Idag var jag hos tandläkaren. För hundra miljoner år sen hade jag en tandläkare som såg ut som Dr Kovacs i Cityakuten. Det var tider det, även om munskyddet dolde större delen av det bildsköna. Han var dessutom JÄTTEBRA, vilket ju såklart är det viktigaste. Han kunde minsann konsten att lägga en bedövning så den tog och det är det fan inte alla som kan. Ja, Folktandvården, jag tittar på er.
Ja, hur som helst. Dr Kovacs flyttade för några år sedan (SNYFT), men hans efterträdare, en yngling, var också bra (om än inte lika snygg) så jag förlät honom. Sen slutade efterträdaren för han pallade inte pendla från Lund. Klent virke i dagens ungdom måste jag säga. Nu skriver jag det här helt avspänt, men jag var inte avspänd då kan jag säga, för finns det något läskigare än att gå till EN NY tandläkare som man inte alls vet hur hen är? Det är inte mycket som övertrumfar det ifråga om fasa om ni frågar mig. Men eftersom jag ligger här och bloggar helt avspänt om det så fattar ni ju att Dr Kovacs efterträdares efterträdare också är en hyvens tandläkare. Detta fick jag bevisat om inte förr så någon gång förra året när jag fick en inflammation i en kindtand. Fy farao vad ont det gjorde och naturligtvis hände det på en helg så att jag var tvungen att lida riktigt ordentligt innan jag kunde vackla iväg till tandläkarmottagningen på måndagsmorgonen för att få rotfyllning och en hästkur penicillin för tusentals bistra kronor, men det var det fan i mig värt för att slippa den smärtan som på riktigt var fullt jämförbar med att föda en elefant. Eller okej, "på riktigt" var kanske att ta i för det har jag mig veterligen aldrig gjort, men ni fattar grejen. Alltså, hur folk överhuvudtaget överlevde förr med tandvärk och gå till smeden och dra ut tänder utan bedövning, det övergår mitt förstånd.
Ja, det var ingen rolig vecka. Fick nämligen först gå dit och borra ur roten och få den fylld med något bakteriedödande gojs och sedan gå dit och göra själva rotfyllningen någon vecka senare. Och det var inte en vecka av klackarna i taket kan jag lova. Har nog aldrig ätit så mycket värktabletter i hela mitt liv, tryckte i mig två eller tre olika sorter var tredje timma dygnet runt och fick till och med gå upp på nätterna och knarka dubbla doser för att överhuvudtaget kunna sova. Och maten? Alltså, jag älskar ju knäckebröd och råa morötter och att sätta tänderna i ett hårt krispigt äpple, men det var ju bara att fetglömma. Fick livnära mig på yoghurt och typ banan och annan barnmat hur länge som helst. Så deprimerande.
Och den där tanden har stört mig lite sen dess. Alltså själva SMÄRTAN gick ju över, men riktigt hundra har det ändå inte känts. I vanliga fall tänker man ju inte på sina tänder, de är ju liksom på något sätt integrerade med tandbenet och bara finns där. Men den här tanden har funnits. Stått upp för sig själv och krävt uppmärksamhet. Inte gjort direkt ont, men liksom ändå KÄNTS på ett sätt som varit rätt störigt. Detta nämnde jag för tandläkaren lite i förbigående idag, för hon hade själv sagt att det kan ta "upp till ett år" innan man blir symptomfri efter en rotfyllning så jag tänkte att det är väl sånt man bara får uthärda dårå. Vänja sig vid att tugga försiktigt och bara på ena sidan om man äter grejer med tuggmotstånd. Men jag hann knappt avsluta meningen förrän tandläkaren raskt greppade ett av alla miljoner konstiga redskap som sitter fästade med mystiska slangar i anslutning till den där brickan som kan svängas runt i alla möjliga vinklar och vrår, slipade ungefär tio sekunder på tanden och sen SLUTADE DET KÄNNAS, bara sådär. Helt otroligt och nästan som magi, att någon tiondels millimeter kan göra sån skillnad.
Har nu ätit knäckebröd och tuggat slarvigt med flit, det har jag inte kunnat göra på länge nämligen. I alla fall inte utan känningar. SÅ LYCKLIG. Intresseklubben kan härmed skingra er, för här finns inget mer att hämta just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar