Irritationsmoment: Bruno Mars

I morse hörde jag en låt av Bruno Mars - en av alla de där slätstrukna 2000-talspopfigurerna som gått mig spårlöst förbi, men nu råkade jag höra att de sa att han hette så, eller rättare sagt, jag lystrade efter namnet eftersom en rad i texten irriterade mig till vansinne, nämligen den som följer: When I see your face, there's not a thing that I would change, 'cause you're amazing just the way you are.

Alltså, vem tror han att han är, den här Bruno Mars, en frilansande plastikkirurg på jakt efter nya klienter? Nä, skämt åsido, det var väl bara en av tretton hyllingslåtar till vackra kvinnor som det går på ett dussin. Eller jag vet inte, Bruno Mars har kanske något dolt och fördjupat budskap i sin låt, kanske tänker han på någon kvinna med ett extremt vanställt ansikte som han vill peppa lite självförtroende i, vi kan ju hoppas det. Fast jag har vä-hä-häldigt svårt att tro det, för mig låter det BARA som ytligt och fördömande trams. Som att hon, den här tjejen som han sjunger om, skulle bli så djävla glad och tacksam för att han, Bruno Mars då, nådigt tillkännager att han "inte skulle vilja ändra på något" i hennes ansikte? Skulle väl knappast hända om hon såg ut som ett gammalt åkerspöke om ni frågar mig. Det finns miljoner låtar där manliga artister sjunger kvinnans lov och bedyrar att hon, just den här kvinnan, är det mest fantastiska uppenbarelse som någonsin har beträtt denna jord, och i den tillhörande musikvideon så illustreras det med en osminkad och lite blekfet donna i mjukisbyxor och Foppatofflor. Nej, just det, eftersom DETTA HAR ALDRIG HÄNT. Det är alltid smala, storbystade, fräscha och vrålsnygga tjejer som de här popkillarna tycker är så djävla amazing att klockorna stannar (och det är säkert likadant med killar i kvinnliga artisters musikvideos, men det fenomenet har jag inte studerat så noga att jag kan uttala mig om det). Blir så trött på all den här ytligheten, är det konstigt att hela västvärlden drabbas av galopperande depressioner/ätstörningsbeteenden/allmän känsla av oduglighet?

Alltså, jag är på riktigt så himla glad att jag snart är 48 år och verkligen kan unna sig att skita i hur man ser ut. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste tillåta sig att förfalla hur som helst bara för att man blir äldre, men man själv och människor i ens omgivning har börjat fatta att det finns andra saker i livet som är fan så mycket viktigare (och nu är det inte längre bara klyschor utan true facts), och de som inte fattar det kan man unna sig att välja bort eftersom de ändå inte tillför något vettigt. Amen.