Lejter

Sådär. Dubbel sats smultronparfait står i frysen och en plåt med väldigt många små maränger står i ugnen. Däremellan trollade jag ihop en middag bestående av ugnsrostade rotfrukter, varmrökt lax och spenat. Aaaah. Laga mat är kanske någon form av hobby ändå. Känner mig extremt tillfreds när jag får stå vid spisen och skapa göttigheter. Så länge det inte är under tidspress och med sviktande blodsocker och någon annan är i vägen. Det där med att stå och laga mat tillsammans med andra har jag aldrig begripit mig på. Sånt händer bara i romantiska komedier, och på hemkunskapsundervisningen på högstadiet, och hur kul var egentligen det senare*? Möjligen hade det gått för sig om man hade haft ett jättestort kök, men de flesta kök av idag** är ju inte speciellt jättestora pga funktionalismen, så därför står man där och slabbar och trängs och går in i varandra och den ene måste hela tiden ha någonting i exakt den lådan som den andre precis ställt sig framför. NÄE. Jag fattar inte grejen, som sagt.








* Svar: Inte kul alls. Jag hade en hemkunskapslärare som förmodligen var släkt i rakt nedstigande led med Martin Luther. Man skulle äta sitt rätt så äckliga bröd i sitt anletes svett och vad det än stod för vätska i ett recept så kunde man ta vatten istället. Ingenting fick kosta någonting, ingenting fick vara gott. Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?

** Och nu menar jag kök som är byggda förra seklet, innan det blev poppis med s k öppen planlösning och köksöar och grejer. Min önskedröm är ett sjukt stort kök med massor av ytor och ännu fler skåp, vedspis (OCH elektrisk) och ett skafferi man kan gå in i. Men det låter sig dessvärre inte göras i detta hus som är byggt 1950, när man tyckte det var en välsignelse att ha kök i storleksordning garderob för att spara husmors trötta fjät. Mycket var bra med 50-talet, men köksstandarden är väl bara SÅDÄR, om ni frågar mig.