Hundvalpens första tid, en sågning

Nu har det blivit en mer normal svensk sommar och det tackar vi för, eller åtminstone jag som inte tål värme. Läser just nu Riddaren av de sju konungarikena, som utspelar sig 90 år innan Game of Thrones börjar och där är det också varmt. Känns som att Winter is coming är rätt så avlägset åtminstone just nu, för solen gassar över Westeros från arla till särla och det är svinvarmt helt enkelt. Är man en Targaryen så är man dock rätt så oberörd av värme, det är väl ett måste med tanke på drakarna kan jag tänka, men huvudpersonen ser Duncan den store, eller Dunk som han helt enkelt kallas, han får svettas och mödas i sin rustning när han rider omkring och uträttar ärenden åt sin arbetsgivare. Och efter i söndags vet jag nästan precis hur han känner sig.

Men nu är det mer normala temperaturer och ingen är gladare än jag. Eller, jag kan väl i och för sig föreställa mig att någon som precis vunnit 573 miljoner på lotto är aningens mer uppåt än jag, men på det stora hela så.

Valpsjukan fortsätter, nu hade SVT den dåliga smaken att sända en brittisk dokumentär som hette Hundvalpens första tid och vi bänkade oss givetvis i tv-soffan för att ooh:a och aah:a över små charmiga pälsknyten, trodde vi. Men såklart byttes denna sinnesstämning blixtsnabbt ut mot irritation och frustration över människors synnerliga dumhet. Vet inte om brittiska hundägare generellt är mer korkade än svenska dito, men det kändes så. Och då har jag inte jättehöga tankar om svenska hundägare i största allmänhet heller.

Men åter till programmet. För det första, en barnfamilj som helt aningslöst köper en valp som är en korsning mellan weimaraner och ungersk vizsla, två raser som enligt min erfarenhet dels har extremt mycket jakt i sig, dels kräver både mycket motion men framför allt mycket mental stimulering, med motiveringen att de ville ha en hund med mycket energi så att ungen skulle kunna kasta boll till den. Man bara MEN HUR TÄNKER DOM EGENTLIGEN? Svaret var väl att de inte tänkte alls, gissar jag.
Och sen visade det sig förstås att ungen inte var ett dugg intresserad av något annat än att ligga och spela tv-spel och den stackars förvirrade valpen, som precis lämnat mamma och syskon, fick härja omkring helt på egen hand. Och så verkade dom tycka att det var jättekonstigt att den kissade och bajsade inomhus, och speakerrösten menade helt seriöst på att den var "rumsren" redan när den lämnade uppfödaren vid åtta veckors ålder.

Det är det jag tycker är det jobbiga med valpar. Det här eviga passandet innan de blir rumsrena, att man inte kan slappna av och vända ryggen till en sekund. Visst, det finns väl dom som är avsevärt mer laidback i det avseendet än vi, som tycker att "det hör till" med pölar inomhus de första veckorna med valp, och det går såklart inte helt att undvika. Men de gånger våra hundar har kissat på golvet som valpar går nog att räkna på ena handens fingrar, och det beror verkligen inte på att de har varit utrustade med några superblåsor eller -tarmar utan på att vi konsekvent har gått ut med dom exakt varenda gång de vaknat och varje gång de ätit, PLUS vaktat dom som hökar däremellan och sprungit ut med dom så fort de visat minsta tecken till att vilja göra sina behov. "Det ska vara lätt att göra rätt", så att säga, fast det är ett djävla jobb för en själv under några veckor eller månader. Men det betalar sig i längden.


Jaha, men vidare i programmet. Den här stackars weimaraner-ungersk vizsla-valpen virvlade omkring i  huset på egen hand och den bråkade med familjens andra hund och var allmänt oregerlig och efter ett par veckor fick familjen kalla in en "hundexpert"för att inte situationen skulle gå dom ur händerna, och då fick de världens aha-upplevelser när de blev tipsade om att lägga lite torrfoder i ett tomt mjölkpaket så att valpen fick tänka och jobba lite för att komma åt maten. Herre-GUD vilka idioter. Eller ja, tipset var inte dumt i sig, bara så extremt dumt att de inte själva kommit på tanken att en understimulerad valp behöver sysselsättning för att inte riva hela huset. När de dessutom redan HADE en hund, så de var ju inte helt noviser ändå.

En annan barnfamilj hade skaffat nån annan blandrashund, minns inte de ingående raserna utom att det var någon terrier modell mindre, av den huvudsakliga anledningen att föräldrarna tyckte att barnen i familjen skulle få lära sig att tänka på någon annan än sig själv, för de var så självupptagna, plus att mamman tyckte att barnen aldrig hade varit med om något svårt så de kunde väl få vara med om att en hund dog innan de drabbades av någon anhörigs bortgång. Man bara: JAHA? Och de hade inte haft valpen i mer än ett par veckor förrän de började prata i termer om avlivning för att den var så "aggressiv". Man bara: JAHA? igen. Inte för att en hund i storleksordningen morgontoffla inte kan vara aggressiv, för i det här fallet har storleken ingen betydelse, men en tioveckors valp? Nja.

Jaha, och sen var det nån tonåring som hade en bordecollie. Vi brukar skoja och kalla bordercollies för borderlinecollies, för de kan vara rätt knepiga men i nittionio fall av hundra handlar det om att de är understimulerade. Det här är absolut ingen sällskapshund som nöjer sig med att gå runt kvarteret tre gånger om dagen, en bordercollie måste få arbeta, annars blir den oftast...lite knäpp i huvudet.  Men den här familjen var fårbönder och tonåringens pappa var någon mästare i vallning, och då tänkte man: äntligen något vettigt. Men nä. Där ska ungen lära valpen sitta och står och sliter i kopplet och tjatar sitt sitt sitt, medan valpen är helt ofokuserad och fattar ingenting och till slut trycker ungen ner bakdelen på hunden, drar sedan upp den igen med hjälp av kopplet och börjar om med sitt tjatande. Ungefär alla fel man kan göra om ni frågar mig, och till och med speakerrösten nämnde något om att det blev förvirrande för hunden. Här hade man ju kunnat ge exempel på vad man skulle kunna ha gjort istället* om man hade velat ha någon form av pedagogisk touch på det här programmet, men det var kanske för mycket begärt.

Sen var det ytterligare tre blandrashundar, en labradoodle (labrador/pudel) som skulle vara servicehund till en handikappad tjej, en vansinneskorsning mellan napolitansk mastiff och rottweiler (tror jag det var?) som verkade bli i storleksordningen hangarfartyg och som jag inte riktigt vet vad de skulle ha den till, och en yorkiepoo (yorkshireterrier/pudel) som mest skulle vara en accessoar till ett homopar. De här ägarna utmärkte sig väl inte fullt lika mycket med att göra exakt ALLA generalfel, men det var ändå inte direkt att man kände att här har vi personer med koll på läget. Till och med folk jag känner som inte kan någonting om hundar hade ju vett att såga deltagarna i programmet, så det säger väl en hel del om innehållet. Gudbevaremigväl alltså.






* För att föra in någon form av pedagogisk touch i det här blogginlägget då: I min värld så har man först kontakt med hunden, sedan kan man antingen köra med inlärningsmetoden att först säga ordet, sedan visa/hjälpa hunden att göra rätt och slutligen belöna, alternativt klicka in önskat beteende när hunden gör det spontant och sedan lägga på kommandoordet i efterhand. Men allt det här är helt meningslöst om man inte har KONTAKT. Slut från instruktörn.