Gruvdamen

Har läst ut Gruvdamen av Daniel Svanberg, tyckte den började lite träigt men att den ändå hade potential. Så här beskrivs den nämligen:
När den hyllade författaren Bergdahl hittas död i sitt townhouse på Upper East Side i New York City rasar Jakob Jonssons värld samman. TV-producenten Jakob är Bergdahls enda arvinge och när han hittar ett gammalt ljudband på sin döda mentors vind får han inblick i ett mörkt förflutet vars rötter sträcker sig långt bak i tiden till Bergslagens djupa skogar. På det knastriga bandet hörs hur två barn mördas.
När Jakob beger sig till Sverige för att nysta i Bergdahls förflutna rullas den gamle författarens smärtsamma barndom upp. Den ensamma uppväxten på barnhem, sadismen och de täta granskogarna precis runt knuten. Och Gruvdamen. Maja. Hon som vill ha kött.
Kort därpå blir Jakobs liv ännu mer förvirrat. Under sitt besök i Sverige kopplar det där mörka och onämnbara som vilar i skogen grepp om honom. Det vägrar att släppa taget. Samtidigt börjar de döda att komma tillbaka …

Spännande, eller hur? Särskilt för en som gillar läsk, som jag då. Problemet är bara att det aldrig blir speciellt spännande. Det är någonting med berättartekniken som gör att det bitvis inte blir mer spännande än att läsa en inköpslista. Det griper liksom inte tag. Jacob känns inte trovärdig, hans fru känns inte trovärdig, Börje känns inte trovärdig, Lionel känns inte trovärdig, Bengt känns inte trovärdig, och sen är det mest ett evinnerligt tjat om hur jetlaggad Jacob är, varvat med hur mycket han älskar sin fru. Och sen står mest berättelsen och stampar och tuggar och kommer aldrig riktigt vidare. Det som skulle kunna ha varit läskigt blir mest bara...gäsp, trist. Synd, för det fanns som sagt potential.

Den här boken får alltså bara en järnmalmsfyndighet av fem möjliga. Sad but true.