Bruna och gröna skogar

När jag gick på högstadiet hade jag en lärarinna i franska som vi ibland kallade för Tant Brun när vi talade om henne (till henne talade vi gissningsvis aldrig annat än med glosor på stapplande skolfranska). Hon var urgammal, vilket med den tidens mått mätt kan betyda allt mellan trettio till sextiofem, och klädde sig alltid i brunt: brun polotröja, brun kofta, brun vadlång kjol och bruna knähöga läderstövlar. Till det medföljde en stor brun handväska ur vilken stenciler med oförberedda prov fiskades fram när man minst anade det.

Hon hade ståndaktigt samma outfit året om, oavsett väderlek och temperatur. Mötte man henne "på stan" så hade hon draperat sig i brun kappa, brun mössa och bruna läderhandskar. Det var inte ens fyra nyanser av brunt utan allt höll exakt samma jämnbruna kulör, vilket fick en att tro att hon när som helst på året var redo att brista ut i Vi komma vi komma från pepparkakeland så fort natten började gå sina tunga fjät. Eller kanske inte, men i vilket fall som helst så tyckte man med åttiotalets referensramar bestående av en fräsig palett med neon och pastell att hon klädde sig alldeles outsägligt trist. Vad man nu hade med det att göra, men det tyckte man ju uppenbarligen att man hade.

Härförleden köpte jag en ny handväska i hampa och ekologisk bomull. Den fanns i lite olika färger som alla var dova och mustiga och snygga på olika sätt. Men jag beställde alltså utan att tveka en väska i äkta fransklärarbrunt, denna kulör som jag för trettiofem år sedan hellre skulle ha skurit pulsådrorna av mig med en av sidorna i mitt franska gloshäfte än att överhuvudtaget befatta mig med. Så kan det uppenbarligen gå.

Och i morse stampade jag takten till Guld och gröna skogar med Hasse Kvinnaböske, denna RIKSTÖNT (borde åtminstone alla som har vuxit upp under en epok då Änglahund snudd på var en tänkbar kandidat som ny nationalsång tycka) och tyckte att tjo vad det svänger och liksom piggar upp såhär i höstmörkret.

ALLTSÅ 1. VEM ÄR JAG? OCH 2. VAD HÄNDE?