Är nu hemkommen efter en strapatsrik färd till och från Göteborg. Med tanke på att det skulle vara Klass 2-varning i hela Skåne utom Österlen och jag var tvungen att åka till Lund och vända (så sjukt, men det är Skånetrafiken som har bestämt att inleda färden med sådär åtta mil i motsatt riktning är den mest ultimata resvägen mellan Ankeborg och Göteborg. Om ni frågar mig: Dom har SÅ fel.) så tänkte jag att det var bäst att vara ute i god tid. Det stod till och med på Skånetrafikens hemsida: Tänk på att vara ute i god tid. Så redan vid halvtretiden lämnade jag hemmet för att säkert kunna vara på plats i Göteborg klockan nio dagen därpå.
Det började ju bra. NOT. För det var strömlöst på tågbanan mellan Kristianstad och Karlskrona, och ett hundratal människor vadade planlöst omkring i decimeterdjup snömodd och ingen visste någonting. Det skulle komma bussar, men ingen visste när. Så kom det en buss, men den skulle bara till Hässleholm. Sen kom det en annan buss som skulle någon annanstans. Efter hundra år kom en tredje buss som också bara skulle till Hässleholm, men vi som stått och tjatat "går den här till Lund och Malmö" till höger och vänster blev anmodade att kliva ombord på densamma med ett "ni får ta tåget från Hässleholm och vidare neråt".
Vi knökade in oss i bussen, som rullade iväg i sakta mak. När vi till slut kom fram till Hässleholm stod det ett hundratal människor och trängdes vid ersättningsbusshållplatsen. En nervös stämning spreds i "vår" buss. Någon slängde ur sig att det kanske var folk som OCKSÅ skulle vidare till Lund och Malmö, och genast spreds ett rykte att bussen i själva verket visst gick till Lund och Malmö. Ett "vi" och "dom"-scenario värdigt ett fotbollsderby i division fem byggdes upp på nolltid och när bussdörrarna öppnades var det ingen som så mycket gjorde en ansats att resa sig förrän alla hade försäkrat sig om att inte en käft utanför bussen hade den ringaste plan på att sätta sin fot i Malmö på denna sidan nyår. Först då ett flertal personer försäkrat att de skulle till Kristianstad och ingen annanstans så började folk resa sig och gå av. Jag satt längst bak och kom därför av bland de sista, men jag sicksackade mig skickligt genom massan och var bland de första att konsultera trafikinformationsmonitorn. För det var nämligen oroväckande tomt på tåg i järnvägsknuten Hässleholm. Det var även oroväckande tomt på information på monitorn, men ett försenat X2000-tåg mot Köpenhamn var i alla fall på ingång inom ett par minuter. Jag konsulterade ett par kvinns som hade varit med samma buss, och vi bestämde oss för att "vi måste väl ändå kunna åka med det när det nu är som det är", och så spurtade vi ner för trapporna, slirade framåt i snömodden på perrongen och hann precis fram i tid till när dörrarna skulle stängas. "Får vi åka med mot Malmö?" flämtade vi, och först var det kalla handen eftersom vi hade Öresundstågsbiljetter och det här var minsann SJ, men en av kvinnsen var amerikanska och hon fick ett mäktigt amerikanskt utbrott och röt "ALLTSÅ JAG MÅSTE MED" med sådan emfas att vi blev ombordviftade snabbt som ögat och kunde sitta och jäsa i en halvtom förstaklassvagn medan andra stackare som inte varit lika snabbfotade och framfusiga fick stå kvar och frysa i Hässlehåla under en okänd tidsrymd.
Själv kom jag till Lund och kunde byta. Jag hann förstås inte med det tåg jag egentligen skulle ha åkt med, men efter 45 minuter kom ett annat så det var inte så farligt. Speciellt inte som det ligger en Subway precis mitt emot järnvägsstationen. Mmm...Subwaymacka. Det kan vara värt ett missat tåg.
Resten av färden upp till Göteborg var ganska händelselös, trots ymnigt snöfall men det åkte vi liksom ifrån. Sedan gick jag förstås vilse, det gör jag jämt. Inte bara i Göteborg utan överallt. Men särskilt i Göteborg, verkar det som. Jag har liksom inga landmärken att gå efter utan tycker att jag hamnar på Avenyn hur jag än går och vart jag än ska. Nu skulle jag inte alls åt Avenyn till, men lik förbannat stod jag där och blängde på Poseidon rätt vad det var. Blev extremt trött på mig själv och mitt kassa lokalsinne och undrade varför i helvete jag inte bara kan ta en taxi från stationen som vanligt djävla folk (tror jag) gör när de kommer till en stad där de inte hittar. Men jag ska alltid knata omkring med en skrynklig utskrift från Eniro i näven och utstråla TÖNTIGHET.
