Mitt liv som rik, eller kanske inte.

Jag hatar att behöva åka in till stan och uträtta ärenden. Speciellt efter det att jag flyttade från stan och ut på landet. När jag själv bodde "i stan" (eller strax utanför då) så var det ju en barnlek att trampa in till centrum och uträtta sina ärenden på ett litet kick. Cykeln tar man ju liksom med sig över hela stan och när man är klar är det bara att trampa hem igen. Men nu när man är så kallat bilburen, så är det en helt annan sak. Det är ofattbart jobbigt att baxa in sin jätte-Volvo i centrum, hitta parkeringsplats (och nu håller dom tydligen på att riva hela djävla stan också, så allting är avspärrat så det FINNS nästan inga parkeringsplatser), trixa sig in i rutan, gå till parkeringsautomaten, betala pengar, få ångest för att man inte vet om man har lagt i tillräckligt mycket pengar (allvarligt! kan man inte få betala efter hur länge man faktiskt STÅTT PARKERAD istället för att i förväg vara tvungen att försöka gissa sig till hur mycket folk det kommer att vara på Clas Ohlsson och systembolaget, om man mot förmodan skulle träffa någon bekant som man kanske vill stå och chitt-chatta med en stund samt hur många försäljare av telefonabonnemang som försöker hindra ens framfart medan man kryssar fram på stan), bli vansinnig på att det ska kosta skjortan att parkera (och då är det nog ändå rätt moderata priser jämfört med i storstäderna), GÅ TILLBAKS TILL BILEN med parkeringskvittot (skitjobbigt), gå iväg igen, uträtta sina sura ärenden, gå tusen mil tillbaks till bilen igen med sina kassar, baxa ut sin jätte-Volvo ur centrum och åka hem. Sedan är jag slut som människa i flera timmar.

Så i görligaste mån undviker jag att åka in till stan, och det går för det mesta väldigt bra ändå. Hemma i byn finns faktiskt både Konsum och apotek och bibliotek och brandkår (inte för att jag direkt utnyttnar den senare för privat bruk, jag vill mer belysa graden av civilisation). Det finns även en kombinerad el- och rörfirma som även fungerar som utlämningsställe för systembolaget. Det är så himla praktiskt, man bara: Jag skulle vilja ha en förlängningssladd, en packning till kökskranen och så ett flak starköl, tack. Nä, så går det förstås inte till. Man får ställa sig vid en särskild disk, bli tilldeled ett tummat exemplar av Systembolagets priskatalog och sedan göra en beställning som man hämtar ett par dagar senare. Och skulle det man beställt råka vara slut på huvudsystemet så är el-och-rörfirman inte blyga för att ersätta det med något som de tycker går lika bra istället, så man kan inte vara riktigt säker på vad det är man egentligen får i slutänden.

Därför blev jag lite glad när jag upptäckte, eller upptäckte var ju kanske att ta i, för jag fick fråga först, att det fanns ett riktigt systembolag i Åhus, som ligger ett par mil bort. För den som inte känner till Åhus så kan det lättast beskrivas som Hanöbuktens svar på Solsidan. Ett sånt där ställe där BMW-SUV:arna står som spön i backen och det värsta skällsordet är "sosse". Jag tränar på ett gym där, och en gång var det en kärring som på fullt allvar sa: Ja, jag har verkligen haft fullt upp idag, först var jag uppe tidigt och släppte in fönsterputsaren, sedan var det arton hål på golfbanan och nu ett aerobicspass!  Vilken dag!  och såg verkligen ut som att hon på fullaste allvar avverkat ett riktigt strängt dagsverke. Sånt är ju ganska underhållande, åtminstone när man har det lite på avstånd.

På systembolaget är klientelet också lite annorlunda, det är till exempel inte så mycket alkisar som står och funderar över vilken Amareonebutelj de ska korka upp till lunch och det är nästan så att man själv framstår som lite suspekt när man glider in i sina slappa Adidasbrallor och luvtröja. Första gången vi var där så var det en skräcködlekärring som ville ha ett råd om vilket vin hon skulle ha "till lunchen". Alltså ALLVARLIGT! Jag är 43 år och har aldrig någonsin varit på någon lunch där man får vin, men jag umgås väl i fel kretsar. Systembolagskassörskan (fast hon satt inte i kassan just då utan ambulerade mellan maltwhiskyn och årgångsvinerna och fanns liksom till hands för att vägleda rådvilla rikingar) visste däremot bättre och rekommenderade någonting (fast jag har glömt vilket), förmodligen dyrt, och avslöjade dessutom att "den bästa kalvfärsen, den köper man ju på Jontes" som om detta var lika självklart som att ålen återvänder till Sargassohavet för att leka. Här handlar det alltså inte bara om att snobba till det med kalvfärs, utan det handlar om att hitta DEN BÄSTA kalvfärsen, ja ni hör ju själva hur mycket man har missat här i livet.

Så där fick man stå med sitt ekologiska rödvin och känna sig dum. För vi hade precis varit på den lokala Icabutiken, som vi kallar rik-Ica eftersom den 1. är dyrare än genomsnitts-Ica och 2. har ett sortiment som slår genomsnitts-Ica på fingrarna ifråga om delikatesser, de har till exempel ett helt orimligt stort utbud av exklusiva olivoljor och gångarna är kantade med manshöga staplar av burkar med inlagd tryffel och rysk kaviar. Där handlar vi när vi tycker det ska vara lite exklusivt (vilket med andra ord blir rätt sällan), vilket vi alltså hade gjort den här dagen. Vi hade till och med köpt kalvkött (med kort datum och på extrapris) och kände oss riktigt lyxiga. Men istället skulle vi ha kört i ilfart till det här djävla Jontes och bunkrat kalvfärs som om det inte fanns någon morgondag för att mer smälta in i miljön.

Hur man än vänder sig så har man röven bak.