Som bekant ska vi i järngänget springa Göteborgsvarvet, och det börjar dra ihop sig. Hela fikarummet skälver av adrenalin mellan varven. Man kan nog påstå att vi är ganska laddade. Igår påstod Christian att han skulle genomföra loppet om han så hade 40 graders feber. Man får ta en Alvedon och sen svettas man ut det, sa han iskallt. Fast det tror jag när jag ser det.
Med mindre än fjorton dagar kvar känns det inte som att det går att göra så mycket mer åt formen, utan nu är det mental styrka som gäller. Jenny avslöjade idag att hon lyssnar på en livekonsert med Pink Floyd och låtsas att applåderna mellan låtarna gäller henne när hon springer in på upploppet. Själv sprang jag om en man idag och låtsades att det var Haile Gebrselassie som jag passerade strax innan mållinjen. Med den lilla och ganska obetydliga skillnaden att den här mannen hade vitt hår och promenerade i sakta mak från Netto. Han bar på en påse apelsiner som om den vägde minst 25 kilo. Han påminde faktiskt mest av allt om Billy Halleck i Stephen Kings Förbannelse, då när han gått ner så mycket i vikt att hans inre organ börjar svikta och han är tvungen att tvinga i sig apelsiner för att rätta till saltbalansen. Billy Halleck alltså, inte Stephen King. Och sedan började jag vidare tänka på händelser i Maratonmarschen, där de helt sonika blir avrättade om de stannar. Visserligen har vi i järngänget kaxigt påstått att det inte är ett alternativ som existerar i vår världsbild att bryta loppet, men det där är kanske att gå lite väl långt.
Jag vet inte om skräckromaner är så väldigt bra för den här mentala styrkan som man ska uppbåda. Om man ständigt känner sig förföljd av ondskans väsen (och här syftar jag varken på Magnus eller Christian) blir det nog lätt att man skenar iväg i ett tempo som inte riktigt håller i 21 km.
Jag tror att det är mer gynnsamt att låtsas att man är med i Forrest Gump.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar