Idag tvingade jag Stefan att truck-övningsköra med mig igen. Jag har hittat en truck som jag gillar bättre än de andra, för den är mindre och känns liksom lite behändigare och smidigare att ha att göra med. Den går nu allmänt under benämningen "kvinnotrucken". Nu råkade den vara upptagen just idag, så jag fick ta en av manstruckarna istället. På den första gick det inte att sänka stolen, utan mina Kalle Ankafötter dinglade övergivet en decimeter ovanför pedalerna till ingen som helst nytta. På nästa gick det inte att flytta fram sätet, så jag fick liksom halvligga i stolen med skrevande ben som en annan raggare. Ibland känns det som att hela den här truckförarutbildningen är en enda stor orgie i förnedring.
Hur som helst, efter 20 minuters joxande med säten och spakar kom vi igång, eller jag då, för Stefan stod mest och skrattade åt mig. Jag förstår verkligen inte varför ett säte i ett fordon måste vara konstruerat så att man liksom måste utföra en serie obscent juckande rörelser bara för att man önskar förflytta det framåt några centimeter. Kraften står inte heller på något sätt i proportion till den utförda handlingen, kan jag upplysa om ifall det är någon som undrar.
Men till slut kom jag så långt att jag kunde starta motorn och majestätiskt glida in på ett av lagren där jag hade tänkt öva på precisionskörning och lite annat finlir. Jag räknar fortfarande inte "snabbhet" som ett av mina mer framträdande karaktärsdrag i detta med truckkörning, men just när jag började tycka att det kändes riktigt bra kläckte Stefan ur sig ett Inte för att jag vill stressa dig, men om du inte snabbar på lite så kommer avgaserna att lösa ut rökdetektorn. SÅ GASA PÅ LITE FÖR FAN!
Det var pedagogik som kunde få till och med mig att trampa lite på gasen. Det räcker att halva jobbet fnissar åt min minimala framfart, jag behöver verkligen inte ha brandkåren som vittne dessutom.
Och som uppmuntran kräver jag nu att ni röstar på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar