Grannfejden

Vi ligger ju som bekant i en evig fejd med våra onda grannar Tengil och Katla. De är ormarna i paradiset och vi bevakar varje steg de tar (nä, det gör vi förstås inte, det är mer om man råkar få syn på någon av dom) och diskuterar möjligheten att de eventuellt skulle kunna verka vara "på fallrepet" lite mer än vanligt. Jublet stod högt i stugan för några månader sen när Tengil började gå med käpp och ibland även har setts stulta omkring med rollator, för då tänkte vi att nu kanske de skulle tycka att det började bli lite jobbigt att bo i hus, men eftersom de bor i en praktisk modern och lättskött enplansvilla så är ålderskrämpor uppenbarligen inget hinder. Och Katla verkar vara segare än en gammal tjurig enbuske trots att hon ska fylla 80 i år. Men hon far omkring som ett torrt och försurat skinn, ständigt kämpande emot alla tänkbara oförätter som kan uppstå i livet, i stil med växande gräsmattor och blommor som inte står riktigt rakt och ogräs och mördarsniglar och grannar som inte gör som man säger och allt allt allt.

Det är inte bara vi som ligger i fejd, utan även andra har fått möta på Tengils och Katlas långa och sura livs ackumulerade vrede och bitterhet, ska inte gå in på detaljer men en annan granne har nu blivit anklagad för att ha brutit av tulpaner och grenar inne i själva pesthärden, som "bevis" för detta har Katla filmat sagda granne när hen var ute och slängde sopor, vilket ju inte direkt känns som ett solklart bevis för någonting, men det är uppenbarligen inget hinder. Ja, men ni hör ju själva vilken nivå det ligger på och polisanmälningarna duggar numera tydligen som spön i backen här på våran gata i stan.

I helgen skulle våra andra grannar ha fest. Vi har varit grannar i fem år och kommer bra överens, inte så att vi umgås men sådär stå-och-prata-en-stund-över-staketet-gemytligt. De lägger, till skillnad från oss slöfockar, ner rätt mycket av sin vakna tid på att klippa gräs, rensa ogräs, plantera blommor i matchande krukor, ha färgkoordinerade gardiner och sånt, och de gör verkligen inte en fluga förnär. De är så ordningssamma och pedantiska och skötsamma att man för ett ögonblick skulle kunna frestas att tro att de skulle finna nåd inför Tengils och Katlas dömande blickar, men inte ens gatans mönstergrannar passerar det nålsögat. Nu skulle de i alla fall ha fest i trädgården och bli över 70 personer, så de förvarnade lite sådär som hör till. "Ja, jag får väl säga till dom också", suckade grannen och nickade åt själva örnnästet, för de är ju också av olika orsaker i sträng onåd. Det är tunga grejer som mördarsniglar som Katla "vet" inte plockas, det är en liten hund som ibland skäller till, det är en gräsmatta som en gång vattnades så att lite av vattnet stänkte in på fel sida tomtgränsen, ja ni hör ju. Det är nästan så att det är lugnare att bo granne med Bandidos. Jag tyckte att det kunde väl räcka med en lapp i brevlådan, men senare berättade grannen att hon informerat Tengil när de stött ihop vid soptunnan, och han hade sagt att "det gick väl bra, för ni har ju skött er på sista tiden". Som om han var någon djävla polis som skulle ge nådigt tillstånd för att man skulle få bjuda hem släkt och vänner.

Sen hade de festen och tja, det hördes ju att det var 70 personer men inte störde det mig utan jag somnade som en stock klockan 22, van som man är att somna på fester...eller? Minns inte, det var så längesen jag var på fest. Men i alla fall, nästa morgon hade Tengil varit och plingat på och gnällt över, inte att det hade varit larm och oväsen, för det kan man nog inte säga att det var, mer prat och sorl då och det hade de ju förvarnat om, men det som störde var att röken från grillen hade blåst in på deras tomt. Seriöst? Självklart, inget förvånar en längre.
I alla fall så hade de kommit att tala om "grannskapet" och då avslöjade Katla att de minsann inte alls trivdes och tänkte flytta "så fort de hittade något annat". Vi har ju tidigare sagt att den dagen vi ser deras hus på Hemnet ska vi fira med champagne, men än är det förstås alldeles för tidigt att lägga flaskorna på kylning. Med tanke på att de är så djävla missnöjda med allt kommer de förmodligen ALDRIG att hitta "något annat".

Men det känns ju rätt gött att de i alla fall inte trivs. Denna vecka planerar vi att kvista grenar nere vid tomtgränsen, för att ytterligare spä på den där känslan av otrivsel och kanske ge en knuff i rätt riktning. Jodåsåatt.