Bloggutmaning 9: Ungdomssynder

Annika tycker jag ska blogga om ungdomssynder, så då gör jag väl det. Fast jag vet egentligen inte riktigt vad som ingår i begreppet "ungdomssynd". Googlade för att få lite inspiration och då kom det upp någon artikel om att ungdomssynd kan vara som att centerledaren Annie Lööf var för månggifte när hon var med i Centerns Ungdomsförbund en gång i tiden. Det kan jag ju i alla fall säga, att jag har ju varken propagerat för månggifte eller varit centerpartist varken i min ungdom eller senare. 1-0 till mig. HA!

Men det är klart att jag har en hel del andra dumheter på mitt samvete (och där kanske Annie Lööf framstår som ett dygdemönster, vad vet jag?). Fast inte så himla många ändå tycker jag nog i skuggan av trettiotalet år av förlåtande glömska. 1987 eller när det var som Paolo Roberto var Kungen av Kungsan och det visades från kravallerna i Stockholm på tv, så minns jag att jag satt och skakade på huvudet och tyckte att de där bortskämda latmaskarna till värstingar som ändå hade tillgång till mer aktiviteter och fritidsgårdar och grejer än vad jag och mina jämnåriga någonsin haft kunde väl se till att hitta på någonting vettigt själva istället för att springa runt och slå sönder skyltfönster, slå ner folk och i största allmänhet bete sig som svin bara för att de "inte hade någonting att göra". Ta lite ansvar liksom. Jag är uppvuxen på landet, där fanns verkligen INGENTING att göra när man vuxit ifrån kyrkans barntimmar.  Inte fan höll vi på sådär, minns jag att jag tänkte. Då var jag 19 år. Kunde väl mycket väl ha kvalat in som 99-åring också för den delen där jag satt och muttrade och förfasade mig över Dagens Ungdom.

Mina tonår var rätt korta, men desto mer intensiva. Fick ju barn när jag var rätt ung och då fanns det inte längre utrymme för att vara ute och härja och hitta på dumheter. Jag kom nog igång rätt sent med sånt också, för jag var hästtjej och tyckte att det inte fanns något roligare än att vara i stallet och rykta och mocka. Fattade ingenting när mina jämnåriga började prata om killar, kläder och smink och tyckte de var jättelöjliga när de stod och suktade efter Johnny i 8B medan jag var fullt upptagen med att fantisera om att jag skulle vinna Lätt D:n med hästen Ali på årets klubbhoppning (han vägrade på fjärde hindret så det gjorde vi inte). Det omvända gällde förstås också. Johnny i 8B och resten av det tuffa gänget tyckte det var heltöntigt med "havremopeder" och att alla som höll på med hästar var idioter, eller inte ens det. Man var liksom så ointressant i deras tillvaro att man inte ens var värd att få ett epitet.

Ja, men sen kom jag väl ikapp på något vis. Minns inte riktigt hur det gick till, men plötsligt var jag också där, i kretsen kring Johnny i 8B. Jag är mycket för att gå ALL IN när det gäller, så nu blev det till att ligga i som en räv för att hinna göra allt som alla andra redan gjort: röka, dricka sig full på billigt rödvin, åka trimmad moppe och hångla med Johnny i 8B:s fulaste kompis (alla andra var redan upptagna) så att man inte framstod som en TÖNT nu när man var bland de tuffa i rökrutan, utan man (jag) ville ju vara en världsvan typ som redan gjort och sett och varit med om ALLT. Allt det där tog jag tag i med kraft, för när jag gör någonting så gör jag det ordentligt så att säga. Då hann man ju inte heller med såna trivialiteter som att gå i skolan, så det gjorde jag inte heller i någon nämnvärd omfattning. Minns en gång att min klassföreståndare jagade mig och en till med sin pyttelilla vinröda Renault (han själv var jättelång och vi tyckte det såg extremt töntigt ut när han vecklade ihop sig och liksom förpuppades med bilen) och vi försökte genskjuta honom mellan de två enda busshållplatser som fanns inom rimligt avstånd. Det är väl det närmaste "biljakt" jag har varit i hela mitt liv. Antar att vi fantiserade om att kasta oss på en buss i sista sekunden och se honom stå där med lång näsa medan vi försvann med bussen i fjärran in till stan där äventyret väntade (trodde man i alla fall). TYVÄRR gick det väl bara cirka en buss varannan timme från vår lilla byhåla och det där med att genskjuta och gömma sig var uppenbarligen inte heller så framgångsrikt, för det slutade med en snöplig återfärd till rektorsexpeditionen för skäll och uppläxning. Tror inte det hade någon bestående effekt dock. Detta fick jag sedan bittert ångra eftersom jag senare i livet fick läsa in både delar av högstadiet samt gymnasiet på Komvux och därför FORTFARANDE betalar av på den saftiga CSN-skuld som detta tillsammans med mina senare högskolestudier genererade. Så kan det gå.

Liftat har man ju också gjort, om man med "ungdomssynder" menar "saker man inte vill att ens barn ska göra". Liftar är det väl ingen som gör längre, eller? Det är väl ingen som stannar heller för den delen. Eller jag såg faktiskt en liftare i somras, men trots att jag avgett alla liftares heliga löfte ("När JAG får körkort och bil så ska jag minsann ta upp ALLA som liftar") fler gånger än jag kan minnas så trampade jag bara gasen i botten och körde förbi utan att låtsas se. Eftersom "ingen" liftar nuförtiden så föreställde jag mig att det var en organiserad liga bestående av allehanda tjuvar, rånmördare och våldtäktsmän som nästan garanterat skulle sprida ond bråd död fortare än man hinner säga "och vart ska du då?" Och om inte annat så har man ju sett filmen "Liftaren" lite för många gånger för att man bara helt spontant ska bromsa in och slänga upp framdörren och bjuda in en vilt främmande person. Men på 80-talet resonerade folk inte så (i alla fall inte lika stor omfattning) och inte man själv heller (inte i någon omfattning). Man var odödlig (minns att jag tyckte mina föräldrar var heltröga när de skrek KOMMER ALDRIG PÅ FRÅGA när jag informerade dom om att jag och "en kompis" (typ: en kille jag hade träffat på en konsert och känt i kanske två veckor och som mina föräldrar inte hade en aning om vem det var och knappt jag heller för den delen) tänkte lifta till Roskildefestivalen cirka 1983) och tänkte aldrig på att någonting skulle kunna hända. Inte ens när jag och en till hade stått med tummen i vädret på E4:an större delen av natten och äntligen fick lift framåt morgonkvisten av två medelålders (eller här är jag osäker, för när man var tonåring tyckte man ju att killar över 30 i princip var "gubbar") män och vi somnade som två utblåsta ljus båda två och vaknade först bilen svängde in på en liten skogsväg som verkligen inte hade nämnts i utredningen om vem som skulle vart. Men när bilen stannade så öppnade vi bara dörrarna och stack. Man skulle ju kunna tro att detta skulle ha varit ett varnande och avskräckande exempel, men vi tyckte mest det var jobbigt att vara tvungna att GÅ genom skogen och tillbaks till E4:an så att vi kunde lifta vidare. SMART.


Ja, men det är väl mest såna grejer jag har ägnat mig åt så här vid en hastig sammanfattning. Rätt så oskyldigt om man jämför med till exempel Paolo Roberto. Nu har ju i och för sig Paolo Roberto blivit väldigt framgångsrik både trots och tack vare sin ungdomssynder, medan jag är något mindre omtalad för mina. Men det är smällar man får ta. Jag fick ju barn innan jag hade fyllt 18 och sen var det liksom inte läge att lifta till Roskildefestivalen längre, utan då fick man mer ägna sin tid åt att skaffa lägenhet och dagisplats och börja på Komvux. Ordna upp sitt liv helt enkelt. Minns i början av graviditeten att jag tänkte att jag skulle minsann inte bli en sån där mossig förälder med REGLER, men det blev jag visst i alla fall. Även om man sen fick revidera många av dessa regler ("mitt barn ska minsann inte få leka med några himla könsstereotypa Barbiedockor" - HA HA HA), men så är det väl för dom flesta kan jag tänka mig. Men det är ju en helt annan historia.