onsdag 13 augusti 2014

Bloggutmaning 2: en specifik händelse i ditt liv som format dig till den du är i dag eller gett dig en knuff åt endera riktning.

Randigkatt gav mig en ny spännande utmaning att sätta tänderna i, se rubriken, och det första jag helt spontant kom att tänka på var min hittills enda ålderskris, den så kallade 27-ÅRSKRISEN. 27 är den ålder när man vanligtvis dör under drogrelaterade omständigheter om man är rockstjärna. När jag var 27 var jag ungefär så långt från att vara rockstjärna man överhuvudtaget kunde komma. Hur skulle det för övrigt se ut om jag var rockstjärna? Jag som är så hemmakär skulle ju aldrig kunna åka på turné och bli folkkär, och mina konserter skulle få vara på dagtid för klockan 21 vill jag gå och lägga mig med en god bok istället för att bjuda in groupies och slå sönder hotellrum. Utöver det verkar det så jobbigt att hålla på och knarka. Har under semestern både läst boken och sett  filmen Vi barn från Bahnhof Zoo, favorit i repris från 80-talet, och jag blir skitstressad av att de, om de nu prompt måste knarka, inte kan vara förnuftiga och spara och liksom bunkra upp ett rejält lager heroin för svåra tider utan att de hela tiden måste springa ut och försöka hora ihop slantar när de är på "turkey" och det är full panik. Fan vilket liv alltså. Nu menar jag inte att alla som är rockstjärnor knarkar, men ska man vara med i 27-årsklubben är det väl nästan en förutsättning att man jobbar på lite med de tunga drogerna vid sidan om musiken.

Ursäkta sidospåret. Min 27-årskris hade absolut ingenting med vare sig rockstjärnor eller knark att göra. När jag var 27 jobbade jag med att sortera smutstvätt åt landstinget, vilket inte alls är så oglamouröst som det låter utan etter värre. Man kom dagligdags i intim kontakt med hela skalan av kroppsvätskor från fostervatten till det som i folkmun kallades "liksaft" (jättesvårt att få bort för övrigt) och så allting däremellan. Plus att det där med att förtjäna sitt levebröd på ett tvätteri bara är en löneutbetalning från det arbete sånt som utförs på många fängelser runt om i världen, så det där med att dela "yrkesstoltheten" med tjuvar och våldsverkare kan ju kännas lite tvivelaktigt. Bortsett från det var/är det tungt, stressigt och monotont. Men på den tiden hängde jag lite i vänsterkretsar och då blev man liksom upphöjd till en working class hero, till skillnad från de riktiga vänsterskäggen som oftast var någon form av akademiker som, ifall Revolutionen-to-be skulle komma att likna den i Kambodja eller Kina, förmodligen skulle skickats ut på landsbygden för att sprida latrin på åkrarna.  I bästa fall. Och sen var vi ändå ett rätt så kul gäng som jobbade där. Och så var det väl hyfsat betalt och man kunde stå och prata eller tänka på annat medan man jobbade. Hjärnan kunde man hänga på en krok i omklädningsrummet, för den behövde man inte använda överhuvudtaget förutom till att upprätthålla basala livsfunktioner. Det hade förmodligen utan alltför stor möda gått att dressera apor till att göra samma jobb.  

Ja i alla fall och från det ena till det andra. En dag uppsökte jag en vårdcentral tillsammans med ett krassligt barn. Satt i korridoren och väntade på att få bli inkallade till doktorn. Så kom det en ung tanig kille slafsande i för stor rock och jag tänkte lite slött att det var väl någon gymnasieelev som sommarjobbade som städare, men nehe, då var det han som var läkaren. Bara någon dag senare såg jag en pojkspoling på tv som såg ut att vara ungefär 11 år och utklädd i kostym, men han var advokat och skulle företräda någon i ett brottsmål. Det var då det slog mig, något som jag alltså dittills inte ägnat en tanke, att det nu fanns människor som var yngre än jag och som ändå hunnit med att gå aslånga utbildningar och bli både läkare och advokater och allt möjligt. Och där stod jag och var 27 och tillbringade mina dagar med att sortera av allehanda kroppsvätskor besudlade textilier utan andra framtidsutsikter än att fortsätta göra samma sak och sedan kanske möjligtvis få avancera till "rena sidan" och mangla lakan eller vika trikå OCH VAR DET VERKLIGEN DET HÄR JAG VILLE GÖRA RESTEN AV MITT LIV? Svaret var ganska givet, även om det vid den här tidpunkten i princip började bli för sent att dö som rockstjärna, omgiven av ära, mystik och sörjande fans.

När den tanken väl hade slagit rot gick det inte många dagar förrän jag stod på en Komvuxexpedition nära mig och lyckades snacka mig in på kurser som ansökningstiden redan gått ut på och på den vägen är det och nu sitter jag här och lökar mig med en fet ingenjörsexamen och behöver förhoppningsvis aldrig mer känna lukten av välanvänd liksvepning eller jästa spyor (fenomen som uppstår när tvätten har blivit kvarglömd på en avdelning som har varit stängd i fyra veckor i juli och jag lovar, ni vill inte veta ett dugg mer om detta) i hela mitt liv.

Tjugosjuårskrisen alltså. Inte alls dumt med facit i hand.

3 kommentarer:

  1. Liksaft. Gud, vilket Ä C K L I G T ord. Kan bara försöka föreställa mig den lukten. Sur? Söt? Lite som Fun Light?

    Vill du ha en ny utmaning?

    SvaraRadera
  2. Liksaft luktar obeskrivligt illa, lite som om man har försökt kamouflera något som långsamt håller på att ruttna med rikliga mängder sötkvalmig parfym. Är nog det närmaste jag kan komma en beskrivning. Usch.
    Ja tack, jag vill gärna ha en ny utmaning!

    SvaraRadera
  3. Utmaningen blir densamma som till Sara då. Du ska orera om de fem mest avtändande sakerna du vet. Go ahead, punk. Make my day.

    SvaraRadera