Hundvalpens första tid del 2, en sågning till

Har nu sett del två av Hundvalpens första tid, denna brittiska produktion om några människors första år med sina valpar. Del ett var ju rent skräp, och eftersom det mest verkade bero på att människorna som ägde hundarna var så sagolikt korkade så hade jag inte sådär jättehöga förväntningar på uppföljningen. Plus: klarar man knappt av att hantera en åttaveckors valp så är inte utsikterna för att klara av att hantera en bångstyrig unghund sådär jättestora.

Bordercollien blev det ju i alla fall lite ordning med, om man ska börja med något positivt, för nu fick ju den här tonåringen hjälp av sin pappa att träna den i vallning. Så den fick ju den aktivering som krävs, nu kan jag inte jättemycket om vallning men det såg i mina ögon bra ut mot slutet. Det var väl det största plusset.

Sen var det den här vidriga familjen som hade skaffat en överenergisk korsning mellan weimaraner och ungersk vizsla. Den var väl fortfarande rätt så överenergisk och nu hade den dessutom börjat hoppa på folk. Nu är det väl här upplägget tänkt att det i första hand ska bli "bra tv", men jag fattar ju inte varför folk som har problem inte FÖRSÖKER GÖRA NÅGOT ÅT DET? Om jag hade haft en hund som hoppade och tyckt att det var ett problem så hade jag väl letat efter information i en bok eller på nätet? Det krävs bara några flinka pekfingervalser på Googles startsida så får man hundratals tips på vad man ska göra åt en hoppande hund, men dom bara: nä, vi vet inte vad vi ska ta oss till. Så dom fick kalla in en expert som gav dom tips.

Sen var det den här lika vidriga, om inte ännu vidrigare familjen som skaffat en valp för att de tyckte att barnen var så självupptagna och behövde lära sig att tänka på någon annan än sig själv och sen kunde det vara bra om hunden dog först så barnen fick uppleva lite död innan det blev på allvar. Jag kan fortfarande inte komma ihåg vad det var för korsning, men det känns som något terrieraktigt. Inte vet jag om ungarna i familjen var så engagerade i hunden, det verkade mest vara mamman som tog hand om den, och hon kunde ju knappt ens erkänna att hon tyckte om den. Så den tyckte jag mest synd om.

Sen var det ett par som inte kunde få barn och då hade de tagit en omplaceringshund, korsning rottweiler-mastiff, en bjässe. De verkade ändå vara lite vettiga och ha lite koll även om de lät hunden sova i en bur. Det är kanske inte förbjudet i England som det är i Sverige, men ändå. Sen verkade den väl inte direkt lida av att vara i buren, men ändå som sagt.

Och så var det labradoodlen som skulle bli vårdhund åt en handikappad tjej, och efter lite strul med träningen där det nog handlade om att lära in för mycket och för fort och på en gång så gick det väl ändå rätt så bra. Fast man undrar ju lite över folk. Om man brukar ha släktträffar och en i släkten har varit med om en olycka och blivit handikappad, kan man inte liksom anpassa släktträffarna till det så att den som har mest problem med att förflytta sig inte ska behöva ta sig med buss, tåg och till "fots" (i.e. rullstol) över halva stan och sen in på ett ställe där alla sitter en halvtrappa upp? Vad är det för djävla människor som ordnar det så? Och sen var det ju dessutom någon som uttalade sig och menade på att "tack vare hunden kan hon vara en del av familjen igen", i andemeningen att "nu kan hon ju ta sig till våra släktträffar". Alltså, va?

Slutligen var det den lilla yorkiepoo:n som ägdes av ett bögpar, och den var väl ungefär så vidrig som små bortskämda understimulerade accesoarhundar kan bli, men de verkade ju inte ha några bekymmer med det. Generellt var det ju ett DJÄVLA fokus på hundar som juckade på allt och alla som om det var "helt normalt unghundsbeteende" där lösningen hette kastrering. Rätt roligt att alla karlar som uttalade sig i programmet var skeptiska till kastrering och man nästan såg hur de i tanken korsade händerna över (de egna) genitalerna. Utom veterinären, men han tjänade väl gissningsvis rätt grova slantar på detta ingrepp (som enligt mig inte alls är den ultimata lösningen på allt från problembeteende hos hunden till nageltrång hos ägaren) och talade väl för sin sak så att säga.

Ja, det var väl det hela. Jag vet inte om man i Storbritannien har en annan acceptans för att hundar kan bete sig lite hur som helst, eller om det bara var de som var med som var osedvanligt slappa. Jag hade ju skämts ihjäl om mina hundar hade varit så oregerliga och hade hellre dött än visat upp det i tv. Och så ville jag gå in och styra med hela handen, säga åt dom (med undantag för bordercollien) att deras hundars problem bestod i att de var UNDERSTIMULERADE och ut och lägg spår med er. Kom sen på att det inte finns allemansrätt i Storbritannien, så det kanske är lättare sagt än gjort då. Fast det finns andra sätt att aktivera huvudet på hunden som inte kräver tillgång till mark, så det kan man faktiskt inte heller skylla på. Så det så.