästa gång.
Soliga gnägg!
hästtjej_68:a
Hahaha, igenkänningsskratt. I min glada ungdom var jag ocksa väldigt liten och nätt och fick nästan alltid de sma hästarna, ofta ponnyer, pa ridlektionerna. Det var jättekul, eftersom ponnyer ofta har en egen vilja och är mer bangstyriga än stora hästar av nagon anledning. Sen växte jag upp och visst har jag ridit stora hästar ocksa, men pa nagot sätt gillade jag bättre de sma.
SvaraRaderaSen för nagra ar sen da när jag fick för mig att börja igen efter decennier utan att knappt ens ha sett en kuse bad jag speciellt om en mindre häst, och fick en gigant! Jag skojar inte, hästjäveln hette Gigant och den som var tänkt för mig hade ryggproblem sa Gigant it was.
Och yes, pall var nödvändig, jag är bara 165 i strumplästen sa omöjligt att ta sig upp annars. Och jag säger bara, det tog mig nagra minuter att hitta modet att hoppa ner efterat. Helvitte vad hög han var!
Till skillnad fran dig galopperade jag, vilket var mycket bekvämare än att trava pa en san koloss. När jag väl kommer mig för att boka den där hopplektionen (vädret är helt ok nu sa har eg ingen ursäkt) ska jag vara mycket bestämd och begära en liten häst.
Ser fram emot att höra om nästa lektion.
Hälsningar Annika