Igår ringde jag till min bilmekaniker, eftersom min gamla Volvo har börjat bli snål med att dela med sig av värmen som genereras där under huven. Ett av de här inblåsningsställena producerar på sin höjd en mild sommarbris och de andra bjussar på ishavsvindar oavsett om värmereglaget står på max. Resultatet blir sådär, och när man nu mot slutet av oktober fryser mer INNE i bilen än utanför börjar det kanske bli dags att göra någonting åt det.
Så jag ringde min bilmekaniker. Visst låter det fränt det här med MIN bilmekaniker? Som om man verkligen KÄNDE någon som kunde laga ens gamla bil både villigt och billigt (eller helst gratis). Som man bara kunde slå en signal till när som helst och säga: Du, nu verkar det vara något fel på bilen, har du lust att ta en titt på den vid tillfälle? Måndag nästa vecka? Perfekt! Det är väl ungefär vad jag säger till "min" bilmekaniker också, skillnaden är att han tar marknadsmässigt betalt för sina tjänster. Men han har väl också räkningar att betala, så det får man ju ta. I gengäld får man varje år ett julkort med hälsningar från Ankeborgs Bilservice, och en gång fick min man en keps med reklamtryck, men det är nog inte precis vi som tjänar på det här upplägget.
"Min" bilmekaniker heter Salvatore. Det tycker jag är ascoolt, för alla andra bilmekaniker jag har kommit i kontakt med heter typ Lasse eller Bengt och det väcker ju helt oglamourösa tankar på gubbar i skitiga blåställ som pustar och stönar och låter sin arbetarsvett droppa ner över motorblocken och som lyssnar på gamla Mr Music-kassetter på en uråldrig bandspelare som står och skräller på hög volym i något hörn av verkstaden vars väggar pryds av almanackor med nakna brudar. Men heter man Salvatore så låter det mer som att man härstammar från en mäktig gren av maffian och att man är den som modigt slagit sig fri från deras ohederliga affärsmetoder och startat upp en liten egen laglig verksamhet istället. Såna människor vill man ju gärna gynna.
Nu har nog Salvatore väldigt lite med maffian att göra, han är nog helt enkelt en vanlig hygglig kille som är bra på att laga bilar (och ta betalt, men inte mer än någon annan och jag betalar ju hellre sura RÖV-pengar för att få en fungerande bil till någon som är trevlig än till någon surmulen Mr Music-lyssnande gubbe som tycker nakenkalendrar hör hemma på 2000-talet). Sist jag var hos Salvatore pratade han oupphörligt om rådjursjakt (vi kom in på det eftersom jag hade med mig Remus, tax med rätt att döda, in på verkstaden) och gjorde helt lyriska uttalanden om de fantastiska naturupplevelserna jakten medförde, och hur glad han var över att hans fru också hade börjat följa med så att de hade ett gemensamt intresse. Det var ju inte så mycket Gudfadern över det samtalet om man säger så. Och de sista maffiatankarna dog igår när jag ringde och han svarade med ett glatt: Ja hej, det är Salvis!
SALVIS? Jag är förstummad. Och då menar jag inte precis stum av beundran. Det är ju som om Don Corleone skulle börja kalla sig själv för Kålle. Men han, Salvatore alltså, inte Don Corleone, lovade att ta en titt på min bil nästa veckan, och får jag bara (betala för att få) värmen tillbaks är jag beredd att dra ett streck över det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar