Ultravåld

Har läst Ultravåld av Tone Schunnesson, detta är handlingen:

I slutet av 1990-talet växer syskonen Jarl och Eddie upp i ett nedgånget slott i Skåne. Jarl drömmer om glamour, något han desperat saknar bland skitiga bönder och inavlade lantisar. Hans lillasyster Eddie drömmer om att hennes bror ska vilja hänga med henne. När deras pappa, den undanglidande friherren Carl-Fredrik, en dag går ut genom dörren för att inte återvända förlorar deras mamma Monica, som har en egen uppfattning om verkligheten, fotfästet.

Medan Monica låser in sig i sovrummet för att tycka synd om sig själv låter hon sina barn bringa ordning i kaoset. Det går sådär. Jarl blir oberäknelig och självförhärligande samtidigt som han låter sig inspireras av receptbelagda läkemedel och det nya millenniets estetiserande filmvåld. Eddie famlar å sin sida efter närhet i skuggan av sin gränslösa bror och spirituella mamma.

Men när det förflutna börjar spöka och döden gör sitt intåg förändras allt. Pengar ska fördelas, familjeband sättas på prov och plötsligt skulle mord kunna vara en intressant utväg för att bryta invanda mönster.

Jag har tidigare läst Dagarna, dagarna, dagarna och den tyckte jag väl var sådär, men den här boken har ju blivit väldigt omskriven och upphaussad. Jag tyckte även denna var sådär. Även om den var välskriven så var själva berättelsen seg och omständlig och kom liksom aldrig någonstans, tyckte jag. Den här boken får två slott av fem möjliga. 

260803

Jahapp, då var det plötsligt augusti. Och måndag och ny vecka och nya tag, osv. En perfekt tid för nystart om man vill ha en sådan. Det vill jag, jag vill rensa och sortera och få ordning. Tycker vi lever i ett kaos med grejer överallt och det är så jobbigt (i-landsproblem, jag vet). Nu håller min man på att skrapa och måla alla fönster och innan det är klart kommer ingenting att hända med röjningen av vardagsrummet, där merparten av skivor och dvd-filmer alltså ska VÄCK.  Men det kan alltså inte påbörjas förrän alla fönster är färdigmålade. Men det finns ju annat man kan göra under tiden, tänker jag. Rensa i köksskåp och lådor till exempel. En låda eller ett skåp i veckan, så småningom blir man klar med det och då är det väl lagom att börja om, hehe. 

I fredags åt vi tacos och började kolla på Svärtan på SVT. Jag har ju läst boken som serien bygger på, Sommaren 1985 av John Ajvide Lindqvist, jag tyckte den bara var sådär och serien kändes också bara sådär faktiskt. Men men. Kollade sedan vidare på en serie jag följer själv på Netflix, Tills jag hittar dig. Den är väl som alla Harlan Coben-serier: inget är som man tror. Såg ett avsnitt och gick sedan och lade mig, inte för att det var ospännande utan för att det var fredagskväll och jag var trött.  

I lördags gick jag upp rätt tidigt, gick långpromenad med hundarna, tränade ett corepass, gjorde rehab, åt lunch. Började sedan rensa i en hylla med hundböcker i nämnda vardagsrum. På den tiden jag var instruktör köpte jag på mig en djävla massa fackböcker i allt som rörde hundar och inlärning och mentalitet och olika tränings- och tävlingsgrenar, för man fick ju vara kunnig och uppdaterad och om sig och kring sig. Nu är ju den tiden över, känner därför inte att jag behöver ha flera hyllplan med böcker om allt från agility till viltspår, speciellt inte eftersom jag nu valt att gå ur SKK också och därmed stängt dörren till all form av hundtävlande. Eller ja, skulle jag ändra mig så är det ju bara att lösa nytt medlemskap, men jag känner inget sug efter det alls. Det var roligt så länge det varade, men nu är den perioden i livet över. Den klubb för vilken jag har tränat viltspår för i alla år har också haft någon form av kris/konflikt så hux flux försvann alla eldsjälar och nu är det en ny styrelse för vilken jag känner ett starkt njaaa? Som jag sa till min f d partner in crime J när jag hörde av mig och undrade om hon ville ha mina hundträningsgrejer, spårpinnar och apporter och gud vet allt vad man har samlat på sig under åren: Jag ska nog bara vara en helt vanlig hundägare från och med nu. Det känns faktiskt helt okej att vara det. 

Gjorde pasta och köttfärssås på resterna av tacofärsen till middag och så kollade vi på ytterligare ett avsnitt av Svärtan, men nej, sen gav vi upp. Förlåt John Ajvide Lindqvist, men den var inte för oss. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, såsade sedan i soffan med en bok. På eftermiddagen kom först J för att hämta upp alla mina hundgrejer som jag rensat ut, inklusive fyra kassar facklitteratur och tre kassar med fryst blod och klövar till viltspårträning. Sen kom min sons fru med några kompisar, de skulle besöka ett intilliggande naturreservat och behövde någonstans att ställa bilen och så ville de kolla på hönsen och hälsa på hundarna. Resten av eftermiddagen tillbringade jag i soffan med en bok. Gött. 

Nu är det som sagt ny vecka och nya möjligheter. Ikväll börjar ridningen, det ska bli spännande. Känns som det var evigheter sen jag satt i en sadel så det kan nog kännas lite här och var efteråt. Vi ska byta ridlärare också, från K till L, det blir spännande även om jag såklart kommer att sakna K. Men tror även det blir bra med L. Hoppas på Köttbullen, men hoppas också lite på att få rida någon annan ponny. Obs, PONNY. I natt drömde jag att jag skulle få rida en helt ny häst som ingen annan brukade rida, oklart varför. Vaknade dock innan jag kom upp på hästryggen i drömmen, så jag vet inte hur det slutade.  

Dina färger var blå

Har läst Dina färger var blå av Marcus Jarl, detta är handlingen:

Lina Råman jobbar som sjuksköterska på neonatalen. Hennes liv är fullt av dramatiska förlossningar, kuvöser, långa nattpass och krisande föräldrar. Hon längtar efter egna barn, men hennes man har alltid varit tydlig med att han inte vill ha några. Han ägnar sig istället åt att smygtitta i skokartongen som ligger gömd längst in i garderoben. Där förvarar Lina minnena av sin första pojkvän, och kanske även sitt livs stora kärlek, Ted. Han som försvann.

En dag är Ted tillbaka. Han säger att han har tre månader kvar att leva och att han vill tillbringa dem med Lina. En önskan som sätter Linas och Samuels äktenskap under enorm press. Lina måste få veta vad som hände den där dagen när han försvann. Motvilligt inser Samuel att det är den enda möjligheten för både honom och Lina att kunna gå vidare.

Har tidigare läst Trädgårdsmästarens dotter, och Om en syster som jag tyckte mycket om. Jag tyckte inte lika mycket om den här. Tyckte själva premisserna var lite väl konstruerade och jag kände flera gånger att för helvete Lina, släpp sargen och gå vidare i livet, det är väl ändå inte rimligt att haka upp hela sitt liv på ett gammalt ex och härbärgera så starka känslor för den personen. Ej rimligt om ni frågar mig (eller så är det jag som aldrig har varit _så_ kär i någon?). NJA. Den här boken får tre (rätt små) krossade hjärtan av fem möjliga. 

260731

 Igår hade jag veckans enda möte, med Projektledaren, det handlade kanske 1 % om Projektet och 99 % om annat. Jag gillar Projektledaren, men hon är en smula konspiratoriskt lagd och nu tror hon att "something bad is going to happen in August". Källa: magkänsla, den ska man väl i och för sig inte bortse från, plus att vår (alltså koncernens) VD hade tagit ovanligt mycket semester i år och det brukade han inte göra. Det var ju lite lite att gå på, kan jag känna, men men. Projektledaren sitter ju ändå bland höjdarna på huvudkontoret i Danmark, och är det någonstans stämningarnas vindar blåser så att man kan känna av dom så är det väl där. Så om det händer något i augusti så vet jag var jag hörde det först. Den som lever får se, osv. 

Bortsett från det mötet hände det inget särskilt. Gnetade på med Projektet, har tagit mig från 558 till 460 olästa mail i Projektinkorgen så det går ju åtminstone framåt om än i sakta mak. Men skarp deadline är inte förrän i mitten av augusti så än känns det som att det är gott om tid. 

Efter jobbet gick jag en runda i mina gamla hoods innan jag åkte hem. Det är ett sånt där miljonprogramsområde med dåligt rykte, jag tycker mest det är intressant att se hur mycket som har förändrats sedan jag flyttade därifrån för över 30 år sedan så då och då tar jag en runda för att kolla läget. Inte mycket är sig likt, barnens dagis har byggts om och ut till oigenkännlighet, där Rikets Sal förde en tynande tillvaro ligger nu en moské som eventuellt är mer välbesökt, det har ploppat upp nya små affärer och marklägenheter lite här och där och egentligen är det nog bara vårdcentralen som ser ut som den alltid har gjort. 

Det var asvarmt igår så den där promenaden runt memory lane var inte helt och hållet behaglig trots att det var skugga nästan hela tiden och det ändå fläktade en aning. Släppte ut hönsen i trädgården, dividerade sedan med min man om ett förestående projekt på nedanvåningen som kanske inte direkt har undertiteln feng shui, men något åt det hållet ändå. Är så in i döden trött på att väggarna är fyllda av hyllor där DVD-filmer trängs med CD-skivor och för att inte tala om alla LP-skivor som ingen jävel någonsin lyssnar på. Det är ju inte som att man sätter på en skiva längre, oavsett format, kan inte ens minnas när jag gjorde det senast. Och man behöver kanske inte heller spara exakt varenda DVD-film som man någonsin ägt, det känns som att vi drunknar i grejer och det ger mig panik. Så nu ska det rensas, dock inte som i nu-NU för min man håller på att måla fönstren och det måste prioriteras p g a vädret, men under hösten. Har bett chat-GPT göra en visualisering av vardagsrummet utan dessa filmer och skivor, och den bilden tar jag fram och glor på ibland i smyg. Som porr, haha. 

När vi hade gått och lagt oss var det fortsatt asvarmt, trots öppna fönster och tvärdrag. Så småningom började det blixtra, sedan mullra och till slut regna. Kunde inte somna p g a det, så idag är jag trött. Men nu är det ju i alla fall fredag och jag har inga direkta planer vare sig för kvällen eller helgen, så det ska nog gå att ta sig igenom den här dagen också. Idag är det min tur att handla till den gemensamma  fredagsfrukosten på jobbet så jag planerar att hänga på låset till Willys när de öppnar klockan 07.00, innan dess måste jag hinna undan med lite grejer här på jobbet så nu är det over & out. 

260730

Nu är det värmebölja igen! Igår när jag körde hem så var det 28 grader, inte så illa som de 35 som det var tidigare i somras men tillräckligt för att jag ska bli helt orkeslös. På jobbet går det bra, vi har bra AC i lokalerna, men i övrigt? Ser ingen som helst njutning med det här. 

Igår på jobbet började vi prata om pensionen. Eller först pratade vi om vart vi ska ta vägen och M (a k a vår VD) sa något att så länge fastigheten inte är såld så sitter vi kvar här. Sen kom vi in på pensionen. M och K, som inom kort kommer att vara mina enda kollegor på plats, är båda födda 1965 och jag har väl någon gång snuddat vid tanken att de ska gå i pension tre år innan mig. Fast nu visade det sig att båda hade planer på att gå i förtid. 2029 ut om inget oförutsett inträffar! deklarerade K och M nickade instämmande; så hade även han tänkt. Jaha, men då vet man att om tre och ett halvt år så är jag ensam på bygget? Själv har jag inga såna planer, utan jag har väl tänkt att man knotar väl på tills det är dags, under förutsättning att man får leva och ha hälsan såklart. Man vill ju inte bli någon fattigpensionär som tvingas vända och vrida på vartenda öre. 

Sen gled samtalet över på tidsperspektiv, för nu fyllde jag ju 58 i förra veckan, och nu börjar ju liksom nedräkningen i form av 10 år till pension om man tänker att man ska gå vid riktåldern. Och 10 år är ju ingenting, jag har ju jobbat på detta företag i 25 år men det känns som...på sin höjd 10?Då fällde K de magiska orden Har du fått din guldklocka? Jag nämnde ju det för PC någon gång i våras och hen "skulle undersöka saken", fast sen hände det ju ingenting mer. Nu lovade i alla fall M att han skulle "ta tag i det". Vad det nu innebär, ingen vet men den som lever får kanske en guldklocka vad det lider? 

Efter jobbet traskade jag iväg till min son och hans fru, som bor inte så långt från mitt jobb. Vi fikade och  babblade ett par timmar, sen traskade jag tillbaks till jobbet där bilen stod (eftersom det bara är betalparkering där min son bor och jag är SNÅL) och åkte hem. Orkade inte gå ut med hundarna (det hade min man gjort tidigare på dagen så det var inte som att de inte kom ut), orkade inte heller träna p g a värmen, men gjorde i alla fall min rehab även om det också satt långt inne. Sen åt jag kvällsmat och degade i soffan med korsdrag som knappt ens märktes. Min man hade skrapat och målat fönster och var inte heller jättepigg. Jag okynnesbeställde doftljus på Remoair som gör helt fantastiska ljus som är handgjoda och miljövänliga och ftalatfria och till och med veganska om man tycker det är viktigt. Det sistnämnda är väl ingen dealbreaker för mig, men tycker miljö- och hälsoaspekten är viktig. Ljusen därifrån är p g a ovanstående såklart också svindyra och jag kan väl känna att jag ibland lägger nästan orimligt mycket pengar på doftljus som jag sedan använder väldigt sparsamt eftersom min man inte gillar det, så det får bli när han inte är hemma och det är han ju nästan jämt. Man nu var det REA så då gäller det att passa på, intalade jag mig. 

Min dotter hörde också av sig och vi bestämde att skjuta fram morgondagens biobesök till nästa vecka för hon var upptagen med att maxa sin sista semestervecka med utflykter åt alla håll och kanter. Så idag blir det bara hem och städa och sedan ta det lugnt. Det gör ju inget att man slipper ha tid att passa och vara tvungen att hetsa iväg in till stan igen just idag när det ska bli 30 grader varmt. Tack och lov verkar det i alla fall som att värmeböljan peakar idag och sen ska det bli lite mer drägliga temperaturer framöver. 

Det stora sveket

Har läst Det stora sveket av Walter Kalmaru, detta är handlingen:

Walter Kalmaru bor och lever i Stockholm tillsammans med sin fru Lotta och sina två barn Maya och Salme. En till synes helt vanlig familj lever ett helt vanligt liv när en mörk figur gör entré i deras liv. Maya är 15 år när anorexin tar sitt grepp om henne. Snart har situationen eskalerat bortom all kontroll, och Walter och Lotta gör allt som står i deras makt för att få hjälp från de vårdande instanser som är ämnade att finnas tillhands. Det blir en lång resa mot avgrunden där Mayas psykiska ohälsa till slut tar hennes liv. Längs resan hamnar även Mayas ett år äldre syster Salme i den psykiska ohälsans hänsynslösa grepp och efter ett problematiskt förhållande med fel person ser hon ingen annan utväg än att följa sin lillasyster. Det här är deras historia, men det hade lika gärna kunnat vara din.Det stora sveket är en berättelse om sveket från samhället och det svek två föräldrar känner gentemot sina barn, och illusionen om att vi lever i ett land där vi tas om hand när vi blir sjuka.

Den här boken är en självupplevd berättelse som jag förstår att man som förälder behöver få ur sig. Sätter inget betyg på den p g a det. 

260729

 Igår träffade jag inte en enda människa på jobbet förrän på lunchen. Förra veckan tog något emballage slut och beräknas inte komma förrän i början av nästa vecka, så den här veckan är det ingen produktion. Annars ser man ju alltid någon därinne när jag genar genom fabriken på väg till fikarummet, men idag var det tyst och stilla. De av tjänstemännen som sitter i byggnaden där fikarummet är beläget, dvs alla utom jag, sitter i en korridor som går i vinkel mot korridoren som går till fikarummet, så deras rum passerar man inte och i fikarummet var det tomt vid niotiden när jag var där och åt min lilla frukost. Är väl bara att börja vänja sig, det är ju så här det kommer att bli framöver. Det känns helt galet att om någon månad är det över för alltid, sista produktionsdagen är 31 augusti och sen ska allting monteras ner och skickas iväg, vilket beräknas ta en eller två månader, och därefter slutar alla utom vi tre som ska bli kvar. Oklart vad som händer med oss då, men ett första steg (för mig) är kanske att flytta över till andra byggnaden. Jag trivs jättebra med att sitta helt själv, men jag fattar ju att det inte är rimligt att värma upp hundratals kvadratmeter bara för att jag ska slippa byta kontor, och fastigheten är ju för övrigt till salu så någon gång kommer det ju att hända. Aja, den dagen, den sorgen. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna och tränade sedan ett pass yinyoga. Min man var och hjälpte svärmor så det var lugnt och stilla. Borde ha varit, men jag fick oförklarligt ont i magen vilket såklart tog död på en del av känslan av frid och fröjd. Har, peppar peppar, väldigt sällan problem med magen och det här var kanske inte ens att betrakta som problematiskt, men är det något som är min akilleshäl så har vi det här. Kan ha jordens huvudvärk och ändå fungera rätt skapligt, men minsta lilla magknip så är jag ynkligheten själv. Det försvann dock lika oförklarligt som det dykt upp, så det var väl bara vad man kallar en fis på tvären. 

Idag är det först jobb, sen ska jag hem till min son och hans fru för lite häng med dom. Sen blir det väl vad man kallar för en lugn hemmakväll, over & out.