Skrev nyss i ett sms någonting i stil med att om jag hade bott i Norrland så skulle det ha varit på mentalsjukhus. Ungefär så känns det just punkt nu. Vintern har varat i exakt en dag och jag är redan sjukt less. Och då har det väl ändå varit hyfsat skonsamt här. Ingen mer snö sedan igår eftermiddag, bara jävelkallt. Tio minus var det i morse, vilket förmodligen är lika med värmebölja för en norrlänning, men så är de ju också inte riktigt som vi andra. Det är alltid roligt att läsa kommentarerna på aftonbladet.se när det handlar om "snökaos", för då är det liksom fritt fram för olika landsdelar att snudd på omyndigförklara varandra. Det brukar börja med att det har varit någon form av trafikkaos i Stockholm och så skränar någon kaxig norrlänning att det där är ju typiskt stockholmare, de klarar ju inte av ens några centimeter snö utan att hela infrastrukturen rasar ihop som ett korthus, medan norrlänningarna kör som kungar på vägarna även om det har kommit 50 centimeter snö det senaste dygnet. Och då reser sig stockholmarna som en man och vrålar att i Norrland är det väl ingen match oavsett hur mycket snö det kommer, där kör ju ändå bara högst en bil i veckan. Och för övrigt så är det väl ingenting mot ynkryggarna som tycker de är insnöade så fort det faller en flinga söder om Markaryd, och då härsknar skåningarna till och säger att det är väl lätt för resten av landet som inte har BLÅSTEN och drivbildningen på Österlen och Söderslätt att kasta in i ekvationen. Hade man bott så ombonat som folk norrut så hade vinterväglaget varit rena barnleken.
Ja, sådär håller de på, med sann emfas. Ibland undrar man om folk inte har något annat att göra än att sitta och svara på inlägg och tala om för andra hur fel de har. Så hade man ju knappast gjort i verkligheten annat än möjligen på någon fyllefest. Men jag menar, annars om man upptäcker att en person tycker helt tvärtom mot en själv och är helt oemottaglig för argument, då skiter man ju bara i att hålla på och dividera med den personen. Orka liksom.
Ibland hänger jag lite på ett hästforum som heter Bukefalos. För er som tycker det är ett konstigt namn kan jag berätta att Bukefalos var Alexander den stores häst, så blir det genast lite mer hippologiskt orienterat. Bukefalos.com hette från början stallet.com, men av någon för mig okänd anledning bytte det namn för en herrans massa år sen. Det är inte bara ett forum för hästfrågor utan det finns även en massa underfora som handlar om allt mellan himmel och jord. Jag hänger där periodvis, men är ytterst sällan aktiv i några inlägg för nätforum blir allmänhet ofta ett slags koncentrat av människors dåliga egenskaper. Det är som om folk inte har några spärrar längre bara för att man kommunicerar via skärm och tangentbord istället för öga mot öga. Civilisationen är liksom bara ett tunt lager fernissa och sedan skulle vi kunna bosätta oss på zoo allihop. Eller som en medlem uttryckte saken: har man gjort något som någon annan uppfattar som fel så ska man minsann få veta detta och förtjänar man en mental resa ner till botten av sitt självförtroende. Så sant som det är sagt. I alla fall så är jag där och skummar igenom lite random ämnen då och då, och jag förundras över hur samma användare kan skriva snudd på romaner i de mest skiftande frågor. Det kan vara allt från huruvida man ska bygga moskéer i Sverige eller ej till hur man ska utfodra sin hund på bästa sätt och allting däremellan. Och så är det någon som tycker precis tvärtemot och så käbblar de med varandra i dagar. Långa och väl underbyggda argumentationer som måste ta ansenlig tid att plita ihop, kan man tycka. Och så hoppar man lite planlöst från till exempel forumet "Fälttävlan" till det icke hästrelaterade "'Äldre ungdom" eller "Senior" och ser samma personer käfta med varandra i någon annan fråga. HAR NI INGET LIV? vill jag fråga allt som oftast, men jag törs inte eftersom många är så djävla elaka på ett kategoriskt och dömande sätt. Långt ifrån alla förstås, men rätt många.
Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här. Innan idag var vi på biblioteket. Jag lånade Blå Koral av Louise Boije af Gennäs. Jag snudd på avskyr Louise BaG:s böcker. Tycker att de är så djävla pretto-PK:a så man har lust att örfila upp någon. Och så är det sida upp och sida ner med dialog och man vill bara gå in med ett stort djävla suddgummi och lära människan att sammanfatta litegrann. Exakt alla ord som uttalas i ett tänkt samtal behöver inte nödvändigtvis redovisas, det blir bara tjatigt i längden. Och så stör jag mig hela tiden på att allt är så tillrättalagt, att huvudpersonerna liksom alltid får lyckade slutrepliker och får fram exakt hur de känner och vad de menar. Det där är ju för fan inte realistiskt.
Ja, sådär känner jag för Louise Boije af Gennäs' böcker. Och ändå kan jag inte låta bli att läsa. Det måste ju vara något fel i huvudet på mig.
Egentligen ville jag låna Åsa Larssons Till offer åt Molok, efter tips från randigkatt, men den var förstås utlånad. Ställde mig i kö, jag hamnade som nummer tre så med lite tur har jag den i min hand lagom till julledigheten. Till dess får jag hålla till godo med en 673 sidor tjock bok om några rika knösars ointressanta pseudoliv i Stockholm. OH YEAH!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar