Nu går det reklam för "Träna med Kalle" eller vad det nu heter, på TV lite titt som tätt tycker jag. Förra omgången, eller det programmet hette kanske något annat när jag tänker efter, men förra gången Kalle Zackari Wahlström visades i tv-rutan med en viss regelbundenhet så blev det programmet i alla fall väldigt hyllat i fikarummet, så jag kollade på det. I säkert en minut eller så, sedan fick jag byta kanal för jag stod inte ut. Denna Kalle påminner nämligen så till den milda grad om en person som jag med största sannolikhet aldrig någonsin kommer att träffa igen, men som jag gärna och med både kraft och glädje och inlevelse skulle dänga något riktigt hårt i huvudet på om detta mot förmodan skulle inträffa. Känner fortfarande ett starkt behov av hämnd för en oförrätt som begicks för hundra år sedan eller så, av den här personen som liknar Kalle då. Är uppenbarligen rätt så långsint i vissa avseenden.
Obs, måste be lite om ursäkt till Kalle, han är säkert jättetrevlig och är bara ett oskyldigt objekt i en sur cocktail av halvtaskiga erfarenheter från ett lite sämre urval från den mänskliga evolutionen.
En slav under oket av igår har inget eget liv idag, som det så klokt heter, och jag nickar i medhåll varenda gång jag hör det*. Jodåsåatt. Man lever som man lär. Eller kanske inte dårå.
* Vilket jag gör varje gång jag lyssnar på "På snespår" med Ola Magnell, som är hans tolkning av Dylans "Lily, Rosemary and the Jack of Hearts"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar