Funderar på det där med stress. Alla småbarnsföräldrar verkar vara så inihelvete stressade nuförtiden, det är som om småbarnsåren är en sorts djävulsk variant av The Hunger Games i kubik där man ska ha en enorm tur och en hel del skicklighet och strategiskt tänk om man ska komma levande ut på andra sidan. Fattar inte riktigt varför? Alltså, småbarnsåren är ju kanske inte kända för att vara direkt "jätteroliga", det är jag väl den första att skriva under på. Själv var jag småbarnsförälder i slutet av åttio- och hela nittiotalet, och ja, jag har missat det mesta under den epoken. Fattade inte vilka Nirvana var förrän Kurt Cobain hade varit död och begraven i åratal, typ. På den nivån var det, de enda bestående mediala minnena är väl några adventskalendrar som spelats in på VHS-kassetter och därför kunnat avnjutas mer än en gång, men annars är det mest vita fläckar i minnet när det kommer till musik, film och socialt liv som inte utspelade sig i ett stall. Och det är lite där jag tror är skillnaden mellan då och nu. För nu ska alla vara med på allt hela tiden. Livet ska liksom inte ändra sig ett smack när man får barn utan man ska gå på festivaler och dokumentera både sitt och ungarnas liv i tusen bloggar och poddar och sociala medier dygnet runt, samt hålla koll på alla andras liv också och samtidigt jobba och göra karriär och köpa och sälja bostäder och allting ska rivas ut och inredas och utredas till förbannelse (och vad jag tycker om det har jag visst redan surbloggat om här). Men allvarligt, det förtjänar att upprepas: ALLT MÅSTE INTE RENOVERAS. Minns hur det var när man bodde i hyreslägenhet på 80-talet. Då flyttade man runt lite i olika lägenheter och blev väl rätt så glad om det visade sig att den hade tapeter och köksluckor som man inte direkt tyckte var vrålfula. Och om den hade det så stod man helt enkelt ut med dom. Eftersom man på den tiden tyckte att det fanns viktigare saker i livet än att ha köksluckor i bräckligt äggskalsvita nyanser. Jag har bott i lägenheter med både bajsbruna och ärtgröna köksluckor och överlevt utan några större men, och det var inte någon som sa upp bekantskapen med mig av den anledningen heller.
Ja, men åter till barnfamiljerna och stressen. För det verkar så hysteriskt det här med att det måste hända grejer exakt hela hela tiden, att ungar måste underhållas varje vaken sekund med dygnetrunt-barn-tv och paddor och poddar och smartphones med barnvänliga youtubeklipp däremellan. Nu menar jag inte att slå mig själv för bröstet och sitta och skrocka om att på min tid fanns minsann inget sånt. Fast jag vill ändå nämna som en anekdot, att när jag gick på Komvux 1987 (ytterligare en anekdot: om man var i 20-årsåldern och gick på Komvux 1987 så gjorde man inte det för att "läsa upp betygen", för det FICK MAN INTE GÖRA PÅ DEN TIDEN, utan vi som var i 20-årsåldern och gick på Komvux hade inte gått på gymnasiet överhuvudtaget) så fanns det en kille i klassen som hade en video, och som helt ogenerat sa att han lät barnen titta på en Bamsefilm så att han kunde plugga lite, och vi andra bara: MEN HERREGUD, HAN ANVÄNDER JU VIDEON SOM BARNVAKT! och var helt chockerade. På riktigt. Ja, men i alla fall. Det är inte som att jag vill slå mig på bröstet och framhålla mig själv och min generation som så djävla duktiga för att vi inte hade tillgång till allt det som finns nu, för det var väl inte det att man inte längtade efter något som kunde förströ ungarna emellanåt. Minns att det var "rätt skönt" på fredagskvällarna, för då hade TV4 "Disneyklubben" med EN HEL TIMMES TECKNAT, så man kunde få lite välbehövlig lugn och ro innan man däckade i soffan lagom till det första äventyret i "Fångarna på Fortet", typ. Men vad jag ville komma till är detta: att jag tycker det är konstigt att föräldrar idag inte verkar kunna hantera ungar utan att ha tillgång till barnprogram, tecknad film och spel i allehanda former. Frukost äts framför tv:n, sen sitter ungen med någon padda i bilen till och från dagis, sen ska tv:n igång igen, middag äts framför tv:n och sen ska ungen nattas med någon förälders smart-phone. Jamen alltså? Ska det vara såhär? Vad händer den dagen det är strömavbrott, internet ligger nere, tv:n pajar eller paddan far i golvet och spräcker skärmen precis innan man ska sätta sig i bilen och köra 20 mil för att hälsa på moster Augusta? Och även om kanske ingen längre tror att man får hjärntumörer av strålning från skärmar så kan det väl ändå inte vara riktigt hälsosamt att ungar ska matas med underhållning från det att de slår upp till dess att de sluter ögonen? Är det ens konstigt att ungar nuförtiden är så djävla stimmiga och inte klarar av att sysselsätta sig själva på egen hand i fem djävla minuter?
Och så det där djävla "livspusslet". Det har sagts förut och det kan gott sägas igen, det här att barn inte prompt MÅSTE ha tusen aktiviteter. Det måste inte "hända något roligt" vareviga dag heller. Ibland kan man bara vara hemma och inte göra ett skit mer än att kanske plocka upp alla klossarna och läsa Tottes godnattstund. Det måste vara helt okej att vara hemma en helg och inte göra något annat än att tvätta och skura golv och frosta av frysen medan ungarna sysselsätter sig själva istället för att man ska stöka undan sånt helt hysteriskt på "lediga stunder" när barnen sover eller är någon annanstans. Man blir inte sämre förälder för att man inte presenterar livet som ett djävla tivoli vareviga dag, tvärtom. Jag är lite rädd för vad det ska bli av den här generationen. Dom som aldrig får ha tråkigt, som har lärt sig att precis allting är förhandlingsbart och man behöver inte göra någonting som man inte vill. Menar inte att det behöver vara som för min föräldrageneration, där man var vuxen när man hade konfirmerats, men nu har det väl ändå gått lite väl långt åt andra hållet? Rättning i ledet, tack.
Och för att knyta ihop säcken: Småbarnsår är jobbiga. JA. Det är bara att inse fakta. Men samtidigt måste man inte välja ett livspussel som har 1000 pyttesmå bitar som ser nästan likadana ut. Ta istället ett med 25 bitar som föreställer Bamse och den lilla åsnan. Eller ännu hellre ett med olika figurer som ska passas in i mallar och som har små pluppar till handtag. Man måste inte driva femtio olika bloggar om inredning och bakning och sig själv, uppdatera Facebook och Twitter och Instagram och vara klassmamma och knattefotbollstränare och ordna megastora barnkalas på lekland och skjutsa till fjorton olika aktiviteter i veckan och göra långkok och baka surdegsbröd och städa och plocka och skura samtidigt som man jobbar röven av sig under just de här åren i sitt liv. Eller: gör det om det är det ni vill. Men kom sen inte och gnäll över att det är så himla jobbigt och ha det till att just era barn och era jobb och er tillvaro är så himla mer krävande än alla andras någonsin har varit. För det är oftast inte där problemet ligger utan problemet är att man tycker att man ska hinna med så djävla mycket annat under en period när hela livet per definition borde stå på paus och fokus ska vara på att ta hand om avkomman tills den är flygfärdig. Det är liksom den huvudsakliga uppgiften man har som förälder. Sådär, nu var det också sagt.
Disclaimer: Ovanstående är en generell reflektion och alltså INTE riktat mot någon/några speciell(a) person(er). Barasåattnivetalltså.
Disclaimer 2: Och jag vet att det är skitlätt att sitta "på andra sidan" med vuxna barn och tycka en massa och att man, jag, förmodligen har glömt både ett och annat om hur det var, och att jag inte på något sätt gör anspråk på att sitta inne med någon slags lösning. Tycker mer att man kan stanna upp och fundera lite på vad som är och vad som borde vara viktigt, och jag tror inte svaret bör vara att kunna skriva lyckade statusuppdateringar på Facebook eller twittra om att de lagt ett ord på 586 poäng i Wordfeud, som folk ALLTID tycks ha tid med hur djävla stressade de än säger sig vara. Fundera som sagt. På vad som verkligen är viktigt. Tackohejleverpastej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar