Jag, Claudius

Det kom snö i helgen. VAFFAN, snö? Här har man gått och njutit av barmarken, spanat på vintergäck och snödroppar och hört fåglar kvittra och minst en gång om dagen konstaterat att "man märker att det har blivit ljusare" och "ja, nu går det på rätt håll". Och så drösade det ner en halv decimeter snö och sabbade hela grejen. Så bittert, och istället för att gå omkring och fröjdas över att det blir ljusare och går åt rätt håll så fick man rätt magsurt konstatera att vi faktiskt bara är i mitten av februari än. Och februari tillhör ju vintermånaderna, alltså är det fritt fram för Kung Bore att härja loss om han så önskar. Och den som säger att "snön lyser upp" till mig förtjänar att få dö skrikande.

I lördags skulle vi kolla på Jag, Claudius. Ja, ni vet, den där gamla serien om romarriket som gick när man var liten och som jag minns som en rätt intrigfylld och bloddrypande historia. Fick den på dvd i julklapp och nu kände jag att det var läge för lite action. Kan väl säga att action i en 1970-talsproduktion inte direkt motsvarar nutidens tempo. Fy helvete vad segt det var, och jag hade tillbringat nästan hela dagen utomhus och vandrat backe upp och backe ner, och tagit ett glas vin till maten framför kaminen. Domnade bort till en helt annan värld långt långt innan Claudius ens hann börja berätta sitt livs novell.

Ska göra ett nytt försök ikväll. Ej för sent. Samt spik nykter. Det är nog de villkor som krävs för att överleva brittisk kostymdrama från 70-talet, dessvärre.