Och där står Lemmy med bullar och rykande choklad

I natt drömde jag att jag och en gammal skolkamrat (som jag inte har träffat och knappt ägnat en tanke åt på sisådär 30 år så varför hen uppträdde i mina drömmar kan man ju verkligen ifrågasätta) skulle gå och se en konsert med Metallica. I entrén stod Lemmy i Motörhead och sålde bakverk till hutlösa priser, en pytteliten torr kanelbulle kostade £4.95. Eller det är väl vad det kostar på nåt sånt där trendigt latteställe i och för sig, så det var kanske det mest realistiska med den här drömmen. Ja, sen var det i alla fall bara att gå in. Lemmy skulle kolla biljetter, men stod mest och plockade med sina bakverk med nikotingula fingrar, så det var bara att segla förbi och in på själva konsertområdet. Och det retfulla i detta var att min skolkamrat hade inte köpt någon biljett och gick således in gratis, medan präktiga jag hade köpt och betalat en biljett på nätet, helt i onödan som det ju skulle visa sig eftersom alla bara vandrade in som om det vore gratis, och det kanske det var också, vad vet jag? HELVETE. Sen vaknade jag innan konserten började, så jag fick ju inte ens valuta för de där imaginära pengarna som jag hade pungat ut med till ingen nytta. Ja, men nu kan väl dagen bara bli bättre?