Ja, efter 45 minuter så hittade jag i alla fall hotellet, som enligt uppgift på hemsidan låg på "sju minuters promenad från centralstationen" (ni ser nivån på det hela). Jag gillar att bo på hotell. Jag gör det så sällan att det liksom alltid är ett äventyr. Festligt att ligga i sängen och titta på tv. Lyxigt med nybäddad säng och rena handdukar och minitvålar och hotellfrukost. Mmm...hotellfrukost. Man måste älska hotellfrukost. Den här var lite snålt tilltagen, även om jag naturligtvis blev mätt. Men jag älskar bombastiska frukostbufféer med hundra sorter av allt, även om jag egentligen bara äter: yoghurt, müsli, kokt ägg, äggröra, bacon, macka, juice, te. På hotell alltså. Hemma blir det bra mycket påvrare på grund av lathet.
Gav mig iväg i mycket god tid för att hitta till kursen, även om den enligt kartan bara låg en tvärgata bort (strategiskt val av hotell för en utan lokalsinne). Det tog mindre än fem minuter att ta sig dit, och då var det 55 minuter kvar tills kursen skulle börja. Vågade mig därför på en morgonpromenad i de intilliggande kvarteren utan att något dramatiskt hände. Sedan var det kurs för hela slanten, inklusive en överdådig lunch på Hotell Plaza. Bara det låter ju som att det skulle stå horder med lakejer och passa upp på en, vilket det inte gjorde. Men det var inte långt ifrån, och det blev lite pinsamt att lämna in sin friluftsjacka med trasigt blixtlås till en strikt garderobiär med pokeransikte som förmodligen var mer van att hantera minkpälsar och kamelhårsulstrar. Men men. Maten var god, uppläggningarna nästan i stil med Nobelmiddagens och det var vita dukar på borden och kristallkronor i taket och folk talade dämpat och man väntade sig nästan att Carson från Downton Abbey skulle dyka upp och fråga om allt var till belåtenhet. Sedan skulle vi dricka kaffe på maten, men då kom ett tjänsteväsen och upplyste i ganska snorkig ton att kaffe inte ingick i vår lunch, så vi fick lomma ut som skolbarn som blivit påkomna med att olovandes vara inne och spela rundpingis på rasten och Downton Abbeykänslan försvann ganska omedelbart.
När kursen var slut tog jag mig med raska kliv mot järnvägsstationen och letade panikartat efter en Skånetrafikbiljettautomat (hänga gubbe på den?) som Skånetrafiken påstått skulle finnas någonstans. Hittade den till slut i ett mörkt hörn utanför Pressbyrån, köpte biljett, hoppade ombord på tåget som AVGICK I TID. Halleluja. Sedan blev det signalfel, väntan på mötande tåg, mer signalfel, mer väntan på mötande tåg. Summan av kardemumman blev att jag förstås missade tåget i Lund och fick sitta där och vänta i 50 minuter, vilket genererade en ny Subwaymacka som plåster på såren. Sedan lyssnade jag på Jansson & Wester-podcasts och såg förmodligen ut som världens nöjdaste resenär där jag satt och småskrattade för mig själv i pölar av smältande snö inne i väntsalen. Kom slutligen ombord på SISTA tåget från Lund och kände mig nöjd med att det var ett snabbtåg som bara skulle stanna i Hässleholm på vägen, alltså inte i Eslöv, Höör, Hörby, Sösdala, Vinslöv och alla de andra småstationerna på vägen. Men så blev det signalfel utanför Hässleholm, så den lilla tidsbesparingen åts upp tämligen omedelbart. Min man kom och hämtade, eftersom man måste hinna med näst sista tåget från Lund för att hinna med sista bussen från stan. Var hemma vid midnatt. Steg upp halv fem i morse. Jobbade åtta timmar. Kom hem kvart i tre. Gick ut med hundarna i en timme, sedan var det mörkt. VAD ÄR DET HÄR FÖR ETT LIV? Man är ju som en vampyr eller nåt. Eller en grävling som har gått i gryt. Tänkte att jag skulle gå och lägga mig astidigt ikväll för att "sova ikapp". Jag har alltid väldigt storslagna planer på att sova ikapp, det blir sällan något med dom. Inte ikväll heller, eftersom det är handboll. Missade ju gårdagens match (oavgjort mot Serbien) och även Nobelmiddagen, ja alltså sändningarna på tv, på grund av Skånetrafiken. Eller åtminstone delvis. Men men. Orkar inte uppbåda sådär jättemycket energi inför kvällens match mot Norge eftersom utgången är så given. Norskorna är så grymma, jag tror ingen kan slå dom. Men man kan ju alltid hoppas, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar