Nu har jag överlevt ett Göteborgsvarv. Det gick mycket bra ända fram till Göta Älvbron, där jag helt ostrategiskt valde att drämma tån i någon slags metallskodd skarv så att nageln på stortån delvis lossnade. Fast efter ett tag kändes det mer som att hela tån låg lös i skon. Sedan gick det inte fullt lika bra längre, men den sista halvmilen skulle man väl kunna hålla ihop på ren vilja, även med en mosad tå. Tänkte jag.
Efter 18 km lovade jag mig själv att aldrig mer springa, någonsin. Efter 19 km ville jag helt stillsamt lägga mig ner och dö. Vid 20 km kom en uppförsbacke och då kunde jag tänka mig en mer våldsam död, bara det gick snabbt. Via Dolorosa kändes som rena barnleken, men precis som Frälsaren nådde Golgata efter lång dags färd mot natt så kom även jag i mål till slut. Nu kan man väl få fylla 40 med äran i behåll, tycker jag.
Vi påbörjade hemfärden med en känsla av att ha utfört en hyfsad prestation. Stämningen var minst sagt uppsluppen. När vi stannade i Falkenberg för att äta kröp samtliga i järngänget ur bilen under svåra jämmerrop och stapplade in på McDonalds som en annan pensionärsutflykt med en medelålder på omkring 90 år. Det var bara rollatorerna som fattades.
I morse tog jag en promenad. Jag mötte en granne som är i 70-årsåldern. Hon var betydligt snabbare än jag.
Kan man få ta ledigt från jobbet med ursäkten att man blivit akut pensionär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar