Bloggutmaning: Min största musikupplevelse någonsin

Fick en utmaning av randigkatt som heter duga, se rubriken. Mina "musikupplevelser" är ju närmast av det antika slaget. Herregud vad längesen jag var på en konsert värd namnet. Eller, jag var ju i och för sig och såg Lars Winnerbäck i höstas, och han var ju bra. Men det var liksom för bra. Allting stämde, ljudbilden var utomordentlig, ljussättningen superb och bildspelet i bakgrunden harmonierade perfekt med de perfekt inövade låtarna. Jag vill gärna att livemusik ska vara lite skitig, disharmonisk och åtminstone med en touch av rundgång då och då. Annars kan man ju lika gärna sitta hemma och kolla på en musikvideo (heter det ens "video" längre?) liksom.

Dessvärre börjar jag tycka att det är ändå rätt bekvämt att sitta i hemmets lugna vrå och stampa takten till någon skiva. Konsert har blivit så stort och bökigt. Förra gången jag såg Lars Winnerbäck (typ 2008) så var det säkerhetskontroller värdiga ett nyligen uttalat terroristhot. När blev konsertbesökare så farliga att paraplyer sågs som livsfarliga vapen och allas väskor fick visas upp i entrén så att de inte innehöll bomber eller andra dödliga vapen? Gången innan det (Bland skurkar, helgon och vanligt folk-turnén som jag inte minns när den var, men slutet av 90-talet kanske, plus en soloturné som kan ha varit omkring 2004) så gick det däremot bra att knalla in som en vanlig människa, så någonstans däremellan har det helt enkelt skett en dramatisk förändring när det gäller konsertsäkerhetstänk. Kanske är det bra, jag vet inte. Men jag tycker det blir så djävla uppstyltat. Det är jättearenor och jättescener och jättehögtalare och man måste förköpa biljett som kostar multum hundra år i förväg. Kanske vill jag bara att det ska vara som första gången jag såg Lars Winnerbäck, vilket var i en gymnastiksal för en publik som kanske bestod av 20 personer och det kostade kanske femtio spänn som man betalade kontant i entrén och fick en stämpel på handen. SOM DET VAR FÖRR. När man hade en rimlig chans att tigga ihop till inträdet genom fråga förbipasserande om de kunde bidra med "en krona till bussen" (FATTA VAD LÄNGESEN DETTA VAR), eller helt enkelt genom be att få rita av någons stämpel med en kajalpenna. När scenen inte var mycket större och högre än en ordinär höjdhoppsmatta och man kunde stå nedanför den och bli bestänkt av svett och spott och råka få en flaska eller ett omkullvält mikrofonstativ i huvudet om man hade otur. Det var tider det. Nu sitter man på sin numrerade plats högt upp på en läktare och följer konsterten från en jumbotronskärm eftersom scenen är en kilometer bort och artisten inte är större än ett myrägg. Och allting är perfekt. BORING.

Nu kom jag visst från ämnet lite, eftersom Lars Winnerbäck-konserter verkar vara de enda musikupplevelser som jag kan erinra mig i modern tid. Absolut inget fel på dom som sagt, men det verkar lite lamt att komma med i kategorin "största musikupplevelser någonsin". Nu skulle man ju gärna vilja vara tjejen som blev uppdragen på scenen av Bruce Springsteen i Dancing in the dark så att man hade haft något att komma med, men det är jag alltså inte. Var inte ens där. BORING.

Känner lite nu att det här var ganska svårt att plocka ut EN upplevelse och upphöja den till "störst"*. Men på 80-talet var jag på en mängd konserter som så här i efterhand framstår som fantastiskt roliga, och då var det inte ens musikupplevelsen som var grejen, eller jo, det var det ju förstås. Men det var egentligen inte så noga vilka som spelade, påfallande ofta var det Asta Kask och Wilmer X som jag minns det, plus en massa mer eller mindre kända lokala eller tillresta förmågor som "fick chansen" och hette saker i stil med Slaskfittorna och Arabens Anus. Det var svettigt, trångt, rökigt, ljudet var uruselt men jättehögt och dagen efter var man både halvdöv och full av blåmärken efter allt tumult framför den lilla scenen där alla skulle trängas och örla omkring i en slags kollektiv dans. Det var där man träffade så kallat likasinnade, köpte hemmagjorda fanzines och bootlegkassetter med taskig ljudkvalitet, drack öl, spanade efter killar och hade sig. Det var liksom oaser och andningspauser och ljusglimtar i en annars ganska så händelselös vardag och det var helt enkelt SKITKUL. Som jag minns det. Och det är väl kanske därför jag tycker att de där perfekta konserterna där alla sitter på sina platser och lyssnar på de perfekt inrepeterade låtarna med det perfekta ljudet och där till och med "extranumren" är lika spontana som Folk- och bostadsräkningen är lite, tja, BORING helt enkelt.



* Men om jag ändå ska säga NÅT så säger jag Oysterband på Södra teatern i Stockholm cirka år 1999 eller 2000. Oysterband är ett band som är ganska mediokra på skiva men helt fantastiska som liveband, tyvärr är det inte alls många som vet det för sist jag såg dom (c:a 2005) så var det kanske 30 personer i publiken. Så det är ett tips om inte annat.